PRS Kkaebsong & JustAFriend

Godisssss

Skoldagen sniglade sig förbi. Lektion efter lektion. Nåja, det var väl ändå hyfsat roliga lektioner. Men hela tiden flög tankarna iväg till något annat. Eller tja, snarare någon annan. I en annan sal. I en annan del av slottet.
Han hoppade i princip över lunchen. Tog ett äpple istället. Det fick räcka.
När sista lektionen kom till sitt slut var Max den första att lämna klassrummet. Vilket han annars aldrig gjorde. Men men, nu var det ju få saker som var som innan. Till exempel hade han fått en vän(*host*). Och den vännen hade han väldigt bråttom till av någon anledning.
Rätt så snart anlände han till sjukhusflygeln. Försiktigt, som alltid, öppnade han dörren. Möttes av en Kiwi som verkade ha tröttnat på sällskapet. Eller bara kände för att springa runt runt. Det var lite oklart.
"Hej", sa Max med sin vanliga, tysta röst. Med Kiwi i släptåg bakom tassade han fram mot sängen Zhìyuan låg i.

Nej. Eller jo. Va? Sjuttonåringen knep ihop ögonlocken och täckte öronen med händerna. Alla ljud var skärande, nästan smärtsamma. Usch och fy. Men Max röst var ju underbar, eller hur? Ja, det var den verkligen.
”Hejsan”, stötte Zhìyuan slutligen fram och bet därefter genast ihop käkarna. Hårt. Så pass hårt att det kändes som om tänderna skulle krossas. Det var däremot okej, då de av någon anledning verkade vara ännu mer vassa än vanligt. Äckligt. Du är äcklig, Huang Zhìyuan. Äcklig, äcklig, äcklig. Du förtjänar ingen. Varför tror du att du förtjänar Max? Du är vidrig. Vidrig, vidrig, vidrig. Ett litet gnällande undslapp sjuttonåringen och händerna pressades ännu hårdare mot öronen, i ett försök att stänga ute alla de hemska tankarna. Logik, jajamensan. Så. Jävla. Pinsamt. Usch. Blä. Varför kunde inte golvet bara gett vika, så hade han kunnat få glida ner genom den svala stenytan och försvinna ner i marken. Den lösningen var ju faktiskt ganska så perfekt.

Var Max röst irriterande? Något Zhìyuan inte ville höra? Jo, det verkade så. I alla fall av vad Max kunde se att döma. Händerna för öronen. Ihopknipandet av ögonen. Den allmänna icke-glada utstrålningen. Den jämnårige såg inte ut att må bra. Inte alls rättare sagt. Återigen visste inte Max hur han skulle hantera situationen. Försiktigt närmade han sig sängen ytterligare med ett ytterst kluvet ansiktsuttryck.
"Hur är det med dig?", frågade han bekymrat och blickade ner på Zhìyuan. Tygkassen ställde han ner på golvet. Kiwi strök sig längs med hans ben, men nej, hon fick vänta. Det var någon annan som fick sjuttonåringens fokus för tillfället.

”Det är j-jättebra, ser du i-inte det?” Stammade Zhìyuan och grävde ner sig själv ännu mer bland täcket och kuddarna. Hur var det ens möjligt att må så sjukt dåligt? Han hade ju mått helt hyfsat under morgonen, och det hade känts som om färgen återvänt till huden och att ögonen blivit mer livliga. Men nej, det var verkligen inte den stigen allting ränt nerför. Någonstans mitt i alltihop hade allting ändrat riktning. Huden var ungefär lika blek och sjuklig som innan, ögonen svarta och bottenlösa precis som ringarna under ögonen. Slytherineleven såg verkligen hemsk ut. Nu hade han ju inte sett sig själv i spegeln under dagens gång, men det var en ganska så kvalificerad gissning. Och nu bevittnade Max det. Nej, nej, nej.

Jättebra? Nja, högst tveksamt. Nej, jättebra var helt klart en lögn. I stort sett allt tydde på det. Ringarna under ögonen. Stammandet. Det allt annat än pigga intrycket den andre gav.
"Kan jag sätta mig här?", frågade Max tyst och slog sig sedan ner på sängkanten utan att invänta svar. Han puttade undan lite av täcket för att få plats. Inte speciellt mycket för tja, Max var allt annat än en stor person.
"Du ser inte sådär överdrivet pigg ut, nej", fortsatte han bekymrat att påpeka, fortfarande med blicken fäst på den bleka kamraten. Hade han sett sett ut sådär på morgonen, innan Max lämnat? Nej. Nej, det hade han inte gjort. Inte en chans.

Ögonlocken gled sakta men säkert upp och sjuttonåringen stirrade tomt framför sig, med ögonbrynen lätt rynkade. Så Max tyckte också att han såg hemsk ut? Underbart - helt, jävla underbart. Zhìyuan fäste osäkert blicken på den jämnårige och drog lätt på munnen.
”Hm, tack”, mumlade han tyst och försökte sig på ett lite bredare leende, vilket troligen bara såg bisarrt ut. Usch, huvudet dunkade, om möjligt, värre än innan och det kändes nästan som om ögonen var påväg att tränga ur sina hålor. Var febern verkligen orsaken till all den smärtan?
”Vad g-gjorde du idag d-då?” Fortsatte slytherineleven tillslut och sänkte de svarta ögonen en aning. ”Var det t-tråkigt utan mig?” Undrade han sedan, pressade fram orden mellan tänderna som skrapade mot varandra. Men herregud, kan du bli mer konstig och pinsam? Kunde det där golvet under dem inte bara försvinna för några sekunder? Rättare sagt - kunde det inte försvinna under Zhìyuan?

Nej, Max tyckte inte Zhìyuan såg hemsk ut. Verkligen inte. det var ju fortfarande Zhìyuan liksom. Kunde han ens se hemsk ut? Nej. Nej, inte enligt Max i alla fall. Pigg var dock en överdrift. En stor fet lögn. Och lögner var verkligen inte Max grej. Därmed höll han sig till sanningen så gott det gick.
"Jag fick förvandla en get till golvlampa", svarade Max med ett snett leende. Det här med att förvandla djur till föremål kändes aldrig rätt. Förvandlingskonst var roligt men nu var ju Max liksom Max och då ingick det att få dåligt samvete. Det ingick i paketet Max.
Han sträckte lite på armen så fingrarna kunde strykas längs med den andres kind. Den andres varma kind. Väldigt varma. Han lät handen vandra upp till pannan. Den glödheta pannan. Jösses.
"Du är supervarm", påpekade han, återigen bekymrat.

”Du skulle gärna kunna få förvandla mig till en golvlampa, så slipper jag den här förbaskade febern”, föreslog Zhìyuan med ett litet, ynkligt skratt. ”Om du inte redan förstått det så har jag feber, typ en väldigt hög feber. Madam Plmfrey sa att den skulle gå ner inom några timmar, men nejdå”, förklarade han sedan och betraktade Max. Betrakta var dock lite av en underdrift, då sjuttonåringen snarare stirrade på den jämnårige. Men han kunde ju som vanligt inte låta bli. Hufflepuffeleven var ju så sjukt perfekt i Zhìyuans ögon, alldeles felfri. Det spelade ingen roll att kroppen, till en viss del, täcktes av brännskador eller att han var måttligt feg. Han var den första som accepterat slytherineleven överhuvudtaget - förutom lärarna och madam Pomfrey då. Och så hade han ju de där gröna ögonen, de rufsiga lockarna..läpparna. Men för i helvete! Sluta. Förr eller senare kommer det sluta jävligt illa om du fortsätter tänka i de där banorna. För du vill inte göra Max illa. Nej, aldrig. Aldrig i livet.
”Det känns som om jag håller på att brinna upp..inifrån..”

Nej, att förvandla Zhìyuan till en golvlampa kändes inte aktuellt. Max hade en känsla att golvlampor inte var sådär toppenbra att mysa med. Inte något form av lampa egentligen. Kanske lavalampor. Var det ens någon som hade sådana länge? Hmm...Okej, världen anropar Max. Sluta recensera lampors mysfaktorer. Inte normalt. Jösses. Fast vad var ens normalt? Äsch, sluta vara så jäkla deep hela tiden. Spara meningen med livet tills senare.
"Lampor brukar ju vara supervarma. Då skulle jag ju bränna mig", påpekade han med ett litet leende. Okej, det där med att bränna sig var väl egentligen väldigt okänsligt sagt. Men äsch, det var ju Max den delen gällde. Så det var lugnt. Och sedan fortsatte pratet om att bränna sig. Och brinna. Mysigt samtalsämne...
"Det får du inte göra", fortsatte han, fortfarande med handen vis den andres ansikte, nu vid kinden igen. "Brinna upp alltså".