Någon som vill rolla Hungerspelen?

( Nej, Cato ♥ :3 )

"Det kommer inte att fungera igen, inte två gånger. Men jag vill inte leva utan honom. Och dör Mars så kanske vi dör alla tre." svarade Vicinia och för hans hand till hennes magen med tårar i ögonen. Hon visste inte, men hon trodde.

(Nej, FINNICK ODAIR ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ uu mi goosh! grrr )

Mars kunde inte svara på det. Han stirrade förfärat på Vicinia och försökte säga något, men inga ord lämnade hans läppar.
"V... Vad?" stammade han fram slutligen och strök hennes bara mage, men den var alldeles platt.

( Ooo ja :3 ♥ ♥ ♥ en sånn heting C: )

"Vet inte, en känsla bara." sa hon tyst. "Men det är sant Mars. Dör du dör jag med, och vårt barn om det är så. Jag vill ändå inte ha ett barn, som jag så lätt kan förlora i spelen." sa hon och såg allvarligt på honom med tårdränkta ögon.

"Säg inte så", svarade Mars enträget och stödde sig upp på sin armbåge. "Om du verkligen är med barn, vårt barn, måste du klara dig vid liv ut ur spelen." Mars fylldes av förfäran. Ännu en person han måste få ut vid liv. Om det sedan betydde att barnet skulle leva utan en far, men leva skulle det.

"Nej, barnet födds inte till en värld jag vill att den ska leva i, bättre då att den aldrig får födas. Och tänker inte leva, inte utan dig." Tårarna strömmar tyst ner för hennes kinder. "Aldrigutan dig Mars, aldrig." säger hon lika enträget som han med låg röst.

Mars kunde knappt andas då Vicinia började gråta och hans började skaka då han strök bort tårarna från hennes kinder.
"Du får inte säga så, du får inte säga så", viskade han tyst med ostadig röst. "Vi ska inte dö, ingen av oss. Jag låter det inte hända." Om de så var de enda kvar så skulle han hålla om henne, och antingen skulle de klara sig igen eller sprängas i luften. Men åtminstone skulle de vara tillsammans.

( Såg inte att du skrivit O.o )

"Du kan inte göra något åt det Mars, inte det här. Förmodligen om jag känner presidenten rätt kommer båda dö, eller en så han kan utnyttja den andra." hon tog om Mars i en krampaktig kram. "Vad som än händer, vill jag inte skiljas från dig." säger hon med tårdränkta ögon och ser på honom.

Mars kramade om Vicinia och kände sina ögon bränna av tårar. Vicinia fick honom att gråta för första gången på flera år.
"Se nu vad du gjorde", sade han tyst och försökte le trots sorgen. Mars var inte van vid att inte kunna påverka sitt liv. Och han hatade det.

Trots allt, trots hela situationen, log Vicinia smått när Mars ögon började tåras. Hon strök honom över de tårdränkta kinderna och kysste honom mjukt. "Jag visste att du kunde." hon log lite. Men hela situationen kändes hopplös och Vicinia började tvivla, eller tvivla hade hon länge gjort. Men visst, visst skulle hon göra sitt bästa, sitt bästa innan hon dog.

"Vicinia, sakerna du får mig att göra", sade Mars tyst och kysste henne sedan passionerat, med sorg och desperation. I behov av att få glömma allt, att få kontrollera något, även om det var Vicinia, kysste och strök han henne över kroppen.
"Lämna mig aldrig", sade han svagt då han tryckte in i henne och stönade lågt. Om Vicinia dog hade han ingenting.