PRS Kkaebsong & JustAFriend

Åh Herrejösses, vad höll de på med egentligen? Med ryckande mungipor knäppte sjuttonåringen till Max i bakhuvudet. Däremot verkade det som om fingrarna klistrats fast, då han inte verkade kunna sluta pilla med det mjuka håret. Jaha, nu var han alltså fast igen. Suck.
”Äh, varför vill du stanna med mig för? Jag är ändå bara elak som bits och håller på”, sade Zhìyuan och fortsatte att pilla med den jämnåriges lockar. ”Tycker inte att jag har varit särskilt trevlig under natten för den delen heller..kom inte sent till någon av lektionerna bara för att stanna med mig”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken. Men om du nu bestämmer dig för att göra det så är jag helt okej med det..väldigt okej faktiskt. Ha! Vilken underdrift. Slytherineleven var defintivt mer än okej med att ha det vackra ansiktet så tätt intilll.

"Du är inte elak", påpekade Max och gosade ner sig ännu mer i bröstkorgen som var så bekväm. Ja, vad de egentligen höll på med var en bra fråga. Troligtvis utan svar. Max visste åtminstone inte. Men det gjorde kanske inget. Mysigt var det.
"Äsch, du var supermysig även om du har en poäng i att jag inte borde komma sent", fortsatte han och drog sig slutligen tillbaka. Satte sig upp på sängkanten. Åh, vad han inte var taggad på en skoldag utan Zhìyuan. Herregud, de tidigare åren hade han ju inte brytt sig. Inte alls. Till och med tyckt att det varit skönt när den andre inte var där. Men nu? Nej, nu var han i stort behov av sällskap. Av Zhìyuans sällskap, för att vara mer specifik.
Försiktigt placerade han ännu en gång fötterna på det svala golvet. Denna gång utan att störta iväg. Nu tog han det lugnt. Tassade fram till tygkassen för att plocka fram rena kläder.

”Jag kan vara elak om jag vill”, försäkrade Zhìyuan och slog upp ett av ögonlocken när den andres huvud lämnade bröstkorgen. Nej, nej, nej. Stanna kvar. Bara en liten stund till..snälla? Åh, jag vill inte vara själv här resten av dagen. Även om huvudet uppenbarligen var väldigt stökig och bara allmänt kaosig, så sa sjuttonåringen ingenting. Nej, istället satte han sig upp och drog upp benen mot sig, vilade hakan mot knäna. Det var bara några timmar som de skulle vara skilda från varandra och helt ärligt hade han aldrig brytt sig innan. Men nu var det annorlunda. Tankarna drogs hela tiden tillbaka mot Max, varesig slytherineleven ville det eller inte. Däremot var det ju så att han typ var halvt beroende av den andre. Jösses.
”Usch, det kommer att bli så jävla tråkigt att sitta här hela dagen. Alldeles ensam..ugh”, knorrade Zhìyuan och putade med underläppen. ”Önskar att jag inte varit så förbaskat labil.”

"Jaja". Kunde inte de flesta det? Vara elaka om de väl ville? Kunde Max det? Det var ioförsig tveksamt. Hade han ens sagt något riktigt elakt någon gång? Visst hade han fått ur sig mindre snälla saker, Men om de nådde upp till kriterierna för att kunna räknas som elaka, tja det var ytterst tveksamt.
Max genomförde snabbt samma ombytesprocedur som kvällen innan, fast tvärtom då. Han var inte på långa vägar lika bekväm med sin kropp som Zhìyuan verkade vara men nu hade de ju båda sett varandras skavanker så det var väl lugnt. Såren såg dock värre ut. Mer blod. Usch.
"Men jag kommer ju tillbaks om bara några timmar...och så har du ju Kiwi", påpekade sjuttonåringen och plockade upp den feta katten i famnen. Kliade henne lite på magen innan han släppte ner henne bredvid den jämnårige.

Som sagt, några timmar. Kom igen, Huang Zhìyuan, du klarar dig definitivt ensam i några timmar. Det har ju aldrig varit något problem innan, eller hur? Skärp dig.
”Jo, jag vet..men ändå”, knorrade sjuttonåringen och plockade genast upp Kiwi från madrassen, när Max släppte ner henne. Varför kände han sig plötsligt brutalt illamående? Nästan så pass att han hade list att vika sig dubbel och spy. Men inte inför de där gröna ögonen. Nej, det var helt förbjudet. Så dåligt mår du inte, du är säkert bara ledsen för att Max ska gå. Right? Right? Alla dessa miljontals monologer Zhìyuan höll med sig själv..de började nästan bli överdrivna och skrämmande. Inte för att det han talade om med sig själv var olustigt, utan bara för att det var jävligt skumt att sitta och hålla en konversation med sig själv.
”Du ser väldigt bra ut, vet du det?” Undrade slytherineleven, som försökte komma på bättre tankar. Inte spy, inte spy, inte spy. Du får fan inte spy.

Max förstod hur den andre kände. Typ. Inte exakt såklart, han var ju ingen tankeläsare. Men han hade en stor förståelse för en del. Som att ensamhet var jobbigt. Jobbigast till och med. Något av det värsta. Nu hade ju Zhìyuan som sagt Kiwi. Och Madam Pomfrey. Så Max gjorde troligen allting till något betydligt större än vad det egentligen var. Men ändå, han hade troligtvis känt likadant om det var han som tvingats stanna där i sjukhusflygeln.
Bra? Huh? Gick det ens att ha Max och bra i samma mening? Okej, liten överdrift där men...nej. I Max ögon såg han allt annat än bra ut. Kinderna blossade med ens upp. Suck. Han skakade på huvudet med ett litet bittert leende.
"Tack men nej", protesterade han. "Du har nog aldrig sett dig själv i spegeln då. Jag är ingenting i jämförelse", fortsatte han att påpeka.

”Va? Nej vet du vad?!” Utbrast Zhìyuan och ruskade på huvudet, så att det svarta håret guppade omkring alldeles förfärligt. ”Ta komplimangen, Max. Och du ser bättre ut än vad jag gör, så kom inte och säg någonting annat”, fortsatte sjuttonåringen bestämt och slängde plötsligt benen över sängkanten. Fötterna fann nästan genast det svala stengolvet och han kom vinglande upp på benen. Okej, nej, han mådde verkligen inte bra - vilket var ett faktum. Men innan han gav sig själv tillåtelse att sjunka tillbaka ner i sängen coh tycka synd om sig själv, var han tvungen att skaka lite vett i den jämnårige.
”För det första, just nu ser jag ut som skit så det så. För det andra, du är absolut någonting i jämförelse med mig, knasboll”, sade Zhìyuan bestämt och placerade händerna på Max smala axlar. ”Du är bara..lite kortare än mig.” Lite? Lite? Ehm, sure. Bra ordval.

Men va? Var det inte okej att säga så? Det var ju exakt så han kände. Han såg definitivt inte bättre ut än den andre. Tvärtemot rättare sagt. Ja, jösses. Hur kunde Zhìyuan få för sig något sådant dumt?
"Åh, vad håller du på med? Sätt dig ner, du behöver vila!", utbrast han. Det där såg allt annat än stabilt ut. Nu hade ju de båda redan varit uppe och sprungit tidigare på morgonkvisten. Det gjorde dock inte att den längre var i mindre behov av återhämtning. Nej, även det var väl ungefär tvärtom.
"Jag-...vi har definitivt olika åsikter när det kommer till det verkar det som", påpekade hufflepuffaren tyst och lutade lätt på huvudet. "Men jag är glad att du inte tycker jag ser alltför bedrövlig ut", fortsatte han med ett snett leende. Jo, tacksam var han allt. Att någon fattat någon form av tycke för honom. Och att denna någon dessutom råkade vara den bästa någon Max stött på var ju bara sjukt. Sjukt bra.
"Det lär jag ju inte vara ensam om att vara", svarade han på det där med längden, i ett försök att lätta lite på den, något allvarliga stämningen.

Vadå vila? Vad snackade Max om? Zhìyuan mådde ju jättebra. Eller inte. Med en bister min strykandes över de skarpa dragen, sjönk sjuttonåringen tillbaka ner mot sängen. Däremot utan att bryta ögonkontakten med Max. Dels för att det var extremt svårt att sluta glo rakt in i de där gröna ögonen, men även eftersom han helt enkelt inte ville. Det var väl ändå ingenting fel med att titta på någon? Varulv eller inte, alla hade fan rätt till att hålla ögonen vart de ville. Nåja, för det mesta i alla fall.
”Det kanske vi har”, muttrade Zhìyuan slutligen och drog några darrande fingrar genom håret. ”Men det betyder inte att du kan säga sådär! Alltså att kalla dig själv för ingenting, för det stämmer inte alls”, knorrade han sedan och begravde ansiktet i händerna. Huvudvärk också? Nu? Varför? Var det inte så att fullmånen precis hade passerat? Så varför kände han sig så hemsk och äcklig? Hur var det ens möjligt att huden fortfarande var blek som ett lakan? Hade den ens varit det på morgonen? För i helvete, ta dig samman och sluta..bara sluta bete dig som du gör just nu.
”Du borde gå, innan du blir sen. Schas med dig.”

Zhìyuan såg verkligen inte ut att må bra. Inte alls. Förhoppningsvis skulle han bara ligga i sängen med Kiwi hela dagen. Vila. Återhämta sig.
"Nu låter det som att du verkligen inte vill ha mig här", påpekade Max och lutade huvudet på sniskan. Fast den andre hade trots allt en poäng. Det var nog dags att börja släpa sig mot lektionen. Tja, nu var ju Max steg allt annat än släpande. Men äsch, en förstår ju poängen. Dags att dra.
Han tassade fram till den längre. Visste inte riktigt vad han höll på med. Kroppen gjorde, som tidigare, lite som den ville. Kände inte riktigt för att lyda. Försiktigt lirkade han bort de betydligt större händerna och kupade istället sina egna runt Slytherinelevens kinder. Ännu en gång med lätt rosiga kinder pressade han sina läppar mot Zhìyuans panna innan han drog sig undan. "Hejdå, jag kommer upp hit direkt efter jag slutat", sa han tyst. Drog snabbt fingrarna genom Kiwis päls, vände sig om och började gå.