PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Jag håller ett öga på dig, bara så att du vet”, sade skolsköterskan och nickade mot Max, innan hon för den hundrade gången förde fötterna in på sitt kontor igen. Jävlar vilket springande det blev.
”Nu är du bara dramatisk”, knorrade Zhìyuan som äntligen fått chansen att andas ut, nu när madam Pomfrey var utom synhåll. I någon minut eller så satt han där och stirrade rakt framför sig, utan att blinka, med fingrarna strykandes över den tjocka lilla magen. Sedan ruskade sjuttonåringen på sig, välte över Kiwi till madrassen och plockade upp högen med kläder i famnen istället. Det var ingen idé att vara blyg nu när han redan struttat omkring naken i flera timmar. Täcket gled långsamt av de slanka, relativt breda, axlarna och ner till golvet med en liten duns. Zhìyuan var hyfsat bekväm med sin kropp, trots att den hade en hel del skavanker. Främst talade han ju då om ärren. Även om de inte var många, så syntes de klart och tydligt. Livet utan det där dyrbara elixiret var, som sagt, inte speciellt gloriöst. Nåja, det var ingen idé att tänka i de banorna för tillfället, när han faktiskt inte behövde oroa sig över det där. På med kläderna istället, innan du gör Max obekväm.

Max svarade inte på skolsysterns ord. Nej, det fanns inte mycket att tillägga. Han kunde inte säga att det vad lugnt eller att det inte behövdes, för hon skulle inte lyssna eller tro på det. Med all rätt såklart. Så istället bara nickade han som svar. Det kändes som det bästa alternativet för att undvika felsteg.
"Du, jag ser bara den bistra sanningen. Hon är redan fet, let't face it", påpekade han med ett litet skratt.
När den andre sedan satte igång med det där, Öh, stirrandet? Så visste inte Max riktigt vad han skulle göra. Den andre hade för sig både det ena och det andra som inte gick att förstå sig på, det var en sak som var säker. Det var inte så att Max tyckte om honom mindre för det. Nej nej, men det kändes bäst att konstatera det sådär i början så att det inte kom som någon överraskning senare.
Och när de tankarna avslutats så vad Zhìyuan naken igen. Eller, det hade han ju varit ett bra tag men nu skymde inte täcket längre. Vilket gjorde Max en aning obekväm men han bestämde sig för att ignorera det. Istället fokuserade han på maten. Det kändes ändå inte riktigt okej att sitta och glo. Dock gick det inte att ignorera ärren. Aj. Stackars stackars Zhìyuan.

Okej, det där var ju förvisso sant. Kiwi var redan en liten tjockis, vilket inte var att gå till överdrift. Men Zhìyuan tyckte faktiskt väldigt mycket om hennes feta, fluffiga mage. Den var ju väldigt gosig faktiskt.
”Jo, men jag tycker att tjocka katter är extra söta”, påpekade sjuttonåringen och drog på sig mjukisbyxorna som han fått av madam Pomfrey. Sedan stannade han till och betraktade Max med en sned blick, försökte avgöra om han skulle säga någonting om ärren eller inte. De var ju trots allt gamla och läkta medan hufflepuffelevens sår fortfarande smärtade och var bråkiga. Det gick inte ens att jämföra med varandra.
”Är frukosten god eller?” Undrade Zhìyuan trevande och drog på sig den aningen för stora, stickade tröjan. ”Jag ser bacon, så det är åtmsintone något positivt”, fortsatte han och gled ner bredvid den jämnårige, samtidigt som han fiskade upp sin egen tallrik i förbifarten. ”Vilka lektioner har du idag då? Något intressant eller?” Ett väldigt tappert försök till att starta en vardaglig konversation, utmärkt. Men det enda som spelade roll egentligen var ju att han försökte. Visst, det kanske var stelt och en aning pinsamt, men det var fortfarande ett väldigt genuint försök.

Jo, tjocka katter var minsann söta. Kiwi var söt. Det var ändå saker de kunde konstatera. Däremot kändes det väl inte som att det kunde vara speciellt nyttigt att proppa i henne så mycket mat dag in och dag ut. Nu rörde hon ju på sig en hel del så det var väl lugnt men ändå, det vore nog bra att undvika.
"Mm", mumlade han som svar på frågan om frukosten. Max hade knappt börjat. En skiva ost var allt han hade fått i sig än så länge. Men den var väl god. Han lutade sin sin tallrik över den andres och skrapade av allt bacon och några korvbitar.
”Umm, Astronomi, örtlära, förvandlingskonst och talmagi. Så det är väl en salig blandning”, konstaterade han och blickade upp mot den jämnårige.

”Tråkigt..är väldigt glad över att jag slipper förvandlingskonsten och örtläran”, konstaterade Zhìyuan och började plocka ihop en ganska så rejäl macka av allting som låg på tallriken. Förutom äggen, de lämnade han på kanten, orörda. Det var någonting med just ägg som var olustigt, plus att de smakade dåligt. Självklart hade han kunnat äta ett ägg eller två om det var allt som fanns tillhandahållet, men gick det att undvika så gjorde han helst det. Sjuttonåringen hade lagt en brödskiva på toppen och en på botten, så att det hela såg ut lite som en väldigt underlig hamburgare. Men det var faktiskt lättare att äta den om man kunde pressa ihop allting.
”Själv tänker jag göda din katt, ta en lång dusch och borta tänderna. Trevligt va?” Sade Zhìyuan efter att ha tagit några tuggor av den gigantiska mackan. ”Nej, men det finns inte så mycket mer att göra..så det är väl ungefär så min dag kommer se ut. Eller har du kanske några förslag att komma med?”

Gud, så mycket mat. Madam Pomfrey kunde väl ändå inte förvänta sig att han skulle orka äta upp allt det där? Det var nog knappt fysiskt möjligt(jo Max, dålig ursäkt). Kiwi var ett undantag. Hon fick plats med orimligt mycket mat i sin mage. Detsamma gällde faktiskt inte Max. Kanske var det mer tanken än magen själv som kände så men men...
Han bröt av en liten bit bröd och la på lite sallad och tomat. Det borde räcka. Det var ju ändå bröd liksom.
"Gillar du inte ägg?", frågade han och noterade det enda som Zhìyuan inte verkade klassa som en god frukost.
"Det låter väl som en bra plan. Alltså om jag ska vara krass så borde du väl läsa det där du inte läste i boken igår...men jag förstår om du inte orkar det", mumlade han och tog en tugga av den lilla smörgåsen.

Gillar du inte ägg? Var det så uppenbart? Alltså, du har ju faktiskt lämnat alla äggen helt orörda och lagt på allt annat på mackan så ja, det är nog relativt lätt att lista ut att du inte gillar ägg. Suck, lika klok som vanligt, med andra ord. Det verkade nästan som om sjuttonåringen blev dummare och dummare för varje dag som passerade. Hjärnan verkade ha bestämt sig för att det knappt var någon idé att försöka längre, även om Zhìyuan själv inte delade den åsikten. Nej, han ville hellre att det där skulle gå i motsatt riktning.
”Nej, jag gillar verkligen inte ägg. Luktade du på elixiret eller? Det stinker av ruttna ägg enligt mig, så nej tack”, knorrade han och skakade på huvudet, för att sedan sträcka sig efter koppen med te som fortfarande stod kvar på brickan. ”Och visst”, fortsatte Slytherineleven och vände blicken mot Max. ”Jag skulle kunna läsa ikapp, men det tjänar ingenting till i slutändan..”

"Jovars...", mumlade han och tuggade lite på mackan. Jo, luktat på elixiret hade han ju gjort. Och inte ville han göra det igen. Minst sagt ruttna ägg. Fast mycket mycket värre då. Mycket värre. Inte konstigt alls att den jämnårige inte tyckte om ägg, efter vidare eftertanke. Nej fy.
Ughh, den lilla brödbiten var uppäten. Det fick räcka. Istället klättrade han upp i den andres famn. Satte sig i gränsle över benen, efter att ha ställt undan tallriken med äggen. Försiktigt, såklart. Teet fick ju inte spillas. Brännskador ughhh.
"Vadå tjänar inget till? Om du har den inställningen så kommer vår överenskommelse aldrig gå vägen", påpekade han och lät händerna vila på Zhìyuans axlar.

”Det spelar ju ingen roll vare sig jag får bra betyg eller inte. Visst, det skulle vara trevligt att överraska mina föräldrar, men utöver det..jag kommer aldrig kunna få ett jobb, Max”, mumlade Zhìyuan och vek kvickt undan med blicken när den andre satte sig i grensle över de långa benen. Ansiktet som nyss börjat lugna ner sig blev med ens blossande rött igen och hjärtat började hoppa omkring hejvilt inne i bröstet på sjuttonåringen. Äsch, det där skulle väl ge med sig förr eller senare. Utan att höja de mörka ögonen ställde han tillbaka koppen på nattduksbordet och begravde ansiktet i en av de smala axlarna. Generad? Det var en väldig underdrift det. För den femtioelfte gången ville han ingenting hellre än att sjunka ner genom golvet.
”Jag finns i deras dumma lilla register över varulvar förstår du..men äh, antar att jag får sysselsätta mig med annat efter skolan. Vem behöver ett jobb? Kan ju vakta Kiwi under dagarna”, knorrade Zhìyuan in i axeln och fuktade nervöst läpparna. Nejdå, han ville inte testa att sätta tänderna i Max. Host. Inte alls. Host.

"Du, sluta säg så. Det klart du kan få ett jobb", påpekade Max och synade de rosa kinderna. Återigen, ytterst gulligt.
"Du kan inte ägna livet åt att vakta katter Zhìyuan. Dessutom, även om jag helst inte vill tänka på det så lever inte katter lika länge som människor. Och varulvar", fortsatte han. Nej, det var en ytterst nedstämd tanke. Kiwi skulle inte leva för all framtid och det var hemskt. Riktigt uselt. Som tur var var hon inte gammal. Än. Så det var åtminstone positivt.
Han slingrade sina armar kring den andres kropp och kom på så sätt ännu närmre, omedveten om den andres eventuella planer. Äsch då.