PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det var kanske lätt att säga sådär - att sjuttonårongen inte skulle tänka i de där banorna. Men det var väldigt svårt när han visste på ett ungefär hur världen fungerade. Och den var allt annat än snäll mot folk som honom. Hursomhelst, det var ingenting han förmådde att tänka på just under det tillfället. De mörka ögonen var liksom fixerade på den där axeln, samtidigt som tungan strök över de torra läpparna. Fan, man får inte gå omkring och bita folk, det är fel.
”Hm? Men jag har faktiskt ingenting emot att vara kattvakt för resten av livet”, protesterade Zhìyuan och svalde nervöst. Därefter gick allting snabbt och tänderna gled kvickt ner mot det tunna tyget som täckte axeln. Det var inte så att han faktiskt bröt skinnet, men nästan. Tyvärr. Fy. På. Dig. Jadå, man måste smaka på allt, precis som ett litet barn.

Först förstod han inte vad som hände. Det gjorde lite ont där vid nacken, där den andre vilade sitt huvud. Snart kom det dock upp för honom vad som försiggick. Han blev biten. Av en varaulv. Visserligen i mänsklig form. Men ändå. Uppenbarligen inte såpass mänsklig att han inte bet folk. I och med att Max var av den nervösa naturen spändes genast kroppen. Hela situationen var så absurd. Visserligen var ju inte det här den dygnets första absurda situation de två pojkarna stått inför, men ändå. Han var inte helt van.
"...Zhìyuan?", började Max ytterst osäkert och försökte blicka ner mot den jämnåriges ansikte. Vilket var betydligt lättare sagt än gjort då Max, likt många andra, inte hade ögon i nacken. Eller halsen för den delen.

”Vad?” Knorrade Zhìyuan som inte alls hade någon aning om vad han egentligen höll på med. Sjuttonåringen var lite som en hundvalp på många sätt och vis, åtminstone för tillfället. Det knasiga beteendet gled längre och längre bort allt efter som dagarna passerade..men nu hade knappt några timmar gått sedan natten. Och det var fakta, varken mer eller mindre än så. Därför tog det ganska många sekunder innan han slutligen insåg vad det var han faktiskt höll på med. Var det även inte precis det här han sagt till sig själv att han inte fick göra? Att det var konstigt och fel att bita folk?
”Åh..”, utstötte slytherineleven tillslut och stirrade blankt ner på de små hålen som bildats i tyget. ”Ehm..jag..va? Nej”, stammade Zhìyuan lätt panikartat och bet hårt tag om underläppen. Så jävla smidig.

Fungerade Max på samma sätt som de där kaninerna han tvingats förvandla till tallrikar dagen innan? Såg han god ut? Eller var Zhìyuan en kombination av varulv och vampyr? Nej okej, det sistnämnda var väl inte speciellt troligt med tanke på hur varm och mysig den andre var. Men det fanns definitivt likheter.
Max var ännu en gång otroligt förvirrad. Varför hade den jämnårige satt tänderna i honom? Det var väldigt svårt att förstå. Nu hade det väl inte gått hål på skinnet eller så men det gjorde inte det hela mindre märkligt.
Försiktigt drog han ner tyget. Okej hål i det men inte huden. Det var okej. Men det var fortfarande svårt att ta in och koppla vad som nyss hänt. Han blickade frågande upp mot Slytherineleven.

Trots att Zhìyuan insåg att Max försökte fånga hans blick, stirrade han tvärt åt ett annat håll med läpparna hårt ihoppressade. Fan, fan, fan. Kunde det bli värre än såhär? Vem i helskotta tyckte att det var trevligt att sitta och bita på folk? Tja, svaret på den frågan var ju inte svårt direkt.
”Titta inte på mig sådär”, muttrade sjuttonårongen tillslut och mötte de gröna ögonen, som genast fick honom att smälta inombords. ”Testa själv att ha tänder som kliar och någon som doftar ljuvligt framför dig. Det är inte så jävla lätt som du tror..men det kanske bara är jag som är konstig? Äsch..” babblade Zhìyuan på innnan han tystnade och täckte ansiktet med händerna. Bra, nu försökte han bortförklara sitt konstiga beteende - vilket uppenbarligen verkade gå totalt åt helvete. Det spelade väl fan ingen roll om tänderna kliade, eller om den jämnårige doftade gott? Han visste ju att det var totalt förbjudet stt bita någon annan, vare sig det var fullmåne eller inte.

"Ljuvligt? Som mat? Som något du vill äta?", frågade han med ett höjt ögonbryn. Jösses. Doftade Max ljuvligt? Jo kanske. Åtminstone ganska gott. Men på det sättet? Som mat? Något att gnaga på? Nja. Eller uppenbarligen gjorde han ju det.
Blicken mjuknade en aning. Jo, han behövde ju inte se överdrivet frågande ut. Trots att det speglade insidan. Den ihållande förvirringen.
"Nej...", började Max och rynkade bekymrat pannan. Iakttog hur den andre begravde ansiktet i händerna. Nu ville han ju inte säga något dumt som ekylle ge den andre mer...dåligt samvete? Ångest? Hopplöshetskänslor? ...Eller vad det nu var han kände.
"...Jag bara-...jag är inte van vid att folk biter mig". Wow, bra där Max.

Äta? Va? Nej. Att Max ens tänkte den tanken överhuvudtaget fick Zhìyuan att vilja brista ut i skratt. Och helt ärligt var det väldigt nära att han faktiskt gjorde det. Men istället svalde han skrattet och sänkte händerna en aning.
”Klart jag inte vill äta dig, dumbom”, knotade sjuttonåringen och log blekt, trots att det gjorde aningen ont på insidan. ”Åh, ibland undrar jag verkligenvaf jag håller på med”, fortsatte han och himlen med ögonen åt sig själv, för att sedan låta ryggen falla tillbaka mot den mjuka madrassen. Äh, slytherineleven visste aldrig vad han höll på med, så varför var det här annorlunda? Suck, för att du vill att Max ska tycka om dig. Obviously. Så skräm inte bort honom nu.

Okej, inte äta. Bra. Men varför...smaka? Äsch, det var nog ingen mening att försök reda ut sådant. Det kändes ändå inte som att det fanns något solklart svar.
"Bra", konstaterade Max med ett litet leende. Mjuknade upp ytterligare en aning.
Med huvudet lätt på sned blickade han ner på den andre. Innan han la sig bredvid. Ganska nära. Var han för på? Ganska stor risk för det faktiskt. Skulle absolut vara nära hela hela tiden.
"Ughhh, tror jag måste göra mig redo för att gå snart", konstaterade han med en liten suck och blicken fäst i taket.

”Så gör det då?” Påpekade han med en liten rynka mellan ögonbrynen. ”Det är bättre att vara lite för tidig än för sen”, konstaterade han sedan och ryckte lätt på axlarna, där han låg och betraktade det tråkiga taket. Varför var tak så nedrans tråkiga? Zhìyuan satt ändå och glodde upp mot tak under ganska stora perioder av dagen. Kunde de inte förtrolla taket i sjukhusflygeln också? Det hade gjort livet betydligt mer intressant. Nåväl, om han nu ville titta på någonting annat så var det faktiskt bara att gå till ett fönster. Lätt som en plätt.
”Men du kommer tillbaka va? Nevermind, dum fråga..håller ju katten som gisslan.” Hm, men lilla gubben, det där var ju ändå inte riktigt sant. Kiwi kunde ju komma och gå precis som hon ville. Åtmsintone om dörren stod uppställd. Men vem visste? Kanske hon kunde öppna tunga dörrar alldeles själv?

Det är bättre att vara lite för tidig än för sen. Om det var någon som var medveten om det så var det väl ändå Max. Det var typ hans motto i livet. Ja herregud, han fick ju stress av att komma sent. Nu hade han ju dock gott om tid.
"Men jag vill hellre stanna här hos dig", halvt gnällde han och flyttade upp en aning så att ansiktet kunde begravas i den andres bröstkorg. Jösses. Vad fan håller du på med Max? Blev du ett litet barn helt plötsligt?
"Det klart jag kommer tillbaka. Så fort jag slutat", svarade han. Ja, nu fungerade det ju inte så att det gick att hålla Kiwi om gisslan. Hon gjorde som hon ville. Men Max förstod poängen och han ville ju liksom ha tillbaka sin katt.