PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Nej, jag har redan snäst åt henne fler gånger idag och hon kommer bara sätta en massa nålar i mig”, skyndade Zhìyuan sig att säga, innan greppet om Max hårdnade en aning. ”Lämna mig inte”, fortsatte han tyst och ruskade på huvudet. Nej, sjuttonåringen ville ha den jämnårige där - ville absolut inte att han skulle gå. Kanske det var själviskt och bara allmänt fel, men det gick inte riktigt att tänka resonabelt när huden brann och pannan dunkade..när allt han egentligen ville göra var att låta naglarna tränga ner i skinnet och slita bort den. Då kanske smärtan skulle gå över. Eller den skulle det. Han var helt säker på den saken.
”Vad ser du i mig egentligen?” Undrade Zhìyuan, utan att lyfta på huvudet. ”Det är uppenbart vad jag ser i dig..men finns det ens någonting att gilla med mig?” Mumlade han sedan och drog ihop ögonbrynen, både av huvudvärken och funderingarna. Helt ärligt var det en väldigt genuin fråga som sjuttonåringen gärna ville ha svar på, då han verkligen itne kunde förstå sig på vad Max såg i honom.

"Okej", svarade han tyst och kom närmre igen. "Jag stannar", konstaterade han och kramade om den andre ytterligare.
Var Zhìyuan nålrädd? Tja, uppenbarligen. Han verkade inte vara speciellt förtjust i något som hade med sjukhus att göra. Vilket Max ju helt klart förstod. Fast han var inte rädd. Bara inte speciellt förtjust i det.
"Det är långt ifrån uppenbart Zhìyuan", mumlade Max och drog sig ännu en gång undan en aning i ett försök att möta den andres blick. Nej, han kunde verkligen inte förstå det. Nu hade ju Zhìyuan typ redan försökt förklara det tidigare. Men det hade inte gått in.
"Men säg inte så. Det klart det finns saker att gilla med dig. Jag gillar hur du är. Hur du är mot mig. Och varenda litet drag...", fortsatte han och lät fingrarna pilla med en kolsvart hårtest.

Varje gång Max verkade försöka luta sig tillbaka, kröp en viss Zhìyuan genast närmare. Käkarna värkte och ögonen bultade, men ändå ville han klamra sig fast vid den jämnårige. Det spelade tydligen ingen roll att det kändes som om han skulle dö - att sitta tätt intill Maximilian Fig var alltid att föredra. Varesig man var glad, ledsen eller livrädd.
”Mina drag? Nej, nu pratar du väl ändå i nattmössan”, protesterade slytherineleven och hostade till, så att några droppar med blod stänkte ner den andres uniform. ”Dina drag däremot..dina ögon..”, fortsatte han tvekande och försökte torka bort blodet med handflatan. ”Förlåt..det går inte bort. Helvete.” Bra Zhìyuan, nu har du smutsat ner Max tröja, fått honom att stanna med dig trots att du bokstavligen håller på att gå under.

I nattmössan? Nej, om det var någon som pratade i nattmössan så var det väl ändå Zhìyuan. Max drag var definitivt inga att bli förtjust i. Nej. Helt klart nej på den.
"Du är sjuk, du vet inte vad du snackar om", svarade Max skämtsamt uppnosigt med ett litet skratt. Ja, skämta bort alla komplimanger. Jadå, kör på. Skyll allt på lite *host* feber.
Zhìyuan verkade klart bekymrad av blodet på uniformen. Något som Max inte kunde undgå att märka. Helt ärligt brydde han sig inte om fläckarna. De skulle gå att få bort. Jodå, sånt kunde han allt.
"Det är lugnt Zhìyuan...", började han och kramade försiktigt om den andres hand med sin. "...på riktigt. Det går att få bort. Salt och kallt vatten". Just blodfläckar var väl ändå något av en specialité. Ja, absolut. I stort sett alla Max plagg hade någon gång haft blodfläckar på sig. Han var minst sagt van.

”Jag vet visst vad jag snackar om”, muttrade sjuttonåringen och slutade med ens försöka få bort blodet, när Max kramade om handen. ”Salt och kallt vatten”, upprepade Zhìyuan och nickade försiktigt. ”Salt och kallt vatten..” Rösten hade med ens blivit sluddrande och rå. Med ett ryck lutade han sig panikartat tillbaka och backade ner från sängen. Ryggen slog i golvet men han satte sig snart upp igen och backade in i sängen bakom. Smärtan som lugnat ner sig för några minuter hade genast blossat upp igen, kommit tillbaka med full kraft - som tydligen verkade ha medfört sig någonting annat. Någonting som var grovt fel.
”Gå, Max”, stönade Zhìyuan och började frustrerat slå händerna i golvet. ”Snälla gå härifrån..snälla..” Jaså, nu kunde han inte fästa blicken längre. Jävla feber..konstiga humörsvängningar.

Vänta va? Vad hände nu? Hela eftermiddagen än så länge hade bestått av frågetecken. Varför blev Zhìyuan sådär helt plötsligt? Max ryckte till när den jämnårige slog i golvet.
"Vad gör du?", frågade han. Förvirrad uppifrån och ner. Han drog snabbt av sig den fläckiga uniformen, så att han bara satt i den vita skjortan. Blod. Vit skjorta. Wow. Bra där Max. Smart.
"Nej, jag tänker inte gå", konstaterade han bestämt. Beslutade sig dock för att inte röra sig närmre. Det kändes som att utmana ödet lite väl mycket. Jo, de där humörsvängningarna verkade inte vara något att leka med.

När Zhìyuan hade talat om det där med att det kändes som om han skulle gå sönder, hade han talat sanning. Tänderna hade bara varit en början uppenbarligen. Men det kändes inte som det brukade göra, nej. Allting var så suddigt och ögonen gjorde så ont att han bara bille slita ut dem.
”Alltså jag tror inte att du vill se det här, Max. Jag skulle inte vilja göra det om jag vore du”, spottade sjuttonåringen fram, mellan sammanbitna käkar. Nu började det hel bli ohållbart, alldeles för mycket och påfrestande. Han ville skrika, vråla och gorma, men inte i en jämnåriges sällskap. Varför kunde Max inte bara lämna honom ifred? Zhìyuan sänkte händerna från ansiktet och stirrade ner på de darrande fingrarna. Ännu mer blod.

Vad som hände framför Max ögon just då var svårt att ta in. Gjorde ont att iaktta. Men ändå gjorde han det. Kunde inte titta bort. Det gick inte att titta bort. Allt blod. Och all smärta. Så hemskt. Allt han egentligen ville göra var att kasta sig om den andre. Försöka trösta. Säga att allt skulle bli bra. Men det gick inte. Nej, för han visste inte vad som hände. Om det skulle bli bra. Fast det försökte han självklart intala sig själv för något annat skulle han inte kunna acceptera. Ta in.
Han drog snabbt åt sig Kiwi, som för ovanlighetens skull som lätt skrämd ut.

Allting var svart - totalt, jävla kolsvart. Zhìyuan kunde varken se eller höra. Inte heller kunde han placera sig själv. Vem var han? Vart var han? Var han död? Men i samma sekund som ljuset återvände drog han åtmsintone slutsatsen att han inte alls var död. Däremot var någonting fel. Lika fel som när tänderna trillat ut, en efter en. Sjuttonåringen fäste blicken ner i händerna, för den hundrafemtioelfte gången. Nästan genast ångrade han sig. Blod. Massor med blod och två par ögonglober. Hans ögonglober. Va? Man kan inte se utan ögon, du hallucinerar bara. Ögon trillar väl för fan inte ut bara sådär?
”Snälla säg att jag drömmer..att allt det här bara är en mardröm”, viskade Zhìyuan och vände blicken upp mot taket. ”Max..visst är det här inte på riktigt? Säg att det inte är på riktigt..”

Zhìyuan hade inte överdrivit. Nej, den saken stod helt klar. Åh, herregud. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Allt blod. Han var van men det hindrade honom inte från att bli yr. Illamående. Och han ville definitivt inte ens spendera en sekund med att tänka hur det kändes för Zhìyuan. Det gjorde han dock ändå. Omöjligt att undvika. Stackars stackars Zhìyuan. Tja, det var väl om något en underdrift. Bara aj aj aj. Det kröp i hela kroppen.
Snabbt for han upp på fötter. Krampaktigt kramandes om Kiwi. Den enda trösten för tillfället.
"Jag...måste säga till Madam Pomfrey. Förlåt Zhìyuan...jag måste", var det ända han stammande fick ur sig innan han på ostadiga ben började vingla iväg mot skolsysterns kontor.