Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip lämnade snart badrummet igen, utan en aning om att Jonathan hade hört honom. Just nu fick det nästan gå också - ifall de nu skulle ge sig efter seeliedrottningen så var det verkligen allvarliga saker och han hoppades verkligen att de skulle vara snabba hit ifrån institutet. Det fanns inte mycket mer som han vågade göra - ifall han skulle försöka varna seeliedrottningen här och nu skulle han direkt avslöja sig och dessutom skulle det antagligen bara få Jonathan och dem andra att agera snabbare. Då han kommit ut fastnade blicken snabbt vid Aubrey igen, log och gick fram emot henne på dansgolvet.
"Ser man på vilken snygging här är då", sade han retsamt, lade armarna om hennes midja och började dansa med henne igen.

Hon vände sig om då hon hörde Philips röst och la sina armar om hans nacke. Ett lekfullt leende spelade på hennes läppar och hon ställde sig snart på tå för att mjukt kyssa honom. De var inte enbart där på uppdrag utan också för att ha det roligt. Men det roliga skulle snart få ta slut eftersom det började bli dags att förbereda sig på stunden de väntat på: att kidnappa drottningen. Aubrey pussade honom några gånger till innan hon släppte taget om honom, böjde sig diskret ner för att ta fram en av de två seraphblades som hon hade med sig och räckte det åt Philip.

Philip log brett och besvarade direkt hennes kyss, gillade verkligen när hon var på sånt här lekfullt humör, eller vad man nu skulle kalla det. Han tog emot seraphbladet, glad över att få något att försvara sig med - han hade rätt starka misstankar om att han skulle behöva det någon gång under kvällen. Efter att ha gömt undan den i kläderna drog han henne till sig ännu en gång i en längre kyss.

Aubrey drog sig undan efter en stund och gav honom en blick. Nu var det dags. Hon förklarade vad han skulle göra och var han skulle inta sin position, försvann sedan iväg för att göra sin del. I samma ögonblick stormade en grupp skuggjägare in, från Paris institut. De omringade först henne och höll ut sina vapen. Hennes blick blev mörk av ilska och hon drog fram sitt svärd för att slåss mot dem. Hjälp fick hon av Jonathan. I förbifarten meddelade han att det var Philip som ringt och förvarnat dem, att han överhört samtalet.

Philip nickade lätt innan han gick mot sin plats, hoppades innerligt att skuggjägarna skulle hinna i tid - vilket de också gjorde, och han drog ett lättat andetag då de rusade in. Han fick sannerligen hoppas att de lyssnade på orderna dem fått om att inte skada Aubrey. Han själv hade inte tänkt avsluta sin del av det som han fått som uppdrag av Aubrey och Jonathan, utan gick istället bort till seeliedrottningen och hennes vakter för att varna dem om att ta sig ut ur lokalen så snart de kunde. För det var egentligen deras huvudsak, att försöka skydda henne nu. Då det var gjort gick han åter tillbaks till de andra, med tungt hjärta då han visste hur mycket han måste ha retat upp demon-delen av Aubrey åtminstone.

Aubrey tvekade inte så hon försvarade sig själv, utan använde sin fulla kraft mot de andra skuggjägarna. Jonathan gav henne en stolt blick: precis som om han var en förälder som precis vittnat sitt barn göra något storartat. Då hon för stunden kunde slappna av vände hon sig om mot Philip och blängde på honom. Hon borde ha förstått att han inte var där av de rätta orsakerna. Då det var uppenbart att deras uppdrag gått åt skogen, så rusade hon förbi de andra skuggjägarna och ut medan Jonathan tog hand om Philip. Han skulle inte ens tänka tanken att han kunde gå därifrån som om ingenting hänt.

Philip förstod rätt snabbt att de inte skulle klara av att få med sig Jonathan och Aubrey till institutet, och ganska snabbt förstod han också att inte han heller skulle klara det utan var i rätt stora trubbel nu. Men det kändes ändå nästan som om det inte spelade någon roll just nu, men det var antagligen bara hans hjärna som var för konstig efter all oro och allting. Han hade varit desperat efter att få se till att Aubrey var okej, men skulle knappast kunna ha koll på det längre - nu skulle han nog vara glad om han tog sig ur det här levande. För han tvivlade inte alls på vad Jonathan var kapabel till. Han försökte självklart försvara sig gentemot honom, och han var rätt skicklig, men Jonathan var den starkare utav dem.

Då de kommit in till vardagsrummet drog Jonathan fram en stol och knuffade Philip i riktning mot den, tog sedan fram ett rep för att binda fast hans armar och ben.
"Bara för säkerhets skull," förklarade han med ett iskallt leende på läpparna, "vi vill ju inte riskera att du ringer till insitutet och skvallrar om var någonstans vi håller hus nu." Han backade några steg för att kunna luta sig mot väggen. Aubrey dök efter en stund upp och ställde sig bredvid Jonathan. Hon kunde inte begripa att hon inte kunde lita på Philip. Av alla personer så hade det varit han som krossat hennes förtroende till honom. Hon såg på Jonathan en stund, visste att han tyckte att de skulle döda Philip men hon ville inte skada honom. Inte den här gången. Skulle han komma i vägen för henne igen skulle hon inte vara lika snäll.

Philip såg bara kort på Jonathan, var precis påväg att svara något inte särskilt trevligt men förblev tyst då Aubrey kom in i rummet. Han hatade att ha svikit henne så, men tröstade sig med tanken på att hon inte var sig själv. Och han kunde inte låta Jonathan vinna - han måste på något vis ha fått Aubreys runa att komma tillbaks. Han hade tagit Philips älskade ifrån honom igen och han hatade honom för det, enligt honom var det helt och hållet Jonathans fel att Aubrey var sån här.
"Vad ni än tänker göra med mig så gör det bara", sade han kort.

Jonathan var inte nöjd med Aubreys beslut men han tänkte inte protestera. Det var upp till henne att bestämma. Den här gången. Han skulle inte ha visat någon nåd för den som svikit honom. Aubrey lossade hans rep innan hon tog av sig sin förlovningsring.
"Kommer du i vägen för mig igen.." Hon avslutade inte meningen men poängen gick säkert fram. Hon tog hans hand för att placera ringen där innan hon nickade åt Jonathan, som skapade en portal för att skicka hem Philip till New York.