PRS Kkaebsong & JustAFriend

Äsch, det var klart att han inte skulle brinna upp. Dumma, dumma Zhìyuan, varför pratar du om sådant med Max? Det är jävligt okänsligt och bara vidrigt, rent utsagt. Så ge i helvete åt det, okej?
”Jo, det är ju sant..och nej, jag tänker faktiskt inte brinna upp”, försäkrade sjuttonåringen med ytterligare ett litet, rått skratt. Fy fan vad obehaglig du är. Nästan lite som någonting från en mardröm eller ett monster från en barnbok. Fanns det inte en mugglarsaga som handlade om en liten flicka och en stor, stygg varg? Varför kände han plötsligt igen sig i det där? Hm, kanske för att Max var lite som Rödluvan och Zhìyuan den stora, stygga vargen. Vilken vacker liknelse!
”Kom, du får agera kylklamp, varesig du vill eller inte”, konstaterade sjuttonåringen efter ett slag och slingrade plötsligt armarna omkring den jämnårige, för att sedan bestämt dra honom längre ner i sängen. ”Min, min, min, min”, morrade han sedan och bet tag i den andres krage. Normal som fan. Suck,

De där skratten var, likväl stirrandet med uppspärrade ögon, något som skulle ta ett tag att vänja sig vid. Fortfarande en gnutta obehagligt. Eller mja, kanske mer än en gnutta. Men han var inte livrädd. Det var inte läskigt på det sättet mer...ovant?
Och sedan låg han plötsligt ner. I sängen. Bredvid Zhìyuan. Ännu en sak som var svår att vänja sig vid. Fast inte på samma sätt. Nej, det här var inte obehagligt på något sätt. Bara mysigt. Och varmt. Vilket egentligen bara var bra. Ett arbete som kylklamp passade trots allt Max som handen i handsken. Han frös ju konstant. Han var väl mer eller mindre en vandrande isbit. Et litet skratt undslapp honom. Det här bitandet var också...äsch, det var bara att konstatera att allt skulle ta ett tag att vänja sig vid. På gott och ont.
Min. Var han Zhìyuans? Fjärilarna, som hållit sig hyfsat lugna under den lätta oron över febern...tja, de hade nu vaknat till liv igen. "Din din din", viskade han tillbaks och slingrade de tunna armarna kring den längres varma överkropp.

”Så du erkänner det alltså?”, undrade Zhìyuan och lutade sig tillbaka en aning, så att han återigen kunde glo på Max. ”Att du är min”, förtydligade han och log ett brett leende, så att de där vassa tänderna blottades. Sedan dunkade huvudet till, värre än någonsin. Smärtan letade sig blixtsnabbt ner mot käken och sjuttonåringen slog händerna över munnen. När han sänkte dem igen, var de fläckiga av blod och..vänta nu. Med munnen på vid gavel plockade slytherineleven upp en av sina skarpa tänder från handflatan och stirrade på den. Underläppen darrade lätt och ögonen var uppspärrade till dess yttersta.
”Max, j-jag tror a-att j-jag är d-döende”, stammade han, utan att vika undan med de svarta ögonen. Äcklat släppte Zhìyuan tanden och började istället fingra i munnen, för att se vilken av tänderna som lossnat. Men istället för att finns en tom yta, insåg han snabbt att tanden lossnat för att en annan av dessa trängt sig fram. Vad. I. Helvete.

"Antar det", mumlade han med ett litet leende och djupt rosa kinder. Hade han erkänt det? Ja, det gick nog inte att påstå något annat. Jösses, vad snabbt allt gick. Det var ju typ två dygn sedan som de pratade ordentligt för första gången. Det här var verkligen inte så som Max brukade hantera saker och ting. Jaja, nu gick det väl inte att dra sig ur. Vilket han ju inte heller ville egentligen. Nej, han ville ju vara med Zhìyuan. Det...bara...snabbt. Hmm.
Blod. Vänta va? Påtal om att gå snabbt. Vad kom blodet ifrån? Tänderna? Det låg en tand i den andres handflata, det kunde han tydligt se. Men hur? När? Nu? Va?
"Vad- vad händer?", stammade Max. Som naturligtvis inte kunde vänta sig något klart svar med tanke på att den jämnårige såg minst lika förvirrad ut.

Trodde Max verkligen att Zhìyuan visste det? För det gjorde han verkligen inte. Nej, huvudet, som fortfarande dunkade värre än någonsin, var fyllt till bredden med panikartade tankar. Sedan lossnade ytterligare en tand. Och en till, och en till, och en till. Snart satt sjuttonåringen där med fem tänder i de kupade händerna och en hel del blod. Det gjorde ont också, trots att det samtidigt var lite av en befrielse när tänderna slutligen lossnade. Fan, det gick verkligen inte att beskriva.
”J-jag..ehm..jag vet inte”, viskade den längre av fem och vände blicken mot Max, med ögon som fortfarande var skräckslaget uppspärrade. ”Sa ju att det känns som om jag brinner upp från insidan”, fortsatte han tyst och svalde ett flertal gånger. Okej, det är okej. Lugna ner dig, det är bara några tänder. Och det har ju redan trängt ut nya tänder, right? Visst är de lite vassa och animaliska, men det är okej. Helt okej. Ja. Ingen fara. Andas.

Okej, lugn Max. Om du håller dig lugn blir det lättare för Zhìyuan. Kanske. Typ. Förhoppningsvis. Blod var helt klart aningen obehagligt men han var ju van så det var okej. Men alla tänder med? Hur kunde alla ramla ut på samma gång? Och de nya...nu kunde han ju inte se sådär supernoga men av det han kunde se så var de vassa. Vassare än de som redan var där. Men vad hände? Tja, ingen anledning att försöka förstå sig på det nu. Uppenbarligen hade ingen av de två pojkarna något bra svar på den frågan.
Snabbt sträckte han sig efter tygkassen och plockade fram ett paket näsdukar. Först torkade han av lite av blodet från den andres händer och plockade sedan ut fler.
"Gapa", mumlade han och sträckte sedan fram handen. Lyfte försiktigt på den andres läpp för att trycka in en bit papper, som snabbt fick röda fläckar på sig. Max tandläkare. Tandläkaren Max. Jösses.

”Vad gör du?” Knorrade Zhìyuan missnöjt, men lydde ändå den andres order. Att tänderna ramlade ut på det där sättet bådade ju allt annat än gott. Någonting som gjorde det hela betydligt värre var att de nya tänderna verkade betydligt mer..ehm..varglika? Jo, det var nog rätt sätt att beskriva det hela på. Men det made no sense. Fullmånen var borta, så varför? Sjuttonåringen slöt ögonlocken i några sekunder, försökte återigen att lugna ner paniken som kröp över ryggraden. Ta det lugnt, det är inte möjligt. Du är en människa och så är det. Ingenting däremellan.
”Jag är rädd”, snyftade Zhìyuan plötsligt samtidigt som tårarna trängde sig fram och började slingra sig nerför kinderna. Försiktigt slingrade han armarna omkring den jämnårige och flyttade sig närmare, med ett snörvlande. Så pass rädd att han absolut behövde krama om Max krampaktigt, nästan som om han klamrade sig fast för livet - vilket han på sätt och vis gjorde.

Ja, nu var det inte så att Max hade svaret på den frågan. Han visste inte. Stoppade blod. Försökte fokusera på något för att stilla alla tankar. Få jobba lugnt och metodiskt för att lugna hjärtat. Typ. Något i den stilen.
När han upptäckte tårarna som börjat slingra sig nedför Zhìyuans kinder släppte han pappren. De var inte viktiga. De kunde vänta. Blodet skulle ändå lugna ner sig förr eller senare. Och det var hur som helst inga strömmar. Han kramade tillbaka. Höll den andre nära nära. Även om det väl framför allt Zhìyuan som stod för det. Närheten alltså.
"Jag förstår att du är rädd", viskade han till svar och strök, förhoppningsvis, lugnande över ryggen. Han kunde inte säga att allt var lugnt eller att allt skulle bli bra. För han visste inte. Visste inget. Förutom att han skulle stanna då. Stanna tills allt förhoppningsvis löste sig. Och längre. Alltid. Jo, alltid.

Så det var alltså inte helt irrationellt att vara rädd? Nåväl, det lättade ju i alla fall lite på hjärtat som sjunkit ner till tårna. Med en utmattad suck vilade Zhìyuan hakan mot den jämnåriges axel. Armarna klängde sig fast ännu mer och snyftningarna blev bara värre och värre. Nu kunde han inte sluta gråta, när han väl börjat. Tårarna som först långsamt letat sig nerför kinderna sprutade istället från ögonen och hela kroppen skakade något alldeles förskräckligt. Rädsla och smärta kombinerat med varandra..det var ingen bra blandning.
”Det känns som om jag ska gå sönder..inte psykiskt utan fysiskt”, sade sjuttonåringen och darrade lite mer på underläppen. ”Alltså det är svårt att förklara”, fortsatte han snyftandes och begravde ansiktet i den smala axeln, med en grimas. ”Men det är som om någonting försöker ta sig ut..vill bara slita av mig skinnet.” Oj, det där lät ju minst sagt brutalt. Och även om det var så det kändes, var det kanske inte sådär supersmart att tala om det för den jämnårige. Max hade redan gått igenom alldeles för mycket smärta och behövde inte ta del av vad fan det nu var som pågick i Zhìyuans kropp.

Det var minst sagt svårt att veta vad han skulle säga. Vad han kunde säga. Vad som skulle uppfattas som förstående. Oförstående. Drygt. Nåja, Max vad inte särskilt bra på att säga just dryga saker. Men han visste ju själv hur lätt det var att tolka saker som andra sa som åtminstone oförstående. När en hade ont...både fysiskt och psykiskt så blev det lätt så.
Åh, den andre verkade bara må sämre och sämre. Eller så var det bara så att allt hade byggts upp och nu kom ut på samma gång.
"Du, jag förstår mig på känslan av att vilja slita av sig skinnet, tro mig", mumlade han och och fortsatte krama om den andre. "Du kommer inte gå sönder även om det nu känns så. Men jag vet inte...du kanske förändras på något sätt. Eller alltså, uppenbarligen gör du ju det men...äsch jag vet inte", fortsatte han halvt svamlandes. Han drog sig undan en aning för att lämna en liten puss på den glödheta pannan. "Ska jag hämta Madam Pomfrey?", frågade han tyst. Det var väl egentligen det ändå rätta även om Max hade full förståelse om Zhìyuan inte ville ha någon där. Eller tja, ingen mer än Max där.