Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip stirrade på henne, slöt handen om ringen. Det krävdes all hans styrka bara för att resa sig och ta sig igenom portalen, för det var precis som om Aubrey hade krossat allt det hopp han hade haft kvar. Kanske skulle han aldrig ha kommit hit iallafall. Den ofantliga smärtan han kände av att ha förlorat henne lös verkligen tydligt i ögonen på honom då han sedan vände sig om för att gå igenom portalen tillbaks till New York.

Aubrey följde honom med blicken ända tills portalen stängdes. Då vände hon sig mot Jonathan som gav henne en liten, tröstande kram. Han talade med låg röst om för henne att han alltid skulle finnas där för henne. Efter en stund drog hon sig undan för att gå till sitt rum och byta om till bekvämare kläder.

Philip hamnade ungefär mitt i New York ifrån portalen. Istället för att gå emot institutet - vilket han egentligen verkligen borde göra för att berätta om hur det gått - så började han med snabba steg gå åt andra hållet. Han klarade inte av att gå dit, inte nu. Där påminde allting om henne. Det fanns bara ett ställe - och en person - som han ville till just nu, och efter en snabb promenad gick han in genom dörrarna till faderns bokhandel. Fadern, som stod vid en bokhylla, såg upp då direkt då dörren öppnades.
"Philip", utbrast han lättat, han hade vetat om vad han gett sig in på med att ta sig in hos Aubrey och Jonathan och varit riktigt orolig. Han verkade inte skadad, men hans leende försvann snabbt då han såg sonens ansikte. Han suckade.
"Vad hände?", frågade han, drog in sonen i en stor kram.

Några veckor senare bar det av mot seeliedrottningens hov. Jonathan hade luskat ut att drottningen hade svärdet han så gärna ville komma åt, och han tänkte inte ge sig förrän han fick det. Nu begrep han ju att drottningen inte skulle vara så tillmötesgående efter att han försökt kidnappa henne, men han hade något att erbjuda henne som kanske skulle få henne att tänka efter ordentligt. Hennes majestät var ju inte så oskyldig hon heller. Aubrey stod bredvid Jonathan på bron och gav honom en nick innan de båda kastade sig ner i vattnet. Var man inte önskad så öppnades inte den förtrollande vackra men farliga världen heller. Det gjorde den dock idag.

Philip hade fått frågan ifall han ville vara med på uppdraget och försöka fånga Aubrey och Jonathan, men han svarade nej. Han visste att han inte skulle vara till någon nytta på ett uppdrag där han riskerade att träffa Aubrey. Och han visste inte ifall han ens skulle klara att möta henne igen. Han hade blivit helt förkrossad efter att ha kommit tillbaka till New York, och inte alls tillbringat lika mycket tid på institutet som tidigare. Istället var han mycket mer med sin pappa, som stöttade honom väldigt mycket, och var ute på något enstaka uppdrag. Men inte alls som förut. Däremot var han på institutet nu, för han ville veta vad som hände på uppdraget - hur mycket han än försökte så kunde han inte glömma henne och inte heller sluta älska henne.

Aubrey gav ifrån sig ett ilsket tjut då de kedjade fast henne i cellen. Uppdraget i seelievärlden hade gått fruktansvärt snett. Hon visste inte om det var drottningen som tipsat skuggjägarna, eller hur det kommit sig att de befunnit sig där exakt samtidigt som hon och Jonathan, men de hade fångat henne och tagit henne tillbaka till institutet. Nu hade de kedjat fast hennes armar och ben. Hon önskade att Jonathan skulle komma och rädda henne innan det var för sent.

Philip och Nathan hade varit kvar på institutet när de andra varit iväg på uppdraget. Eller ja, självklart var de ju inte ensamma där utan det var de två som var där som hade ett öga på uppdraget. Och för dem hade det åtminstone gått vägen, eftersom de fått med sig Aubrey tillbaks till institutet igen för att kunna använda svärdet på henne och förhoppningsvis kunna få tillbaks henne. Philip visste inte riktigt själv vad han kände inför det, men nog mest rädsla. Han hade försökt intala sig att det var demon delen av Aubrey som gjort att hon lämnat tillbaka ringen och med det krossat Philips hjärta, men någon elak liten del av honom envisades med att hans vanliga Aubrey ändå skulle ha haft nåt att säga till om. Så han var rädd för att få reda på hur det faktiskt var, han var rädd att hon medvetet hade lämnat honom. Philip själv var osäker på ifall han skulle vara med eller inte när de skulle använda svärdet mot henne, men till sist hade Nathan övertalat honom och de båda var påväg mot cellen.

Isabelle kom in i cellen med svärdet och väntade tills alla som skulle vara med var samlade. Hon utbytte sedan en blick med Alec, som ju var ledaren för New York's institut, innan hon högg svärdet i Aubrey. Det var hjärtskärande att höra skriket, Isabelle kunde bara föreställa sig hur ont det måste göra att bli huggen med ett svärd som innehöll himmelsk eld, men intalade sig själv om att det här var något de gjorde för Aubreys skull. De alla brydde sig om henne och ville ha henne tillbaka.

Philip stod så långt bak i cellen han och Nathan kunde komma. Att få se henne igen fick varje liten del av hans kropp att skrika efter att få vara nära henne igen, för han saknade henne otroligt mycket. För hur mycket han än försökt så älskade han henne fortfarande precis lika mycket som tidigare. Att höra hennes skrik var dock många gånger svårare, det tog alla hans krafter att stå kvar utan att göra nåt.

Då Isabelle drog ut svärdet igen så såg hon på runan som långsamt tynade bort. Aubrey såg upp på henne med uppspärrade ögon vilket fick Isabelle att lägga armarna om henne i en försiktig kram. Demonen var borta och den Aubrey de alla kände var tillbaka.