PRS Kkaebsong & JustAFriend

Måste? Vadå måste? Han mådde ju alldeles utmärkt. Det var absolut inte så att kroppen typ fått för sig att ersätta alla dess delar med nya versioner av sig själva. Tänderna, ögonen..snart var det väl dags för huden och naglarna också. Ett skrik strängade ur strupen och händerna åkte med ens upp till ansiktet. Nedrans skinn, så som det höll på och brände och sved. Nej, bort med det. Bort, bort, bort. Han sket i att det gjorde ont, men det skulle bort. Fy fan vad groteskt det hela var, så sjukt, jävla äckligt och obehagligt. Istället för att omformas, som det brukade vara, trängde allting ut från insidan istället. Det hade inte varit någon underdrift att säga att det kändes som om han skulle explodera. För det var ingen underdrift.

Max hann inte nå fram till kontorsdörren innan ett skri fyllde salen och skolsystern var ute ur sitt kontor. Max utbytte snabbt en panikslagen blick med henne och på cirka ingen tid alls hade hon lyckats fy med sig en vagn med diverse flaskor, sprutor och vem vet vad och störtat iväg mot Zhìyuan. Max kunde inte titta. Han begravde ansiktet i kattens päls. Försökte andas vilket var betydligt lättare sagt än gjort. Trots att hans lungor inte bokstavligen höll på att bytas ut.Det var inte läge att få en panikattack just då. Verkligen verkligen inte läge. Absolut inte. Andas Max, andas. Det är inte dig det är synd om. Kom ihåg det. Ta dig i kragen. Skärp dig. Andas.

”Men Herrejösses, vad håller du på med, Zhìyuan?” Utbrast skolsystern förfärat och greppade tag om händerna, som slet och drog i skinnet.
”Du förstår inte..d-det måste b-bort”, fick sjuttonåringen, andfått och rispigt. ”Det är i vägen.” Galen? Troligen.
”Vad är i vägen?” Undrade madam Pomfrey förvirrat och strök försiktigt en hand över den blodiga pannan, genom det mörka håret.
”Jag. Jag är i vägen..eller alltså, jag måste ut. Äsch, bara lämna mig ifred”, snyftade Zhìyuan och försökte vrida sig loss från hennes grepp. När han slutligen lyckades med det, fortsatte elden att rasa inom honom, vilket tillslut ledde till ett antal slag i golvet. Sedan slutade slytherineleven plötsligt och stirrade ner på armarna, där pälsen kikade fram under skinnet. Precis. Han behövde ut. Ut från sig själv. Eller va? Nej. Jo. Usch. Äckligt.

Andas andas andas. Kiwi slickade bort tårarna som slingrade sig nedför de fräkniga kinderna. Åh, varför måste du vara så hopplös Max? Det var en utomordentligt bra fråga. Verkligen. Han visste inte. Men hopplös var han allt. Riktigt riktigt hopplös. Zhìyuan höll på att...tja, byta skinn? Kropp? Och här stod Max och grät för att...ingenting. Ingenting hade han att skylla på. Förutom att det väl var obehagligt att se på. Den delen kunde dock ingen säga emot.
Tveksamt sneglade han över axeln men ångrade genast det beslutet. Toppen. Nu hade han bilder på näthinnan som aldrig skulle kunna suddas ut. Herrejösses. Allt började snurra.

Usch. Zhìyuan kände sig verkligen äcklig, vidrig och allting däremellan. I vanliga fall brukade han behövde ruska ut pälsen för att den låg platt och livlös över kroppen. Nu var han däremot tvungen att ruska på dem för att få bort allt skinn, all hud. Han hade förväntat sig att fingrarna skulle brytas och skifta till tassar, men nejdå. Nej, de hade ramlat av - ramlat av. Det hela var så jävla groteskt att det knappt var sant. Slytherineleven hade knappt någon aning om vad som ens hänt. Först hade han mått dåligt under i princip hela dagen, haft en förskräcklig huvudvärk och hög feber. Och sen det här? Nu hade föräldrarna defintivt någonting att förklara, för det här berodde knappast på någon simpel förbannelse.
”Åh, jag har aldrig sett någonting liknande”, viskade madam Pomfrey med rynkade ögonbryn och satte sig ner framför sjuttonåringen. Men självfallet var allt Zhìyuan kunde tänka på de där tårarna som trillade ner från Max ögon. Patetiskt. Du är patetisk, Huang Zhìyuan.

Med en liten duns föll Max ner på golvet. Nu lät ju det jäkligt dramatiskt, vilket det faktiskt inte var. Knappt alls. Han svimmade inte ens. Bara öh, kände för att sitta lite. Kanske anledningen var för att slippa just svimma men äsch då. Efter att desperat kramat sig fast vid Kiwi och gungat fram och tillbaka några gånger vågade han till slut blicka upp. På...Zhìyuan? Jo, det var helt klart Zhìyuan. I sin andra(enda?) form. Men vad...nej, det var ingen idé. Det fanns med största sannorlikhet inga bra svar på den frå- Var det där fingrar?
Okej, där började världen snurra igen och sjuttonåringen blev om möjligt ännu blekare.

Jo, det var som sagt groteskt. Väldigt, väldigt groteskt. Zhìyuan hade själv lust att spy upp allt innehåll i magen, men där fanns tyvärr ingenting att kasta upp. Urk, han ville inte titta på det - ville inte betrakta vad som var kvar av den stackars kroppen. Jaha, vad skulle hända nu då? Hade hans tvistade önskan på något sätt gått i uppfyllelse? Fast det här var ju inte riktigt vad han haft i åtanke. Vem skulle någonsin vilja genomgå någonting så smärtsamt? Och nu hade Max satt sig ner på golvet också, fantastiskt. Med en äcklad min började sjuttonåringen skyffla undan allt det där äckliga. In under sängen med det, bort. Även om det kanske inte hängde sig kvar i pälsen behövde han nog ändå ett rejält bad. Fy fan.
Det är okej Max. Jag lovar. Titta, jag mår alldeles utmärkt. Zhìyuan stirrade blankt på den jämnårige, försökte att förmedla sitt budskap. Allt är okej? Nej knappast.

Världen var allt en suddig plats. Ja, definitivt. Och snurrig. Ja, snurrade som bara den. Med en liten suck sjönk han ihop ytterligare. En liten hög. Med en katt på toppen. Kiwi tyckte mycket riktigt det var en lämplig plats att slå läger på. Nåväl, så tung var hon inte. Vilket förvisso inte var helt sant men äsch, Max klarade det.
Han blickade bort mot sängen, Zhìyuan och Madam Pomfrey. Hur den jämnårige försökte putta in allt under sängen. Hur han puttade in SIN KROPP under sängen. SIN DÖDA KROPP. Okej, nu tar vi det lilla lugna här nu va Max. Andas. Inte död. Död var en överdrift även om det andra väl stämde. Men inte död. Titta, han står ju där borta. Sådär ruskigt söt. Även om det inte riktigt gick att fokusera på det just då, när två ögonglober låg löst och stirrade honom in i själen.

Trots att Zhìyuan desperat försökte skyffla undan allt bevis på att han var ett sant missfoster, gick det inte någe vidare. Madam Pomfrey verkade inte speciellt nöjd över att sjuttonåringen försökte gömma en massa kroppsdelar under en av hennes sängar. Istället röjde hon undan allting och bar bort det in på sitt kontor, där allt det där hemska kunde förvaras tryggt för vidare utvärdering.
”Seså, det är ingen fara”, mumlade hon lugnande och satte sig ner framför slytherineleven igen, när hon var färdig med städningen. ”Hm, ögonen är inte likadana, eller hur?” Fortsatte hon för sig själv och började vrida och vända på Zhìyuans huvud. ”Men annars..allting ser ut som det brukar.” Jaha, men det hjälpte ju inte direkt med röran i elevens stackars skalle.
”Max, håller du koll på honom medan jag hämtar rektorn?” Undrade skolsystern tillslut och rätade på sig. ”Det här behöver..ehm..konsulteras[/i].”

Konsulteras? Jovars. Åh, herregud.
Snyftande kröp bollen Max ihop ytterligare, där han låg på mitten av golvet. Han kunde dock också räknas som en tron. Det var nog exakt vad han var enligt Kiwi åtminstone. Jupp. Hon verkade ganska nöjd med tillvaron. Hennes skumma vargaktiga stora vän var tillbaka och hennes andra vän och tron som brukade mata henne höll sig hyfsat lugn. Inget hyperventilerande i alla fall.
Skulle Max hålla koll på Zhìyuan? Han kunde ju knappt hålla koll på sig själv för tillfället. Dessutom verkade fluffberget, där borta vid sängen hålla sig lugn. Och förvirrad. Men vem var inte det? Hur som helst inte i behov av att vaktas.