Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip suckade igen.
"Jag gjorde vad jag var tvungen att göra", sade han, han ville aldrig svika henne men han kunde inte heller låta Jonathan få tag på seeliedrottningen. Men han skulle aldrig gjort det om han vetat vilket högt pris han skulle få betala för det. Men det var som han hade befarat också, att det mycket hade varit hon själv. Även om han misstänkt det kändes det som ännu ett hugg i hjärtat.
"Älskade du mig?", frågade han tyst.

"Och jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Jag tog inte enbart av mig ringen för att såra dig, utan också för att jag ville låta dig gå. Jag trodde att jag var bortom räddning och att någon en vacker dag skulle döda mig. Jag ville rädda dig från ett lika mörkt slut." Hon kvävde en liten suck.
" Ja, det gjorde jag. Och det gör jag fortfarande." Aubrey skulle alltid älska honom. Den saken skulle aldrig förändras. Det önskade hon att han skulle komma ihåg. Det var möjligtvis för mycket begärt men han kunde åtminstone överväga saken. Hon gva honom ett litet prövande leende.

"Jag kom dit i hopp om att kunna skydda dig", sade han ärligt, suckade igen. Att prata med henne var flera gånger jobbigare än vad han hade trott att det skulle vara. Det var så mycket stormande känslor att han inte riktigt visste vad han skulle säga eller göra.
"Varför gjorde du det då om du älskar mig?", utbrast han, nu högre än innan. Han var minst sagt upprörd över vad hon hade gjort, vilket märktes. Han suckade lite.
"Jag älskar dig, så otroligt mycket. Det spelar ingen roll hur mycket jag försökt glömma dig, det går inte. Men att få tillbaka ringen sådär, att du bröt förlovningen, det krossade mitt hjärta itusen bitar. Jag försöker skrapa ihop bitarna, men sanningen att säga så vet jag inte hur det går. Att förlora dig är som att förlora en bit av mig själv", sade han, och rösten bröt sig nästan. Han grät så gott som aldrig, men nu hade ögonen blivit blanka. Det var så mycket känslor och smärta som han gått och bärt på.

"Du gjorde mig illa också, förstår du? Det spelar ingen roll att du försökte skydda mig. Tror du att klaven skulle ha lyssnat på dig och dina förmaningar om att lämna mig oskadd? De hade fått order om att döda mig. Du skickade skuggjägare efter mig och Jonathan och de var där för att döda." Aubrey gnuggade handflatorna mot tinningarna innan hon skakade på huvudet, vände ryggen mot honom för att ställa sig vid väggen. Hon behövde ägna några minuter åt sig själv innan hon försökte prata med honom igen. Om han inte ens tänkte försöka förstå det faktum att hon på sitt sätt som demon försökt skydda honom, från henne, genom att bryta förlovningen, så kunde han inte förvänta sig att hon skulle se något ur hans synvinkel.

"Tror du inte jag gjorde allting för att dem inte skulle skada dig?", sade han, han hade verkligen gjort allt han kunde för att övertyga dem om det. Inte för att det hade gått särskilt bra, men ändå. Han suckade igen, såg runt lite.
"Jag vet att jag har gjort mina fel, och jag kommer alltid ångra varenda liten detalj som gjorde att jag förlorade dig. För om det är något jag lärt mig av det här är det att inget kan förmå mig att sluta älska dig", sade han tyst. Allt kändes bara som ett enda virrvarr och han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han ville så otroligt gärna vara med henne igen, samtidigt som den sårade delen av honom på något vis var rädd att bli sårad igen. Han tvekade i säkert någon minut innan kärleken till sist vann. Med tysta steg gick han fram till henne, lade försiktigt armarna om hennes midja. Det var en risk, men han hade saknat henne så.

Aubrey kvävde en suck. De båda hade gjort fel. Speciellt hon, trots att hon kanske inte varit fullt ansvarig över sina handlingar som demon. Men hon behövde ändå ta ansvaret. Det var många hon hade sårat och de förtjänade både en ursäkt och en förklaring. Hon vände lite på huvudet då hon kände hans armar leta sig om hennes midja. En stund stod hon blixtstilla utan att röra en fena, vände sig slutligen om för att lägga armarna om hans nacke och borra in sitt ansikte mot hans hals. Trots att hon försökt hålla tillbaka känslorna så dröjde det inte många minuter förrän hon var ett känslomässigt vrak. Tårarna rann längs med hennes kinder, hon mumlade obegripliga ursäkter mot hans hud och klängde sig fast vid honom som om hennes liv hängde på det.

Philip var precis påväg att fega ur och släppa henne igen när hon vände sig om, och till slut var det som om allting släppte istället. Alla känslor, oro och allt som fått den sista tiden att bli så otroligt jobbig. Utan ett ord lade han armarna ordentligt om hennes rygg i en rejäl kram, borrade in ansiktet mot hennes hår. Hon doftade alltid så otroligt gott, men för den delen så fick alltid det mesta med henne honom knäsvag. Han hade ingen aning om hur länge dem stått där, men det kändes åtminstone som om de stått där och kramat om varandra länge nu. Men Philip trodde verkligen att dem behövt det, för på något vis kändes det som om det fanns hopp för dem iallafall nu. Det spelade ingen roll vad som hade hänt innan, han älskade henne så otroligt mycket och det var det som spelade roll.
"Snälla, lämna mig aldrig igen", bad han tyst, med mening så visste han att det hintade till att han ville vara med henne igen.

Hon ville aldrig någonsin släppa taget om Philip igen. De senaste veckorna hade varit bland de tungaste hon någonsin gått igenom, och dubbelt värre hade det känts eftersom hon inte haft Philip vid sin sida. Aubrey borde i och för sig ha samlat mod tidigare för att leta upp honom istället för att dra ut på tiden och vänta. Men nu hade de, åtminstone till viss del, pratat och det kändes bättre mellan dem. Det fanns hopp och det tänkte hon hålla sig fast vid. För vad skulle de ta sig till i livet om det inte fanns hopp? Istället för att med ord svara honom, kramade hon bara hårdare om honom.

Philip skulle utan problem ha kunnat stå där med armarna om henne hela kvällen. Under hela den här tiden hade nog egentligen saknaden efter henne ha varit som störst, och tiden utan henne hade nog bara bevisat ännu mer att han inte klarade sig utan henne. Han ville inte heller behöva klara sig utan henne, han ville alltid kunna vara med henne vad som än hände. Han drog sig lätt undan - var dock fortfarande nära henne - bara för att istället lägga båda händerna om hennes kinder.
"Snälla. Jag älskar dig, och det är vad som spelar roll, inte vad som hänt. Snälla, låt oss försöka igen", bad han, han ville att allt skulle kunna vara som vanligt mellan dem igen. Men han visste att det skulle ta tid.

Aubrey vände långsamt upp blicken till hans ansikte då han kupade sina händer om hennes kinder. Hon studerade honom med tårfyllda ögon, älskade honom mer än någontin annat. Han var hennes allt och ändå misslyckades hon med att behandla honom på ett sätt som han förtjänade. Hon nickade långsamt som bekräftelse på att hon väldigt gärna ville att de skulle försöka igen, att allt så småningom kunde återgå till det vanliga. Innerst inne visste hon att ingenting skulle kunna bli som förut igen, men de skulle kunna se till att allting blev bättre än någonsin.
"Ge inte tillbaka ringen," mumlade hon efter en stund och såg allvarligt på honom, "inte än. Inte förrän rätt stund kommer emot. Inte förrän jag gjjort mig förtjänt över den."