prs wolfy & rollspelare

James drog henne över sig och kysste mjukt hennes läppar. Han smekte hennes lår och fortsatte upp mot hennes rumpa.
”Du är så perfekt.” Mumlade han tyst, förstod verkligen inte varför hon var med honom. Hon kunde få bättre.

Hon kunde nästan känna hur hon rodnade över hans ord. Men hennes ansikte var fortfarande begravt mot hans hals så det var inte som om han kunde se henne.
"Nej," muttrade hon bara till svar. Hon var verkligen inte så fantastisk som han ibland fick henne att låta som.

”Jo. För mig är du det.” Viskade han och kysste hennes tinning. Han kunde verkligen intr önska en bättre person i sitt liv. ”Alla gånger jag ångrar att jag föll, du får mig att bli glad över att jag gjorde det.” Viskade han.

Hans ord gjorde henne av någon anledning rörd. Men hon var också en ganska känslig person så det förklarade en hel del.
"Menar du det?" undrade hon och höjde en aning häpet på ögonbrynet. Det lät som han talade från sitt hjärta.

”Det gör jag verkligen.” Sade han ärligt och kysste hennes panna. Han drog upp hennes huvud lite så att han mjukt kunde kyssa hennes mjuka läppar.

"Men varför?" Det var något hon inte förstod. Visserligen kunde man inte styra över sina känslor, James kunde kanske till exempel inte förstå varför hon fallit pladask för honom, men han för henne då det fanns så många andra tjejer som var bättre på olika sätt?

”Jag vet inte, helt ärligt. Jag bara vet att jag inte varit så här lycklig på ett långt tag,” sade han och smekte hennes kind. ”Det är inte många fallna som upplever riktig glädje, men på grund av dig så gör jag det.” Log han.

Stella var på god väg att försäkra sig om att det här väl ändå inte var ett skämt, men det här var nog en av de gångerna då hon ändå hade den starka känslan av att han faktiskt talade sanning.
”Tack.” Orden betydde väldigt mycket för henne.

James kysste hennes panna igen och höll bara om henne istället för att säga något mer, han hade fått lätta på hjärtat och det var allt. Han pillade med hennes hår och gäspade lite.
”Är du hungrig?” Frågade han.

Hon låg tyst en stund då hon inte ville röra på sig riktigt än. Det var så bekvämt att ligga i hans omfamning. Där kände hon sig trygg och som hemma.
”Lite kanske,” gäspade hon då hon varit tyst lite för länge.