Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log mjukt mot henne, besvarade mjukt kyssen. Äntligen kände han igen en glimt av hans vanliga, älskade Aubrey. Han önskade så otroligt mycket att han kunde få tillbaks henne på heltid igen, att allting kunde bli som vanligt igen och att han kunde få tillbaks sin fästmö oskadd.
"Jag älskar dig", sade han mjukt, lade pannan emot hennes.

Aubrey tyckte att han betedde sig lite lustigt. Visst brukade han annars också vara gullig men det här var nästan att ta det till en ny nivå. Det var som om han försökte övertyga sig själv om något. Vad det var visste hon inte.
"Vad är det med dig?" undrade hon nyfiket och studerade honom fundersamt.

Philip såg på henne, lite förvånad över hennes fråga. Visserligen var han lite nervös av att befinna sig här med Jonathan som verkligen inte lutade på honom, men han trodde inte att han varit så tydlig.
"Jsg har bara saknat dig så otroligt mycket", sade han ärligt, det var egentligen den ursprungliga anledningen till varför han ens var här. Och varför han nog var sån här, för han var väldigt glad att äntligen få träffa henne igen samtidigt som han var lite nervös över hur hon skulle bete sig tack vare demonblodet.

"Men jag är här?" Hade han kontaktat henne tidigare så hade de inte behövt vara ifrån varandra så länge. Hon hade trott att han inte brytt sig. Eller att han snarare stod på fel sida. Aubrey såg in i hans vackra ögon med ett mjukt leende på läpparna.
"Jag är här. Vi är tillsammans," mumlade hon och släppte efter en stund taget om honom då Jonathan dök upp igen. Bara för att hennes fästman var där så tänkte hon inte låta Jonathan känna sig som ett tredje hjul.

Philip nickade lite.
"Ja, jag skulle ha kommit hit tidigare", sade han mjukt, för att vara ärlig så skulle han hellre tillbringa tiden här med henne på farlig mark än kvar på institutet och bara oroa sig för henne. Här kunde han åtminstone på något vis skydda henne. Han log mjukt tillbaks, vad han hade saknat henne. Han såg upp då Jonathan kom tillbaks, den där killen var ivägen överallt kändes det som. Philip gillade honom verkligen inte.

Jonathan var klädd ganska avslappnat men tillräckligt stiligt för att kläderna faktiskt skulle klassas som något man hade till fest. Aubrey log mot honom innan hon förde ner handen till sina knähöga boots. Där förvarade hon sin stele och några andra vapen som garanterat skulle komma till användning under kvällen.

Philip var fortfarande helt betagen av Aubrey, men drog blicken ifrån henne för at snabbt se på Jonathan. Själv gick han i samma t-shirt och jeans som han haft på sig när han kom, han hade ju inte direkt haft med sig något att byta om till.
"Tänker ni fortfarande inte berätta vad vi ska göra?", frågade han, gissade på att de inte skulle göra det.

"Vi delar med oss av information då vi anser att du behöver den." Jonathan såg på honom med intensiv blick. Aubrey studerade de båda killarna och skakade på huvudet, de skulle knappast komma att bli bästa vänner i alla fall. Hon klappade i händerna som tecken på att de skulle ge sig av innan hon lämnade huset.

Philip höjde lite på ögonbrynen åt honom.
"Och ni tycker inte jag borde veta vad jag ger mig in i?", sade han envist, suckade lite då Aubrey klappade händerna och såg emellan de båda. Han hade åtminstone inte en aning om vart de skulle eller någonting så fick bara följa dem.

"Ingen tvingar dig att följa med, eller hur?" Jonathan såg hånfullt på honom, "ge dig av tillbaka till institutet och lämna oss ifred." Han gick ikapp Aubrey som väntade på dem utomhus. Ingen av dem skulle ha tålamod att lyssna på Philip gnälla över att han inte fick veta vad som pågick.