Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Liam lyssnade på henne och suckade lätt.
"Jag känner min son, och han älskar dig mer än nåt annat. Vad som hände och att inte få vara med dig håller på att ta knäcken på honom. Han behöver dig", bad han, ville åtminstone att dem skulle försöka reda ut saker och ting.

Aubrey suckade tyst och nickade efter en stund. Det var väl åtminstone värt ett försök att prata med Philip. Hon saknade ju honom mer än någonting annat. Vardagen var tråkig och grå utan honom som en del av den för henne.
"Jag ska prata med honom," sa hon och försökte sig på ett litet leende innan hon vände sig om för att fortsätta framåt.

Liam log lite mot henne.
"Tack", sade han, hoppades innerligt för de bådas skull att dem skulle bli sams igen. Philip själv hade hållit sig undan sedan hon hade kommit tillbaks, för han var väldigt osäker på hur han skulle vara runt henne - han älskade henne fortfarande men tvivlade väldigt starkt på att hon ens ville veta av honom numera. Hon hade ju inte heller kommit och pratat med honom för den delen. Han hade varit och tränat men hade ganska nyss kommit tillbaks till rummet efter en dusch.

Plötsligt dök Isabelle upp och krockade arm med henne.
"Följ med, jag har en överraskning," kvittrade hon glatt. Aubrey var inte direkt på humör för några överraskningar men lät ändå Isabelle leda iväg henne till ett rum. Den några år äldre kvinnan bad henne sedan att vänta där innan hon skuttade iväg.

Philip drog precis på sig en tröja när någon knackade på dörren, han gick dit och öppnade. Med en gång blev han meddragen av kvinnan, suckade lite - han försökte envis fråga vad det var men han fick i princip inte reda på nånting, mer än att det var en överraskning. Till sist blev han bara inskickad i ett rum, suckade då han hörde dörren låsas bakom honom. Det var först nu han såg att Aubrey var där, och såg tveksamt på henne utan en aning om vad han skulle säga. Att se henne där väckte upp massvis med röriga känslor igen.

Aubrey gick rastlöst omkring i rummet men stannade upp då hon hörde fotsteg. Till hennes förvåning var det Philip som kom in på rummet. Var han överraskningen? Dörren stängdes kvickt bakom honom och hon hörde hur den låstes. Vad var det som pågick egentligen? Hon gick fram för att känna efter på handtaget men dörren var verkligen låst.

Philip suckade, uppenbarligen var de fast här tillsammans. Han hade inte en aning om vad han skulle säga, för efter den tid som gått kändes det som om hans inre bara var ett virrvarr av förvirrade känslor som bara förvärrades av att vara i närheten av henne. Han älskade henne ännu, men ändå hade han blivit rejält sårad och rentav förkrossad av att hon brutit förlovningen. Vilket nog märktes på honom också - i vanliga fall skulle han aldrig ha varit tyst så här länge, särskilt inte runt henne, och smärtan syntes i ögonen.

Aubrey vände sig efter en stund om mot Philip. Hon stod en lång stund knäpptyst, det enda som hördes var de tysta andetagen. Vad skulle hon säga? Det fanns ingenting som förklarade de beslut hon fattat som demon. Det fanns ingenting som hon kunde säga som skulle göra allting bra igen. Men vissa saker gick inte att reparera, åtminstone inte bara genom att knäppa med fingrarna.
"Du svek mig och jag blev arg. Jag vet att det inte är någon förklaring och det förändrar inte det som hände heller," började hon tillslut för att avbryta tystnaden.

Philip suckade lite och lutade sig mot väggen. Han lyssnade på vad hon sade, var tyst lite innan han svarade. Han visste helt enkelt inte riktigt vad han skulle säga först.
"Enda anledningen till att jag var där var för att jag var orolig för dig. Men istället förlorade jag dig", sade han, smärtan hördes i rösten. Han skulle antagligen aldrig ha åkt dit, men han var tvungen att få veta att hon var okej.
"Hur mycket av det var du?", frågade han sen tyst, han ville veta hur mycket av hon själv som faktiskt velat bryta förlovningen.

"Du svek mig." Hon kanske hade varit påverkad av en demon men hon hade också, till viss del, varit sig själv. Han hade sårat henne. Hon hade reagerat på fel sätt och nu fick hon sota för det, men hon ville att han skulle begripa att hon litat på honom för att han sedan skulle sätta en kniv i ryggen på henne.
"Det var jag till viss del och demonen till viss del. Svårt att säga." Aubrey kunde inte svara hur mycket sig själv hon varit, hon hade ingen aning.