Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Nej, jag ler inte alltid. Det skulle varit jobbigt för mungiporna." svarar Laura allvarligt och ser på dem. Hon ser på dem, ja hon var ju också död, så vad hade Voldemort att komma med egentligen?

"Det var inte det jag syftade på" sa Voldemort enkelt och såg sedan på Cara "Jag ber om ursäkt för det"
"Lite sent för det" sa Cara sorgset och tittade ut genom fönstret och hennes far la en arm runt henne och drog ner henne i soffan så han kunde hålla om henne.
"Om du vill dö så är det ingen som hindrar dig" sa han lugnt och Cara bara stirrade på honom

"Nej jag vet." svarade Laura bara och ryckte på axlarna.
Sedan lyssnade hon intresserat till Voldemorts och Caras satal. Kunde de verkligen dö? Hur?

Voldemort tittade bara kallt på henne.
"Jag vet, vi kan bara gå ut i solen utan ringarna" sa Cara lågt, men hon ville inte dö nu, men hon hade velat bli gammal nu kunde hon inte det. Hon hade velat ha barn det kunde hon inte heller.
"Jag är ledsen" sa hennes far
"Ja du har sagt det" sa sa Cara bara lågt

Det kunde ju Laura också räknat ut, men hon trivdes inte som det var inte i vampyrkropp som var stelnad i all tid framöver. Hon kunde glöma det ibland, men det var sådana gånger som när det kom på tal hon minndes det åter.

Cara reste sig upp
"Jag går en bit och nej jag behöver inte sällskap" sa hon och såg på Klaus, Damon, Fai och Severus som gjort en ansats att resa sig. Hon lämnade dem och vek snabbt in i en korridor och sedan en så de skulle tappa bort henne. sedan transfererade hon sig till andra sidan huset bara för att försäkra sig om att hon fick vara själv

Laura såg efter Cara och alla besvikna miner när de inte fick följa efter henne. Förstod de aldrig att hon behövde vara själv som alla andra? Att hon klarade sig ensam utan att gå sönder?

Cara gick ut på balkongen och tittade ut över Tokyo och log. trotts att det bodde miljoner människor här så var det alltid lugnt runt hennes hus. det kanske berodde på att hon bodde i ett magisktkvarter med, men hon tvivlade på det. Hon satte sig i hängmattan och funderade på allt.

Laura la sig ner i soffan och vände sig om så hon låg med ryggen åt de andra. Hon kände för att bara ligga där, kanske i evigheter? Hon trodde väll det knappast, törsten skulle väll sätta i så småningom.

Cara slöt ögonen och bara lyssnade på alla ljud. Hon trivdes här i lugnet och ensamheten. plötsligt hörde hon en röst hon trodde hon aldrig mer skulle höra.
"Hur kommer vi åt henne?" sa Scabbior
"Vet du ens om hon lever?" sa Grårygg
"Ja hon lever och hon är vampyr nu, vilket betyder att hon dör om du biter henne" sa Scabbior. Cara satte sig upp, så de var tillbaka nu