Privat roll, De insvurna

Tristan anlände till tronsalen genom en sidodörr och ställde sig ljudlöst med de andra invigda. Kungen såg över mot honom, men ingen av de andra svartklädda vände sin blick. De var nästan tjugo för tillfället, men endast tretton var på plats. Resten var på något uppdrag, i huvudstaden, längre bort eller till och med andra länder. Någon kunde vara död, och de visste inte om det.
Förrutom de tretton invigda, kungen och soldater som stod uppradade utmed väggen fanns det ingen på plats då kungen vinkade åt två vakter för att de skulle öppna dörrarna och släppa in Eleria.

De båda dubbeldörrarna öppnades och Eleria fick en knuff frammåt av vakterna för att hon skulle börja gå. Hennes blick registrerade snabbt allt i rummet. Alla de svartklädda, soldaterna och sen kungen. Hon kände nervositeten gripa tag om henne och ville helst av allt springa där ifrån, men det fanns ingen flyktväg alls. Slutligen stannade hon framför kungens tron och efter ännu en knuff av vakterna som hade följt efter henne faller hon ner på knä med huvudet sänkt och väntear nervöst på vad som komma skulle.

Tristans blick vändes mot Eleria tillsammans med de andras. Han frös kall inombords. Hon var oemotståndligt vacker och väldigt unik till utseendet. Tristan vände blicken till kungen, och såg det nöjda leendet på hans läppar.
Kungen var gift, men det hade aldrig hindrat honom från att ta andra kvinnor i sins äng. Tristan var säker på att Eleria skulle vara den nästa. Och då kungen var klar skulle han låna ut henne till människor han behövde favorör av, människor han hatade så hon kunde skära upp deras halsar då de sov.
"Eleria Mela, efter det här känd som Eleria Kingsduty, har kommit för att svära sin ed till mig", började kungen med hög röst, så alla i rummet kunde höra honom. En man steg fram från bakom tronen. Hans ålder var svår att gissa, och han var klädd i en alldeles vit kappa. I handen bar han en tjock bok.
Mannen gled över golvet fram till Eleria.
"Placera handen på boken, och repetera efter mig." Magikern väntade tills Eleria gjort som han bett, och ledde henne sedan i eden, svuren på ett gammalt språk länge sedan gammalt. Tristan kom ihåg den även nu utantill, och höll blicken uttryckslös då han betraktade Eleria.

Eleria kände kungens blickar på sig och kunde inte låta bli att få en rysning genom kroppen. Vad ville han nu henne? Ja, vad han ville i första hand var väll självklart. Att ha henne i sin säng, men sedan då? Hon kunde väll inte göra det hela sitt liv?
Och nu hade hon bytt namn med, ja ingick hon i kungens invigda. Eleria går fram till boken och gör som ho blir tillsagd. Hon placerar handen på boken och säger sedan efter den gamla mannen i de urålderliga språket.
När hon gjort det tar hon ett steg bakåt och väntar på kungens order. Hon ser ner på sina händer, dels för hon inte vet vart hon skall titta eller om hon får göra det. Sen gillar hon inte alla blickar på sig, hon var van att hålla sig osynlig i bakrunden så det här var en helt ny upplevelse för henne. Hennes hjärta sjunker en aning när hon tänker på att hon nu är slav på livstid, men hennes liv före hade ändå inte vart någon dans på rosor.

Tristan vek ner blicken då Eleria uttalade eden. Hon var nu kungens, och vad han än bad om måste hon uträtta, vare sig hon önskade det eller inte.
"Kom fram, och kyss ringen", sade kungen och ställde sig upp från tronen. Han höll fram handen, där en svart jättelik diamant glimmade på pekfingret. Diamanten alla invigda rört med sina läppar för att avsluta eden.

Eleria lyfte blicken åt konungens håll och såg på hans framsträckta hand med den enorma diamantringen. Varför skulle hon vilja eller göra det? Det verkade ju helt dumt. För några sekunder rörde hon sig inte ur fläcken utan bara såg på kungen och hans ring.
Men med sedan en vass blick från kungen fick henne att börja röra sig och kysste motilligt ringen. Hon gillade det inte, nej hon gillade det inte alls. Men vem brydde sig om det?

Kungen log nöjt då Eleria kysst ringen.
"Nu är du min", sade han lågt, och såg sedan på de andra invigda. "Liksom de är. Gör som jag ber och du kommer att bli belönad, gör mig missnöjd, så kommer du att straffas."
Tristan betraktade de två, och kunde gissa vad som sades. Men Eleria skulle inte slås, hennes kropp skulle inte förstöras.
Utan längre tal vinade kungen åt dem att lämna salen, och vände sig till magikern. Tristan följde de andra till sidodörren, men kastade sedan en blick bakåt mot Eleria.

Eleria sade ingenting då kungen talade till henne, bara nickade stumt i bekräftelse på att hon hade förstått. Hur exakt skulle hon göra honom missnöjd? Det var ju inte precis så att hon hade styrka att vägra. Eller vägra kunde de väll alla?
Kungen verkade i allafall inte vara mer intresserad av henne för tillfället så Eleria vänder sig om och möter Tristans blick. Hon kastar en sista blick bakåt mot kungen och går sedan efter de andra och Tristan ut genom sidodörren, hon tillhörde ju ändå en av dem nu.

Tristan väntade på Eleria utanför dörren, utom synhåll för kungen. De andra invigda hade snabbt gett sig iväg, men Tristan kände sig tvungen att stanna och säga något åt Eleria, även om han inte visste vad han skulle säga.
"Hur känns det?" undrade han då hon stängt dörren bakom sig. Han kände själv igen den vilsna känslan, så hade han känt sig efter eden. Plötsligt var han inte längre sin egen, och det blev allt värre ju längre man levde. Då Tristan inte var på ett uppdrag visste han knappt vad han skulle göra.
"Jag är ledsen", sade han sedan och sänkte sin blick. "Att jag var tvungen att hämta dig hit." Han önskade att han inte hade behövt göra det.

Eleria stannade upp och såg på Tristan och först nu såg hon honom ordentligt. Förr hade hon vart så rädd och nervös bara upptagen med sig själv. Nu när allt var över och bestämt såg hon honom och hon gillade det hon såg, han var stilig.
Hon tänker sedan på hans fråga, ja hur kändes det?
"Vet inte allt är så bytt. Men att lyda far eller kungen...." Eleria ryckte på axlarna och slog ner blicken. Hon var van vid att bara lyda, att inte ta egna beslut så det ar väll bara att fortsätta göra så.
Hon såg på honom och log lite åt hans nedsänkta blick. "Du gjorde det du var tvungen att göra, här får jag värme, mat, kläder och annat. Det finns fördelar här med." sa hon för att muntra upp honom.