Saga börjar på Hogwarts

Det gör absolut INGENTING om ni "tjatar", det är bara uppmuntrande!

Bra! Kan vi få mer då? Snälla!!!

Här får ni mer!


Kap. 7

Vi verkar vara på en mörk, konstig kyrkogård. En hemsk man håller en pärla på ett snöre i handen. Pärlan är vit med ett kina-tecken på.
Han håller den framför mina ögon.
”Se djuuupt in i mina ögon.”
”Se djuuupt in i mina ögon.”
”Se djuuupt in i mina ögon.”
Säger han och drar pärlan fram och tillbaka framför mina ögon.
”Se djuuupt in i mina ögon.”
”Se djuuupt in i mina ögon.”
Jag känner hur jag börjar bli dåsig.
”Se djuuupt in i mina ögon.”
”Se djuuupt in i mina ögon.”
”Se djuuupt in i mina ögon.”
Något förändras inom mig, jag kan inte tänka längre, allt är vitt.
”Buga inför mig!”
Dånar mannen, och utan att tänka bugar jag.
”Buga djupare!” Nästan skriker han, och jag bugar ännu djupare.
Mannen har hypnotiserat mig.

Klockan är fyra på natten när jag kallsvettig vaknar från min mardröm av ett ljud från sällskapsrummet. Jag kravlar upp ur sängen, gäspar, och tassar ned dit för att få reda på vad, vem eller vilka som är där och gjorde ljudet jag vaknade av, men till min besvikelse är sovsalen tom. Jag ska precis gå och lägga mig igen när jag får syn på något. Ett brev! Brevet ligger på fåtöljen framför brasan. Jag går lite närmare, och blir ännu mer nyfiken när jag ser att det är adresserat till mig! Ivrigt sliter jag upp brevet, och finner att det är skrivet på ett rött papper.
I brevet står det:
Kära Saga, min dröm är någonting med stora, gröna ögon.
Något med mörkt, fladdrande hår.
Någonting med de rosenrödaste läppar.
Någonting med lena, äppelröda kinder.
Något med den varmaste, lenaste, finaste röst.
Kära Saga, min dröm och kärlek är du, och jag hoppas, trots alla svårigheter, att det en gång ska bli du och jag.
Med vänlig hälsning, H…♥

bra

Spännande!

Jätte br! Mooooooooore!

Här får ni underbara läsare mer!


Kap. 8

Vår första lektion idag är trollkonsthistoria, men på professor Binns lektioner har jag svårt att hänga med, mina tankar vandrar hela tiden upp till sovsalen, där mitt brev ligger under kudden.
Vem skrev det?
När skrev denna person det?
Och varför mitt i natten?
Professor Binns verkar som vanligt inte märka att ingen lyssnar, hans entoniga röst maler på, som om han inte såg Signe, som satt och spelade hänga gubbe med Julie, eller att jag drömmande tittade ut genom fönstret utan att lyssna, som om han inte ens märkte att David hade somnat med huvudet på sin bänk, och nu låg och snarkade!
De andra var inte heller så aktiva direkt, Olivia sitter och pratar ivrigt med sin bänkkamrat, som verkar ha somnat utan att Olivia har märkt det…
John och Roger spelar också hänga gubbe på en pergamentbit, och de övriga i klassen sover eller stirrar ut genom fönstret.
Efter dubbeltimmen i trollkonsthistoria är vi lediga en timme.
Jag går ner till sjön, och sätter mig under en stor ek. Den där dikten… Har någon diktat ihop den bara för mig? Är det någon på det här stället, just nu, som är kär i mig? Det undrar jag…
Hur var det nu igen då… Jo, så här var det:
Kära Saga, min dröm är någonting med stora, gröna ögon.
Något med mörkt, fladdrande hår.
Någonting med de rosenrödaste läppar.
Någonting med lena, äppelröda kinder.
Något med den varmaste, lenaste, finaste röst.
Kära Saga, min dröm och kärlek är du, och jag hoppas, trots alla svårigheter, att det en gång ska bli du och jag.
Med vänlig hälsning, H…♥
Med vänlig hälsning H… Vaddå H? Kunde personen bara inte ha skrivit sitt namn!? Jaja, jag får väl vara glad att jag fick brevet, istället för att sitta här och gräma mig över att det inte stod något namn.
Så där sitter jag och funderar en lång stund, tills Signe och Julie kommer och sätter sig bredvid mig.
”Vad tänker du på, Saga?” undrar Julie.
”Nja, nej, inget särskilt”, svarar jag. Eller ska jag berätta?
Nej, det känns på något sätt som om jag borde hålla det här för mig själv, tänker jag.
”Sjön är så vacker”, säger alla tre i kör och börjar skratta.
Vi skrattar så tårarna rinner, trots att vi inte har någon aning om vad som är kul, och tanken på det gör bara att vi skrattar ännu mer. När vi lugnat oss något går vi, Signe, Julie och jag, upp till slottet för att börja på läxan vi fick av professor Binns.
Professor Binns är den enda läraren som är ett spöke, och han har jobbat på skolan jättelänge.
Vi hämtar våra läxor och sätter oss i biblioteket, men även nu har jag svårt att koncentrera mig, återigen tänker jag på det där brevet.
När jag upptäcker att jag läser samma mening om och om igen utan att förstå ett enda ord, mumlar jag något om toaletten och går till vår sovsal, som turligt nog är tom.
Jag tar fram brevet och tittar på det en lång stund, funderar på om jag borde svara på brevet, eller om jag kanske bara borde strunta i det…
Jag bestämmer mig för att jag borde svara något, men inte just nu.
Sedan bestämmer jag mig för att gå tillbaka till biblioteket.
I korridoren till biblioteket stöter jag på Oscar, som lägger krokben för mig och skrattandes springer därifrån, medan han skriker ”smutsskalle” till mig.
Jag reser mig upp för att plocka upp böckerna, pennorna och de andra sakerna som ramlade ut ur min väska.
”Vill du… vill du ha lite hjälp?” frågar en pojke från min årskurs, han går också i Gryffindor.
Hans röst och ansiktsdrag påminner lite om Oscar, men han ser mycket vänligare och trevligare ut.
Han har kort, rufsigt och mörkbrunt hår som hänger ner över ögonen på honom, nötbruna ögon och han är lika lång som jag.
”Ja tack, det skulle vara snällt” svarar jag, och så plockar vi upp grejerna.
Jag heter… Jag heter Hugo, Hugo Pepper, säger han.
Jag heter Saga, svarar jag.
”Trevligt att träffa dig”, säger han och ler
”Vart är du på väg då?”, frågar han.
”Till biblioteket, för att skriva läxan från professor Binns”, svarar jag.
”Jag med, vill du göra den… med mig?”, undrar han osäkert.
”Det kan jag väl”, säger jag, och så går vi till biblioteket.
Vi sätter oss och börjar med läxan, Hugo är riktigt trevlig, men han verkar vara ganska blyg.
När vi har gjort färdigt läxan är det dags för nästa lektion, nämligen förvandlingskonst med professor Thorntwaite.
Efter det är det trollformellära med professor Blythe, sedan försvar mot svartkonster med professor Popplewell.
När det är dags för middag är jag jättehungrig, och maten är supergod.
Jag sitter bredvid Hugo och Signe, och mittemot Julie.
Jag äter maten, men hela tiden tittar jag bort mot Hugo.
Det är dock inget han märker, jag bort så fort han tittar mot mig.
När middagen äntligen är över är det dags att gå och lägga sig, mina ben känns som bly för att jag är så mätt och trött.
Jag lägger mig i sängen när jag har fått på mig pyamasen, men trots att jag är så trött kan jag inte somna. Det känns som om jag har missat något…
Någonting viktigt, något jag borde ha märkt…
Plötsligt kommer jag på et, och med ens känner jag mig alldeles klarvaken.
H som i Hugo! Det måste bara vara så, eller?
Det kanske bara var en tillfällighet att jag lärde känna en pojke på H dagen efter brevet…
Men jag hoppas inte att det var en tillfällighet.
För trots att jag är ovetande om att jag kommer vakna av ännu ett brev, ovetande om att någon just nu ligger vaken och tänker på mig, så vet jag en sak. Jag är kär. Kär i Hugo Pepper, världens sötaste, snällaste, underbaraste kille…

Åh, vad bra du skriver. ♥
Längtar tills nästa del!

Här alla underbara läsare, här får ni mer!



Kap. 9

En snigel i spindelmannen-dräkt sätter på sig skridskor…
Den går ut på isen och börjar åka…
Den snurrar runt i piruetter därute medan den skriker saker som
”Håll käften i dina byxor!”
”Katti-katta-katta-kattastrofis-katt-kattastrof!”
”Babianrumpa!”
”Knäppa knappar knäpper med knäppare!”
BANG!
Jag vaknar i min säng av att någonting låter. Jag smyger mig ned till sällskapsrummet för att få reda på vad som åstadkom ljudet.
Jag kommer dit och finner ännu ett brev, även detta adresserat till mig…
Jag sliter upp kuvertet och finner ett brev.
Så här står det i brevet:
Allra käraste Saga, du är så fin.
När du skrattar ditt vackra, smittsamma skratt, då känns världen så glad och så sorglös.
När du gråter, då gråter jag med dig, och då känns världen bara så sorglig.
När du ler, då kan jag inte låta bli att le jag med.
Men jag vet, jag vet något du inte vet. Om jag blir ihop med dig, då försätter jag dig i livsfara, och det är det sista jag någonsin skulle göra.
Det är nu dags, dags att berätta vem jag är. Jag heter…
Jag heter Hugo. Hugo Pepper, men det kommer aldrig bli du och jag, aldrig någonsin, och det gråter jag för. Men du ska ändå veta att jag finns här, finns här och tänker på dig.
Din käraste Hugo Pepper
Herregud! Tänker jag. Det var han. Han! Han, han som jag älskar, han älskar mig med!
Men… Han skrev att det aldrig blir vi två, aldrig någonsin.
Det kan inte vara sant!
Det får det bara inte!
Aldrig någonsin…
Jag går upp till min sovsal och funderar. Funderar på varför han skulle hota mitt liv genom att bli ihop med mig…

Dagen efter får jag ett brev från mamma, hon berättar att allt är bra, och undrar hur jag har det.
Efter dagens lektioner svarar jag på brevet, och några dagar senare får jag ett svar.
Jag svarar på även detta brev, och på nästa och nästa, jag svarar även på brevet efter det.
Mamma och jag börjar brev-växla, vi skriver om hur vi har det och ställer frågor till varandra. Ibland är det långa brev, ibland korta.
En kväll när jag just har svarat på brevet får jag för mig att något är fel. Jätte-fel.
Men vad som är fel, det kommer jag däremot inte på.
Inte förrän jag har lagt mig.
Jag tar fram mammas brev för att övertyga mig om att jag har fel.
Men det har jag inte!

Oooh äntligen mer! Men varför måste det sluta så spännande för!?