Privat Rollspel

"De är jag som är ..."
"Neah." Avbryter Fredric. "De är hon som är Neah."
"Nej, de är jag som är Lust, alldeles riktigt." Beatrice, beutiful. Hon hade faktiskt fått heta Beatrice en gång, just för att de matchade så fint med Beutiful. De var ett jäkla äckel som varit hennes herre, på medeltiden, i Norge. Väldigt noga var de med att hon skulle kallas Beatrice Munk, han var hennes Musa. Tills hon vart arg och förstörde av misstag en tavla... då vart hans nya Musa nån konstigt typ...

Lianne kände de plötsligt. Hennes plågoande var nära, i vilken sekund som helst var helvetet här.

"Man ska låta folk tala till punkt, Mr. Fredric. Det väcker annars bara onyttigt missnöje bland församlingen annars." Tillrättavisar den självsäkra Beatrice med ett smalt, obarmhärtigt leende. Hon verkar precis vara den sorten som en dag kommer få en knäpp och plötsligt sticker ned folk med sina hårnålar.

Lianne känner hans närvaro precis innan han stiger in i rummet, för en gångs skull kommer han igenom dörren. Han brukade alltid kommer igenom fönstret när de var små, för att han egentligen inte fick hälsa på henne.
Hon känner hur han smyger upp bakom henne och försiktigt lägger armarna om henne. Hon känner hur blodet från såret på halsen rinner ner över henne, blodet från såret hon själv orsakat.
Hon var tvungen att döda honom, Ödesgudinnorna hade sagt de, de hade tjatat och tjatat i månader, och de hade inte slutat. Tillslut hade hon gett upp.
"Hej på dig, älskade Lianne." Viskar han i hennes öra och skräcken griper tag i henne, alldeles för rädd för att se honom i ögonen!

-------------------------------

(((Vill du vara honom?))))

Julian vilar huvudet på hennes axel i någon sekund innan han ställer sig så att han kan betrakta henne. Hon har förändrats en hel del. Mognat, utvecklats - men han ser fortfarande spår av hans gamla Lianne. Han har saknat henne. Men han har inte slutat tänka på henne. Julian hamnade inte i helvetet med demonerna, eller i himlen med änglarna. Utan i något tomrum emellan de båda. Något sagorna kallar Limbo. Men han är bara glad över att få vara här.
"Jag har saknat dig, Lianne." Säger han med samma lugn som han alltid hade när han talade med henne, med någon överhuvudtaget.

Lianne är nära på att gråta. Inte av glädje eller av sorg, utan av rädsla. De har aldrig hänt förut och hon vill inte låta de hända, men tårarna är så nära. Julian.
Jag har saknat dig Lianne
Hon dödade honom. Hänsynslöst dödade honom. Borde han inte vara död? De har alltid varit de enda som fått Lianne att inte känna skuldkänslor, hon skulle aldrig behöva möta deras blick igen, för de var ju döda. Borde inte han vara död också?
"Julian..." Viskar hon, tyst och försiktigt.

"Det är jag." Säger han så gott som lättsamt och håller en hand för såret som han hoppades skulle sluta blöda så. I Limbo hade det varken helats, blivit värre eller något annat. Men det hade inte heller runnit blod från det. Han lägger den fria armen runt henne, som tröst. Det hade han gjort som liten också, men han vet inte om det är en befrielse eller en plåga för henne att han gör det. Något säger honom att det lutar mer åt det negativa hållet.

När armen, som hon så många gånger gråtit ut emot, läggs emot hennes axlar brister allting. De brister.
Hon tar tre lång kliv, fram emot Envy, utan att bry sig om den jävla slampan som befaller över honom, och lutar sig emot hans axel för att ta skydd. Hon vill inte behöver möta Julians blick, inte Julians blick.

Envy vill av någon automatik slå armarna om henne, men Mabel verkar inte vilja det. Innan hon plötsligt ser menande på honom och Greed nickar kort, Envy kramar om henne och Mabel ler, elakt eller nöjt är svårt att se.

Julian ser sorgset på hennes ryggtavla, men en förnimmelse av glädje ligger någonstans inom honom. Det känns nästan sjukt att han bara accepterar det.

Lianne önskar att hon aldrig skulle behöva titta på någon igen. Att hon bara kunde få bo här i Envys famn, och slippa allt annat. Men hon vet att de omöjligt kommer att gå. Men bara för en liten stund vill hon stanna.

Fredric ler, vilket jäkla drama! Han älskar draman.
"En kyss på att den simpla pojken kommer att börja gråta snart." Viskar Fredric i Lusts öra. Lust gör en äcklad min och muttrar något som innefattar ordet idiot.

Envy ser på pojken som kommit in i rummet. Julian, det var namnet Lianne viskat. Pojken ser inte glad ut, sorgsen och förvirrad är en mer passande beskrivning på pojkens sinnesställning. Men något med honom verkar inte helt rätt, som om något störde hans aura.

Mikael betraktar pojken med misstänksamt förbryllad blick, hur kan han ha en sådan aura men ändå ha Mikael aldrig sett en skymt av honom? Någonstans fläckas hans annars rena aura av något annat, men av vad verkar han själv inte veta. För annars hade Mikael vetat det lika fort.