PRS Kkaebsong & JustAFriend

Alla dessa små snabba, impulsiva pussar. Herregud. Ännu en gång fann Zhìyuan att kunderna hettade till och huvudvärken dämpades en aning. Dock varade smärtbefrielsen bara i någon sekund, men det var fortfarande bättre än ingenting. De rosiga kinderna däremot..de stannade kvar betydligt längre trots det för övrigt bleka ansiktet.
”Låter bra”, mumlade sjuttonåringen och drog på munnen, för att därefter höja en av händerna - vinka, vinka, vinka. ”Och nej, förresten. Jag vill definitivt inte bli av med dig..vill bara inte att du ska komma försent pågrund av mig”, förklarade han och sänkte blicken. Nej, jag vill inte att du ska påverkad negativt av mig på något sätt alls. För om du gör det..då är det någonting som är jävligt fel. Jag borde liksom inte påverka dig [i]så mycket.[/i] Ganska resonabelt? Nja. Självdestruktiv? Vad annars. Det var ett av Zhìyuans livsmotton, helt enkelt. Och, surprise, surprise, dessa livmotton var inte alltid speciellt bra.

Undra hur stor del av tiden de två umgicks som de hade rosiga kinder? Procentuellt alltså. Väldigt stor del. Många minuter. Ett ihållande tema.
Vinkningar? Tja, absolut. Ett leende spreds över Max läppar när han blickade över axeln. Åh, vad han längtade tills skoldagen skulle vara över, så att han kunde vara med Zhìyuan igen. Och Kiwi såklart. Icke att förglömma.
Försiktigt drog han upp dörren in till saken. Vände sig snabbt och blickade mot den andre. Skola, suck. Stängde sedan tyst igen dörren och började gå. Jahopp, astronomi nu då. Ganska intressant men det fanns definitivt annat han hellre fokuserat på. Typ Zhìyuan.

Okej, phew. Zhìyuan andades slutligen ut och föll tillbaka mot sängen med en utdragen suck. Världen snurrade omkring honom, rummet var inte ett rum längre, utan snarare en karusell. Varför var allting så ostadigt? Varför svajade nattduksbordet fram och tillbaka? Varför kunde han inte fösta blicken? Sjuttonåringen satte sig plötsligt upp och vek sig dubbel, tömde frukosten som han tryckt i sig för någon kvart sedan. Usch.
”Men lilla vän, hur går det egentligen?” Utbrast skolsystern, som kikade ut från sitt kontor med ögonbrynen rynkade.
”Det går alldeles underbart”, fick Zhìyuan fram, med nöd och näppe, innan han rullade ihop sig till en liten boll.
”Underbart? Nej vet du vad? Renskrubba.” Madam Pomfrey var väldigt snabb med att städa upp röran som eleven orsakat. ”Seså, lägg dig ner ordentligt så ska vi ta tempen på dig..nej, inga men nu, gör som jag säger.”

Korridoren utanför sjukhusflygeln var hyfsat tom. Några, fortfarande vilsna förstaårselever blickade med stora ögon runt sig. På allt det där vackra, stora och skrämmande. Slottet var minst sagt fascinerande. Även några äldre elever strövade omkring, fullt uppe i någon diskussion om testraler. Om hur skrämmande de var. Även om det inte var något de vågade erkänna. Men Max forstod det ändå, på sättet de talade. En av de sa att han nästan tyckte det kändes värt att se döden bara för att få se dem. De var vackra men nej, om de bara visste.
Sjuttonåringen fortsatte sig lilla vandring nedför korridoren. Kom på att han inte hunnit borsta tänderna ännu. Det var fortfarande hyfsat gott med tid så snabbt slank han in i närmsta badrum.

Minuterna tickade långsamt förbi och snart hade madam Pomfrey redan lyckats ta tempen på sjuttonåringen. Det visade sig att stackarn hade närmare fyrtio graders feber. Skolsystern instruerade honom att lägga sig ner och ta det lugnt - vilket inte fick något vidare, med tanke på att hela kroppen hade börjat darra igen. Precis som det gjort för några timmar sedan. Så småningom kom hon ut från sitt kontor med en bricka belamrad med tusentals små flaskor. Och så började tortyren. Drick upp allting i den här, sedan den här. Nej, drick upp allting sa jag. Fan, Zhìyuan hade nästan hellre välkomnat döden än att smälla i sig all den där skiten.
”Låt mig bara vara!” Utbrast han vredgat, efter den femte flaskan. Ögonen var vilt uppspärrade och tänderna blottade, som om fullmånen fortfarande stått högt på himlen. Vilket den inte gjorde.
”Mr Huang”, kontrade skolsystern förskräckt och tog ett steg tillbaka. ”Vad är det där för uppförande egentligen?” Bråkade hon därefter, vilket betydde att hon i princip genast hämtat sig.
”Jag vet inte, okej? Det är bara lite feber, så..snälla gå?” Mumlade Zhìyuan, vars lilla utbrott försvunnit på några enstaka sekunder. Urk. Pinsamt.

Det var bara Max och en...fjärdeårselev(?) i badrummet. Kanske. Ravenclaw gick det i alla fall att tyda. Annars var den andra pojken en sån där som inte gick att läsa eller tyda ålder på. Helt neutral. Nåväl, när Max började plocka fram tandborsten och tandkrämen begav sig den andre ut i korridoren igen. Kände inte för att fixa håret mer när någon annan skulle stå där och glo. Inte för att Max var en person som brukade glo mycket. Men det kunde ju inte pojken veta.
Han spolade vatten på borsten och tryckte sedan ut en liten klutt tandkräm på. Ja, han hade aldrig förstått sig på folk som gjorde tvärtom. Då spolades ju allt bort? Äsch, fokus Max. Fokus.

Efter ytterligare några långa minuter fann sjuttonåringen sig själv under täcket, hopkurad till en liten boll. Kallsvetten letade sig sakta men säkert nerför ryggen på honom och käkarna dunkade, precis som hela huvudet. Madam Pomfrey hade äntligen lämnat Zhìyuan ensam, efter extremt många om och men. Hon hade inte sett speciellt glad ut när hon rullat in den lilla vagnen på sitt kontor och stängt dörren efter sig. Inte glad alls. Kanske för att slytherineleven fräst åt henne och bara i största allmänhet betett dig som ett vilt djur..men var han ändå inte det? Ett vilt djur alltså? Ett vilt djur som fastat i helt fel form och led dag ut och dag in. Nja, det där var väl ändå inte riktigt sant. Däremot kändes det som det, just i den stunden.
”Tyck synd om mig”, knorrade Zhìyuan, som kikat upp från täcket, med ögonen fästa på den feta katten. Sedan stönade han och drog till sig den stora pälsbollen, utan att invänta någon protest.

Borsta borsta borsta. Hade han gjort det igår kväll? Nej, ytterst tveksamt. De hade ju gått och lagt sig ganska tidigt och det hände ju en hel del så han hade nog helt enkelt glömt det. Nåja, en dag var väl inte hela världen.
Max spottade och sköljde sedan av handfatet innan han packade ner tandkrämen och tandborsten igen. Därefter klev han ut ur badrummet och styrde stegen mot astronomitornet. Såg sig omkring och insåg hur mycket han egentligen saknat slottet. Dock tog en viss annan person upp det största tankeutrymmet.

Hela dagen låg en viss sjuttonåring och tjurade under sitt täcke, med en dunkande huvudvärk och världens mest motsträviga katt i famnen. Det dröjde inte speciellt länge innan han släppte Kiwi och därmed lämnades ensam. Men Zhìyuan ville inte vara ensam, även om han samtidigt ville det. Åh, allting var så stökigt i huvudet som kändes hemskt. Fy fan. Någon gång vid lunchtid kom madam Pomfrey och ställde en bricka med mat på nattduksbordet. Någon timme senare plockade hon bort den, utan att slytherineleven ätit någonting. Nej, han mådde alldeles för illa för att äta - någonting som skedde ytterst sällan. Äsch, snart skulle väl aptiten återvända? Kanske när Max kom tillbaka?

BUS ELLER GODIS