Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip andades lite lättat ut då hon nickade, då var han åtminstone inte ensam om att hemskt gärna vilja att det skulle bli mer som vanligt igen. För han saknade henne något så enormt. Men han visste inte ifall det nånsin skulle kunna att bli riktigt helt som förut igen, men kanske att de till och med kunde komma starkare ut ifrån det här. Han kunde alltid hoppas. Han skakade lätt på huvudet.
"Nej, inte än", instämde han, det hade han inte tänkt då han definitivt inte var redo för det än. Inte än efter allting som hänt.

Det ryckte i hennes högra mungipa och skuggan av ett litet leende växte fram. Att de var överens om att vänta med att bära förlovningsringarna var en lättnad. De behövde inte några ringar för att visa hur starkt deras förhållande var. Det räckte med att de visste själva. Och de var ju dessutom varandras parabatai, ett starkare band gick inte att hitta. Aubrey ställde sig på tå för att mjukt pussa honom på kinden innan hon kramade om honom igen.

Philip log lite försiktigt tillbaks emot henne, något prövande. För honom var det nästan en lättnad att hon faktiskt ens sagt att de skulle vänta - han hade av någon anledning trott att hon nu hade slått förlovningen ur tankarna helt. Men det verkade inte riktigt så. Han kramade om henne igen, otroligt glad bara över att äntligen få hålla henne i sina armar igen.

Efter en stund släppte Aubrey taget om honom och fattade istället tag om hans händer. Mjukt kramade hon om dem.
"Jag älskar dig." Hon var så tacksam över att han, trots allt som hänt, fortfarande stod vid hennes sida. Att han inte gett upp hoppet på henne. Hans kärlek gjorde henne starkare.

Philip log lätt emot henne, flätade ihop deras fingrar. Vad han hade saknat henne, och han var otroligt lättad över att hon äntligen var sig själv igen.
"Jag älskar dig med", sade han mjukt, visste inte vad han skulle ta sig till utan henne. Han tvekade lätt, gav henne en fjäderlätt kyss. Hela han skrek efter mer av henne, men han vågade inte riktigt.

Mjukt besvarade hon kyssen som han gav henne, tvekade bara några sekunder innan hon fördjupade den. Det kanske var att gå över den osynliga gränsen, om det fanns en sådan, men så fick han tillrättavisa henne. Just nu hade hon ingen lust att hålla tillbaka några känslor.

Han hade inte riktigt vågat kyssa henne ordentligt innan, för han visste inte vad hon tyckte om det. Men i samma stund som hon besvarade kyssen ordentligt var det som om det släppte helt, och hur han saknat henne tidigare märktes bara mer. Direkt besvarade han intensivt kyssen.

Kyssen de delade med varandra var.. magisk. Hon kom inte på något annat sätt att beskriva den. Hon hade inte fått känna hans läppar mot sina, hans kropp mot hennes, på evigheter. Det här var kanske fel stund men ändå kändes det så rätt. Oavsett vad som mellan dem så ville hon i några minuter njuta av hans närhet.

Philip visste att det här antagligen inte alls var rätt tillfälle, men det verkade inte spela någon roll. Han älskade henne och hade saknat henne så otroligt, så att ens försöka hålla tillbaka var en omöjlig uppgift. Det var henne han skulle vara med, så enkelt var det bara. Fortfarande kyssandes hennes läppar lade han armarna om hennes midja för att dra henne närmare.

Senare på kvällen, då de blivit utsläppta, var de på väg mot matsalen då en portal plötsligt öppnades och konsul Penhallow tillsammans med vakter dök upp. Kvinnans blick landade omedelbart på Aubrey.
"Vad står på?" undrade Alec som kom gående med raska steg, gav Penhallow en frågande blick. Kvinnan rätade på sig och höll en konstgjord paus.
"Aubrey Rosewain, du är härmed på Klavens order arresterad för mordet på sju skuggjägare, och otaliga andra brott." Hon nickade åt sina vakter som tog fram handbojor. De ställde sig sedan på varsin sida om henne, väntade på konsulens medgivande att ta med henne genom portalen till fängelset.