PRS Kkaebsong & JustAFriend

Ignorera det bara för en stund? Sjuttonåringen hade utan några problem kunnat ignorera det lilla faktumet för resten av livet. Om hjärnan nu fungerat på det sättet, vilket den tyvärr inte gjorde. Men han skulle defintivt försöka att ignorera det så länge han bara förmådde. Det betydde ju att han möjligen skulle kunna sno åt sig några fler kyssar.
”Det här stället är på riktigt det mest oromantiska stället att ha sin första kyss på..hade liksom tänkt mig en vacker höstdag någonstans nere vid sjön, med varsin gosig halsduk och röda kinder”, sade Zhìyuan och kbetraktade Max med ögon slm nästintill glödde av lycka. ”Antar att det här fick duga, trots att du har pyjamas på mig och jag..eh..jag har inga kläder alls”, fortsatte han skamset med en liten grimas. Nu var inte bara kinderna röda längre, utan hela ansiktet kändes alldels överhettat. ”Snälla titta inte på mig, jag ser ju alldels förskräcklig ut..usch.” Stackarn, kunde det bli värre än så? Att sitta alldels naken med ett ansikte som var rödare än en hel farm med tomater.

"Var det där din första?", frågade han förvånat och höjde frågande på ena ögonbrynet. Om så nu var fallet så hade Max ytterst svårt att greppa det. Hut kunde någon så fin, bra, vacker, snygg, attraherande och underbar inte kysst någon annan innan. Och så fick stackarns första bli Max. Lilla, fula, oerfarne Max.
Jo, Zhìyuans ansikte var verkligen rosa. Djupt rosa. Tomat. Men det gjorde ingen. På något vrickat sett tyckte Max bara det hela var gulligt. De matchade ju dessutom, även om hufflepuffelevens kinden var snäppet mindre röda. Påminnelsen om den jämnåriges avsaknad av kläder underlättade inte direkt heller på den fronten.
"Åh sluta...", mumlade han samtidigt som ett lätt finurligt leende spred sig över läpparna. Kort därefter inleddes vad som nog bäst kunde beskrivas som en pussattack, över det röda ansiktet.

”Ja”, medgav Zhìyuan motvilligt och vred på ansiktet när Max bestämde sig för att att överösa det med små pussar. Ett skratt undslapp sjuttonårigen och han försökte desperat att täcka för så mycket som möjligt av ansiktet - det kittlades ju alldeles förfärligt. Han kunde ju absolut inte bete sig normalt och ligga lugnt och stilla. Nej nej, det gick verkligen inte för sig. Tillslut, utan att tänka sig för, greppade han tag om den jämnåriges axlar och slängde sig över honom. Nu var det slytherineleven som satt i grensle över den andre, och inte tvärtom. Well, well, lika obetänksam och klumpig som alltid.
”Döm mig inte för att det där var min första kyss”, började Zhìyuan och lutade sig över Max med ett roat leende dansandes över läpparna. ”Ingen männsika som är i sitt rätta sinne skulle någonsin kyssa någon som mig”, fortsatte han ärligt och drog hastigt en hand genom det toviga håret. ”Du förstår, folk brukar inte vara speciellt angelägna när det kommer till att kyssa någon som stinker hund och har vassa, gula tänder. Men du..tja, du är jävligt konstig du.”

Max gav inte upp förens han plötligt låg ner. På rygg. Herrejösses, det var allt ett väldans farande upp och ner. Max klagade inte. Nejdå. Men lite udda var det allt.
"Äsch, du är inte ensam om det", kontrade han lätt. Försökte verka obekymrad, men kinderna, som börjat lugna ner sig blossade ytterligare upp en omgång.
"Ja, jag är nog jävligt konstig då", konstaterade sjuttonåringen med ett litet skratt. Fingrarna lät han ytterligare en gång vandra upp till de skarpa ansiktsdragen.
Kiwi, som ytterst förvirrat iakttagit hela scenariot med stora ögon gav upp med att söka uppmärksamhet. Det var något som hände ytterst ytterst sällan. Men hon hade nog insett att de två, för tillfället, tvåbenta varelserna var spritt språngande galna och inte kunde slita blickarna från varandra. Med en liten suck la hon sig till rätta vid sänggaveln.

Med samma lilla leende på läpparna, föll Zhìyuan tillbaka en aning och lät händerna glida utmed den andres bröstkorg.
”Du..det är bra att du är konstig, för vi är helt klart två om det”, sade han och sneglade bort mot katten. Stackars Kiwi, hon måste ha varit väldigt förvirrad. Först så hade hon tvingats möta en varg som inre alls var en varg, som luktade i princip likadant som en viss slytherinelev. Sedan hade den där stora lurvbollen försvunnit och ersatts av den där underliga männsikan med de rosa kinderna. Och nu, nu satt samma person i grensle över hennes husse. Återigen, stackars katt.
”Lova att komma tillbaka senare, när dina lektioner är färdiga och så”, mumlade Zhìyuan och lät huvudet falla lätt på sned. ”Du kanske kan gå igenom vad lärarna gått igenom under dagen och så? Jag har verkligen inte råd att få underkänt i fler ämnen..”

"Det klart, vi har ju ett avtal, hade du glömt det?", påpekade han ytterst roat. Tja, Max själv hade helt klart glömt bort det där avtalet, tills för någon sekund sedan men den detaljen behövde ju inte Zhìyuan veta om.
Passande med tanke på samtalsämnet kom Madam Pomfrey ut från sitt arbetsrum och in i salen, bärandes på två frukosttallrikar. Jo, det var nog full tid att börja göra sig i ordning.
"Frukost mina herrar", kvittrade skolsköterskan tills hon höjde blicken mot de två pojkarna. "Åh, milda makter...", mumlade hon.

”Okej, innan du säger någonting så vet du mycket väl att mina kläder gick sönder igår!” Sade Zhìyuan kvickt och rullade ner från Max, så att han ännu en gång trasslade in sig i täcket.
”Vad trevligt att du noterade det, Mr Huang”, konstaterade skolsköterskan strävt och ställde ner de två brickorna på nattduksbordet. ”Vänta så ska jag hämta någonting som du kan ta på dig”, fortsatte hon och försvann in på sitt kontor igen.
”Hon kommer verkligen vid de absolut sämsta tillfällena”, knotade sjuttonåringen och sträckte sig mot Kiwi, med underläppen putande värre än någonsin. ”Får katten stanna medan du plågas under dagens lektioner? Lovar att ta väl hand om henne.” Egentligen spelade det ingen roll vad den jämnårige svarade, då sjuttonåringen tänkte inte släppa taget om den tjocka lilla kissemissen i det första taget. Självfallet ville han gärna slingra sig fast runt Max och aldrig släppa taget, men det skulle bara vara grovt fel.

Åh herregud. Pinsamt pinsamt pinsamt. Nu hade ju Max egentligen inget att gnälla över med tanke på att det inte var han som suttit naken i grensle över någon. Men nu var det så att sjuttonåringens pinsamhetsgräns var ganska låg, så ja...
Med djupt rosa kinder satte han sig upp och blickade mot den jämnårige. "Det kan man minst sagt säga", konstaterade han och nickade för sig själv. Ett leende spreds dock över läpparna när Zhìyuan plockade upp Kiwi. Det verkade verkligen som att han också fattat tycke för den lilla (stora) fluffbollen.
"Jadå, skäm inte bort henne med allt för mycket mat bara", svarade han och fick som svar en ytterst bitter blick av dammråttan. Som om hon hade förstått. Jösses.

Samtidigt som sjuttonåringen försiktigt strök kissemissen över den fluffiga pälsen, ryckte han lite på axlarna. Det var väl nästan självklart att han tänkte skämma bort Kiwi? Han ville ju att hon skulle tycka om honom och då krävdes det en ganska stor mängd med mat och gulligull.
”Nejdå”, ljög Zhìyuan och fäste blicken på allt som inte var Max. Fanns det någon som var sämre på att ljuga? För helt ärligt..pinsamt, Zhìyuan, pinsamt. Först börjar du flacka med blicken och sedan blossar kinderna genast upp, så jävla uppenbart. Som tur var klev madam Pomfrey in i salen igen, med en hög kläder i famnen.
”Varsågod”, sade hon torrt och slängde en missnöjd blick på katten. ”Se till att äta upp allting nu, Max. Jag vill inte se något fuskande”, fortsatte hon därefter, genast mjukare på tonen, och vände de skarpa ögonen mot hufflepuffeleven.

Lögn. Uppenbar lögn. Hade den andre ens försökt att dölja det där? Tveksamt. Ytterst tveksamt. Max höjde skämtsamt ett ögonbryn och log roat.
"Det kommer sluta med att hon rullar runt då", påpekade han och blickade ner på katten, som passande nog bestämde sig för att vända om på rygg just då. Jamandes, of course. Skulle hon, Kiwi, kräva uppmärksamhet och kli på magen på ett lågmält sätt? Skulle inte tro det va.
"Tack, jadå", mumlade han som svar och mötte den skarpa blicken med två ytterst osäkra, inte alls övertygande ögon.