Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Då Philip försäkrat sig om att Aubrey var okej och sig själv igen - dock inte av att ha pratat med henne - så gick han och Nathan därifrån igen. Han var inte stark nog än för att prata med henne igen, för hans känslor för henne hade snarare bara blivit starkare under tiden. Faktum var att han inte alls varit särskilt stark efter att han blivit lämnad, utan hade varit helt förkrossad.
Ilsera var en av de första fram till Aubrey då hon var tillbaka, hjälpte till att ta loss henne ifrån kedjorna. Hon log mjukt mot vännen.
"Jag är glad du är tillbaka", sade hon mjukt.

Aubrey studerade Ilsera med sorg i blicken. Vad hade hon egentligen ställt till med? Hon var medveten om att hon åtminstone skadat några skuggjägare på nattklubben i Paris, kanske till och med dödat, och hon hade inte sparat på krafterna då de blivit överraskade hos seelierna.
"Tack," mumlade hon tyst och la armarna om Ilsera i en försiktig kram innan hon tog några försiktiga steg i riktning mot dörren.

Ilsera såg på sin vän, hade saknat henne under tiden hon varit med Jonathan och självklart också varit orolig. Hon log mjukt emot henne och kramade om henne.
"Hur känner du dig?", frågade hon mjukt, gick bredvid vännen emot dörren. Hon ville helt enkelt se så att vännen klarade sig på egen hand innan hon lämnade henne.

Aubrey skakade bara lite på huvudet. Det fanns inte ord som skulle kunna beskriva hur hon kände sig, eller vad som rörde sig i hennes huvud. Det här var hennes andra gång som en demon varit fångad i hennes kropp. För andra gången hade hon skadat andra och faktiskt njutit av det. Hon hade hela tiden varit medveten om vad som hänt och inte gjort något för att stå emot det.

Ilsera såg på henne och suckade lite, hon kunde knappt ens tänka sig hur det var att ha en demon i sig. Och hon hoppades att hon aldrig skulle få reda på det heller riktigt.
"Det blir bättre", sade hon snällt, ville försöka stötta sin vän då hon förstod att det måste vara jobbigt.

Aubrey stannade upp utanför sitt rum och vände sig mot Ilsera för att ta hennes händer i sina.
"Tack." Det betydde mycket för henne bara att veta att Ilsera fanns där för henne. Hon pressade fram ett ansträngt leende innan hon vände sig om för att gå in på rummet, stängde dörren efter sig.

Ilsera log mjukt mot henne, kramade lätt hennes händer.
"Bara säg till ifall det är nåt", sade hon mjukt, såg efter vännen och suckade lite innan hon vände för att själv gå mot sitt rum.

Aubrey stannade upp då hon hörde någon ropa hennes namn, vände sig om och såg Liam komma småspringande mot henne. Åh nej. Var han där för att skälla ut henne för den smärta hon förmodligen orsakat hans son? Det var vad hon förtjänade så det skulle inte förvåna henne.
"Hej," hälsade hon försiktigt och fumlade med händerna. Hon var fortfarande inte riktigt sig själv. Hon hade inte längre demonblod i kroppen men hon var inte sitt vanliga glada jag.

Liam log litet mot henne, glad att hon hittills verkade lyssna på honom.
"Hej, jag ville prata med dig", sade han, suckade lite. Han hade egentligen inte tänkt igenom jättemycket innan vad han skulle säga, men han hatade att se sin son så krossad och önskade att saker och ting kunde ställas till rätta mellan de två igen.
"Jag tänkte att du kanske kunde försöka prata med Phlip?", bad han, var återigen tyst lite innan han fortsatte igen.
"Han har varit helt förkrossad efter att han kom tillbaks, och inte alls sig själv", sade han, även om Philip hade försökt att inte visa det så märktes det väldigt tydligt hur hårt han tagit det.

"Jag tror inte att han vill prata med mig." Och det var ju inte så konstigt. Philip förtjänade mycket bättre i livet än det här. Hon hade sårat honom djupt, gjort honom väldigt illa.. Det var inte så en flickvän skulle ta hand om sin älskade. Aubrey fuktade läpparna och vände blicken till golvet, kände sig nästan på vippen till att börja gråta. Hon hade varit väldigt känslomässig den senaste tiden - ända sedan hon blivit sitt normala, mänskliga jag igen.