här rollar vi THG

good c:

Cat:

Jag satt hemma, med min tvillingsyster sittandes tätt intill mig. Mikos ögon var våta av tårar. Jag satte in en lock som hade tagit sig ur hennes knut och torkade hennes tårar.
"Cat, det kommer bli jag, jag känner det på mig", hon skakade och snyftade. häftigt Även om jag bara hade föds med 3 minuters försprång så var jag den "stora" och "modiga" i familjen. Jag rättade till mina flätor en aning innan jag lugnare än vad jag kände mig svarade:
"Nej, och om det blir du så tar jag dig plats", hon tittade på mig med rödsprängda ögon.
"Nej, nej och NEJ! Det kan du inte!", protesterade hon men innan jag hann svara så berättade mor att det var dags. Vi gick till det dystra torget som borde ha varit vackert, men såklart så förstörde huvudstaden det ända fina i vår stad för att ta våra nära och kära och kasta in dem på en arena för att slåss till döden.
Jag ryste av obehag när den kalla nålen stack genom mitt finger. Jag satte det blodiga fingret på pappret och en liten manick godkände att det var jag. Sedan gick jag till ledet för 16 åringar som jag gjorde varje år från 11 års åldern. Jag kände mig dock mer orolig än första gången då jag nästan varit helt lugn. Jag hade nämligen behövt lägga in mitt namn extra många gånger för att kunna försörja vår familj med vetet och oljan som man fick. Därför, andades jag nu tungt då 30 små lappar med namnet Catherine Brusworth stod med vacker handstil nerstoppad i glaskupan. Jag tittade omkring mig och alla verkade väldigt oroliga, speciellt Miko. Jag hade råkat se in i en spegel och granskat mig själv. Det brunröda håret som var i två prydliga flätor, dem nervösa ögonen, den violetta vackra klänningen...
Men plötsligt avbröts mina funderingar då två ord genomborrade min skalle.
"Miko Brusworth!", precis när orden lämnade Effie Trinkets mun så ropade jag förtvivlat ut:
"Jag anmäler mig frivillig!", allas blickar vändes mot mig då jag med stela steg gick till scenen.
Sedan ropade Effie:
"Blabli Blabla!" (Nej men kom inte på något namn XD)
En pojke i 17 års åldern klev upp.
"Så, vad heter du?", hon vänder sig mot mig, utan att ens fråga efter några frivilliga åt pojken.
"Catherine Brusworth", svarar jag kyligt.
"Ah okej, ge en varm applåd åt Catherine och Blabliblabla!"

*applåderar* bra! Kim Potter jättebra. hinner inte skriva nu men jag gör det imorgon, slutar skolan tidigt då så då hinner jag... hoppas jag

Tack tack c: Och ok Nåja:

Natti, my tributes!

natti natti...
Zzzz

Skriver troligen i morgon c:

VILLE BARA PÅPEKA ATT LUNIS INTE HAR SKRIVIT DISTRIKT...

Jag?

Nä, den andra luna xD

jag tror hon menade mig men jag har fixat

----------------------------------------------------
Alex. distrikt 5. tågresan (slottern)

jag kan inte få in det i mitt lilla huvud. jag sitter här på tåget men ännu har inget sjunkit in än. det är som ett videoklipp som spelas om och om igen men ändå fattar man inte vad som händer. jag ser hur dum jag ser ut när jag går upp mot scenen direkt efter att Effie Trinket ropat upp mitt namn. jag går med stora steg men väldigt, väldigt långsamt. då hade jag inte ens förstått vad som hänt, jag bara gick automatiskt. sedan stod jag där, på scenen och tittade ner på allas glada ansikten. jag tänkte för mig själv
nu är ni väl glada för att jag ska dö. men sedan kom jag på att jag brukade se ut sådär själv, man kände sig så lättad varje år när det inte var man själv som hade ropats upp. förrän nu. jag och min bror brukade kramas vid den här tidpunkten för att vi båda sluppit delta. juste ja, min bror. jag tittar ut över skaran människor som håller deras näras händer. sedan ser jag honom, ett ledset ansikte med tårar i ögonen. han står i mitten och tittar på mig. sedan frågar Effie sin vanliga fråga.
"någon frivillig?" min bror ska precis räcka upp handen men jag signalerar så som bara vi kan. jag visslar för det har han lärt mig hur man ska göra. han har sagt till mig att han kommer göra det till mig om han ropas upp. det betyder att jag inte ska ta hans plats för då kommer han aldrig förlåta mig eller han själv. jag lovade inte att inte bryta det löftet om han sjöng det. men då sa han att jag inte har något val för om någon visslar den till en så betyder det att ingen får ta hans eller hennes plats och då måste det ske. det är som en lag i vårt distrikt har min bror sagt.
nu när jag ser honom, sekunden innan han ska anmäla sig som frivillig så ser jag inget annat val. han ska inte få dö för mig. han har alltid tagit hand om mig sedan våra föräldrar dog eller försvann, ingen vet säkert. dessutom har jag gått den hemliga krigsskolan på helgerna som en utav segrarna i vårt distrikt har skapat för att vi ska lära oss att försvara oss själva. så jag har mer träning än min bror.
därför visslar jag. alla i publiken lyfter sina huvuden. alla vet vad det betyder. jag inser då, när allas blickar stirrar på mig, att jag inte bara förbjudit min bror från att ta min plats utan även andra i distriktet. jag tror inte att det skadar någon utom mig för ingen är någonsin frivillig i vårat distrikt. men alla verkar få respekt för mig ändå för som på en given signal så visslar alla samma melodi som jag just visslat men de lägger till en ton på slutet. det har min bror talat om för mig betyder att de har stor respekt för den som visslat det och att de ska stötta en och försöka hjälpa den som visslat, vilket nu i det här fallet är jag. jag menade att bara vissla till min bror men det var fler som förstod och hörde det. många fler än vad jag tänkt mig. och jag hade inte förväntat mig något svar.
jag förs ut av vakterna och får en skymt av tjejen från mitt distrikt. hennes rödbruna hår guppar upp och ner framför mig.
det sista jag ser är min brors tårar som rinner nerför hans kinder. han var i chock, det såg jag direkt. han insåg att jag inte hade stor chans att återvända hem men livet i behåll.

men nu sitter jag här på tåget, på väg mot döden som jag inte insett att jag ska möta om några dagar än. medan min bror är förkrossad där hemma för att han har insett att han inte kan göra något åt att hans ända kvarlevande familjemedlem är skickad för att dö en hemsk död så lång som det går att komma ifrån honom.

det är när jag tänker på min stackar bror som jag inser det, att jag är skickad rakt in i persident snows händer för att sedan spela min roll i spelet där alla utom en måste dö...