In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

((Sure ))

Theia var alldeles utmattad efter kampen.
Hon orkade nästan inte ta ett steg till.
Ett vattendrag porlade lugnt nedför berget, och Theia kände ett lugn inom sig som hon inte känt på mycket länge.
Hon satte sig på knä och sköljde bort det stelnade blodet i ansikte. Ett par starka vingslag hördes och hon trodde för ett ögonblick att det var Azura.
Hon gjorde stora ögon och kastade sig bakom en buske.
Djävulsdraken!

Xavier har tvingat sig själv att resa sig och stapplar obalanserat fram genom skogen. Cressida kunde inte komma dit han var, det var för mycket vegetation för att hon kunde landa utan att lämna för mycket spår. Så Xavier måste ta sig ut, han hade sett någon gläntliknande sak förut. Med något bäckliknande.
Jag har landat nu, jag tror jag är ensam... Dyker meddelandet upp i hans huvud och Xavier kämpar vidare han tar tag i en stam och ser ljus längre bort, det lilla som finns kvar av solljuset. När han äntligen kommer ut får han bara syn på Cressida och lyckas inte hålla sig uppe längre, utan faller till marken. Självklart sätter han sig upp så fort han kan. Men Cressida försöker redan hela honom.

Theia ser argt på scenen framför sig.
Djävulsdraken försökte.. Förgifta varelsen!
Hon stirrade på dem, försökte urskilj varje detalj av händelsen.
Hennes vrede fick hennes ögon att mörkna. Så hemskt!
Hon drog sitt svärd, tänkte precis rusa fram för att hindra delen för att släcka ännu ett liv, men hejdade sig själv i sista stund.
Hon kunde förtrolla henne.
Hennes ögon blev svarta, vreda inåt.
Hon fokuserade den sista kraften hon bar på åt att skapa ett hål i drakens syn.
Ett hål där rök och vatten slöt resten av världen.
En mardröm.
Hon skickade iväg sin scen, som bara kunde brytas av henne själv, innan hon livlöst sjönk till marken.
Az-..

Xaviers sår sätts någorlunda ihop, han kan röra sig och andas normalt och blodcirkulationen är relativt normal. Men utan förvarning börjar Cressidas tankar gå i uppror, Xavier blickar genast åt olika håll och reser sig. Försöker stoppa draken som slänger med huvudet och vinglar runt under tiden som eld forsar ur näsborrarna. Han får syn på en skepnad på andra sidan. Xavier vet inte vad han ska göra och plötsligt stoppar han tiden. Det var utan tvekan av panik, allting har slutat röra sig. Så Xavier tar chansen att springa över till andra sidan och se vad skepnaden var för något, men det blev snarare vem det var. Hon från slagfältet. Han rör vid henne och utan att mena det startar tiden för henne, det kanske var bäst så.
"Vakna." mumlar han och försöker tvinga henne till det. Genom att halvt om halvt stoppa hennes andning.

(( hon ser ju inte så bra, hon tar lätt miste
Jag skriver på mobilen, därför kan det bli små missar ibland.. ))

Theias medvetande svävade mellan medvetslöshet och skymtar av verkligheten.
Någonting skar sig inom henne, en öm punkt efter ett anfall med dolk.
Hon drog efter andan och satte sig tvärt upp.
Hon hostade och hennes ögon rullade runt, runt så att hon blev alldeles yr.
Någonting drog i henne, gjorde fruktansvärt ont. Hon förstod efter en stund att det var synen hon skapat som tog krafterna ifrån henne, gjorde henne svag.
Hennes ögon stannade framför ett ansikte.
Pojken med många namn stod framför henne. Nu så många att hon inte längre visste vad hon skulle kalla honom.
"Du finns visst överallt va? I krig, lift och skog. Är du en alv?" Svamlade hon och stötte ett finger pannan på honom, bara för att kolla att han verkligen satt framför henne, klargöra för sig själv att hon inte var ensam, övergiven.

(Yeah, I got that. )

"Jag är bara väldigt utspridd." Svarar Xavier och startar tiden igen. Hans drake faller till marken vid det här laget och på Xavier rinner det blod ur näsa och mun. Ett tecken på att allt troligen gått för långt. Han backar undan en bit och blodet droppar vidare, fast nu försöker han stoppa det med överblivet bandage sorgligt nog är bandage inte så absorberande och han slänger undan den och går till vattnet istället. Det droppar åtminstone i floden istället för på marken nu. Cressida kommer inte vakna på ett tag. Vilket helvete. Han tittar mot drakflickan lite nu och då, även om han försöker dölja det.

Theia nickade, hon såg mot draken. Den skrek i sömnen vid dethär laget.
"Såg du varelsen? Som jag räddade? Jag är ledsen för din skull, men hon skulle ha dödat honom. Jag gjorde bara vad jag kunde."
Hon stirrade på draken, man kunde nu urskilja detaljer, trots att solen gått med. Elden lyste upp henne, och även Theia kunde se hela händelsen.
Hon kikade över hans axel.
"Är du okej?" frågade hon smått oroligt.
Hon såg på marken runt sig, et färska blodet hade lämnat ett spå efter sig, och det slutade vid honom.

"Såg ingen varelse, säkert att du såg Cressida attackera?" Frågar Xavier skeptiskt. Han hade inte sett någon varelse, eller något annat för den delen. Fast Xavier hade ju varit halvt om halvt medvetslös under tiden. Han tänker inte svara på om han är okej. "Jag gissar på att hon inte kommer vakna på ett tag?" Frågar han istället och tar sig en än gång över vattendraget för att se över draken. Cressida är hans allt, så att hon bara faller ihop är inget han accepterar när han tafatt försöker väcka henne.

Theia följde efter honom, halvt nyfiken om halvt skuldmedveten.
"Ja, jag såg henne spruta gift. Det var nästan som rök." svarade hon och funderade på att släppa henne.

"Jaha!" Utropar Xavier. "Röken är inte giftig, tvärtom, den helar. Hennes klor är dock giftiga." Förklarar han vidare, han tror han vet vem varelsen var nu. Det måste ha varit han. Xavier spottar blod på marken vid den smått skakande Cressida och letar efter ett sätt att tvångsväcka henne.