Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Och ät." flinade Vicinia mot Numa. "Du kommer inte få så mycket mat i spelen, och du måste överleva." ler hon mot Numa. "Du vet karriärister är sorgligt okunniga om växter. Men det vet jag att du kan. säger hon lätt. "Även med växter kan man döda." säger Vicinia sakligt och hoppas att stackarn ska få lite hopp i att överleva.
Hon vänder sig till Elena "Och du då? Vad ska du visa sponsorerna?" undrar Vicinia vänligt.

Mars nickade och log roat åt Vicinias ord, som var de samma han upprepat åt henne så många gånger förr. Elena log sött åt Vicinia; även hon försökte bete sig vänligt, men Mars kände Elena för väl för att luras.
"Jag har inte bestämt mig ännu. Katanorna eller spjuten. Vad tycker du?" frågade hon silkeslent av Mars, som tränat med henne tillräckligt för att veta hur dödlig den vackra flickan kunde vara.
"Katanorna", svarade han utan tvekan, för Elenas snabbhet och precision med dem skulle enkelt tjäna henne höga poäng.

Vicinia bara himlade med ögonen åt henne söta röst. Och hade egentligen ingen aning om, vad de snackade om för vapen, men det tänkte hon inte erkänna inte inför Elena. Hon funderade själv på vad hon skulle göra men hon hade verkligen ingen aning. Förra gången hade det varit ett självklart valde, men i år?

Mars lade märke till de fientliga blickarna Ares och hans vänner riktade mot deras bord. Mars mötte Ares blick och flinade, plötsligt var han på mycket bättre humör. Spelen var inte bara om att bestämma sig vem som skulle leva, Mars fick tillbaka känslan han haft förra gången: det var dags att döda.
De följande gångerna hjälpe Mars Numa att skjuta pilbåge. Pojken träffade nästan vad som helst, men nerverna tog över då någon såg på och fick hans händer att skaka.
Då de ställde sig för att vänta på att släpps framför sponsorerna för att få sina poäng var Mars dock säker på att Numa skulle klara sig bra, men han hade ännu inte bestämt vad han skulle göra.
Det var konstigt att vänta så länge, för nu stod Mars med Vicinia.
"Har du bestämt vad du gör?" frågade han tankfullt av henne och lutade nonchalant mot väggen då det var Elenas tur att gå in.

Vicinia såg på honom med en lätt panikartad blick. "Jag vet inte, jag vet inte vad de vill ha. Jag måste få sponsorer, och vad skulle de gilla? Och jag vill ha mycket poäng." sa Vicinia och såg på honom. Kön tog ett steg frammåt då Elena klev in och Numa var nästa man på tur. Han såg så liten och nervös ut att Vicinia var orolig för honom.

Mars kunde inte låta bli att le då han såg på Vicinia. Hon skulle få 12 poäng av honom bara med att dyka upp.
"Be om närkamp?" föreslog han milt. "Det är så du gjorde intryck på mig också", tillade Mars med ett leende och vände sedan blicken till dörren då Numa ropades in. Pojken kastade en sista blick bakåt och Mars gav honom ett tillitsfullt leende. Numa nickade bestämt och steg in i salen.

"Gjorde jag?" ler hon glatt och nickar. Ja, närkamp borde ju fungera. Då kunde de ju tänka vidare hur det blev sen om hon hade knivar i nävarna. En fin liten mördarmaskin tänkte hon glädjelöst och undrade vilkas liv hon skulle släcka? Hade de någon familj? Några syskon? Några som älskade dem? Hon gillade det inte, allt var presidentens fel.

Mars sade inget mer då kön tunnades ut, inte förrän det var Vicinias tur att stiga in. Han önskade henne lycka till och stirrade på dörren då den stängdes efter henne.
Deltagarna från tolvan, båda unga och klena, stod skyggt på ett säkert avstånd från Mars, men han ägnade dem ändast en kort tanke. Då dörren öppnades steg han in och stannade framför bedömarna. Det fanns inget som visade hur det gick för Vicinia, men männen och kvinnorna såg alla uppmärksamt ner på Mars, maten och drickorna bortglömda.
"Mars Adak, distrikt 11", sade han lugnt, men gjorde ingen ansats för att ta något vapen i händerna. "Vinnare av förra årets spel. Då fick jag 12 poäng, och ni har alla sett mig kämpa. Bedöm mig som ni vill, men folket kommer ihåg mig." Mars bugade och lämnade salen. Han tänkte inte visa upp sig som en hund som kan göra tricks, de visste redan allt om honom.

Vicinia sa adjö till Mars och klev in i träningssalen. De såg nyfiket och glatt på henne. Precis som om det var henne de väntat på, och det kanske det var? Då det syntes att hon blivit tränad av Mars och var med förra året. Hon framför sin begäran och tränaren kliver fram, Vicinia suckar. "Har ni ingen svårare? Större? Starkare? Smidigare?" undrade hon trött, tränaren skulle ju inte visa vad hon verkligen kunde.
Han ser sårad ur men går tillbaka och en ny man kommer fram, lite mindre än Mars, men dock stor.
Efter ett tag ligger han på marken, besegrad och de klappar entusiastiskt när hon går ut genom dörren för att vänta på Mars.
Han kom ut snabbt, allt för snabbt."Vad gjorde du?" sa Vicinia förvånat och de gick mot hissarna.

Mars fick syn på Vicinia utanför, och log åt hennes fråga.
"Ingenting. Hur gick det för dig?" Det hade kanske varit ett dumt drag, men han kunde inte göra något åt saken mer. Resultaten skulle visas i kväll. Mars kunde lika bra få tolvan han ärats med föregående år, eller en etta på grund av att han vägrat göra något alls.