PRS Kkaebsong & JustAFriend

Vakta mig? Varför ska han vakta mig, det är snarare jag som behöver vakta honom! Bara titta på honom, han är ju alldeles skräckslagen och blek om nosen. Zhìyuan skakade på huvudet och gav madam Pomfrey en anklagande blick, innan han försiktigt travade fram mot Max. Där schasade han bestämt ner Kiwi med ett missnöjt läte. Nej, den jämnårige var faktiskt inte någon stol, utan en levande människa. En väldigt rädd männsika. Eller någonting liknande åtmsintone.
”Nåväl, det är som det är”, konstaterade skolsystern och lämnade en liten klapp på Max ena axel. Sedan rörde hon kvickt benen mot dörren och försvann utom synhåll. Shit, hon litade uppenbarligen alldele stör mycket på Zhìyuan. Om han så bara ville kunde han slita Max i stycken. Nu var det det absolut sista han ville göra, men ändå.

Tack Zhìyuan. Tack för att du inte tycker att folk ska sitta på mig. Kunde katter räknas inom kat(t)egorin folk? 'Hej jag är en katt men identifierar mig som folk'. Öh, jo det borde väl gå. Japp, helt klart.
Zhìyuan hade helt klart en poäng. I alla fall om budskapet var rätt tolkas från hufflepuffarens sida. Max var troligen i betydligt större behov av en vakt än vad Zhìyuan var. Han verkade jo ha läget under kontroll. Tja, hur mycket det nu gick att han saker och ting under kontroll när ens kroppsdelar nyss bokstavligen fallit av. Herregud, en ny våg av yrhet svallade över sjuttonåringen i samband med den tanken.
Ögonen, som nyss varit hårt ihopknipna öppnade långsamt och försiktigt när stegen försvann iväg. Såja Max. Samma person. Samma person. Samma person.

Ja Max, det är samma person som står framför dig - samma person som du kysste imorse. Det är faktiskt inte mitt fel att min kropp typ gav upp, eller vad man nu ska kalla det för. Zhìyuan sänkte blicken och tog ett djupt andetag, försökte att inte tänka tillbaka på allt blod och speciellt inte ögonen. De var nog värst av allt. Att sitta och glo på sina egna ögon, som nyss bokstavligen trillat ur sina hålor, var verkligen inte en trevlig upplevelse. Och inte nog med att det varit förfärligt äckligt, så hade det förstås även gjort ont. Väldigt ont. Så pass ont att han nästan trott att han faktiskt skulle dö. Men det hade han inte gjort och även om det hela kanske var väldigt underligt, så satt han faktiskt där. Frisk och kry. Typ. Försiktigt gled han ner bredvid den jämnårige och slappnade slutligen av. Det fanns ändå ingenting annat att göra än att vänta. Förutom att försöka lugna ner Max då.

Ja, det var minst sagt underligt hur Zhìyuan klarat av det där. Att överleva. Att överleva det där. Vad det nu än var som nyss hänt. Max föredrog att inte gotta ner sig i just det. Nej, det var åtminstone värt ett försök att förtränga allt. Ögonen...Ughhhh.
Efter att ha legat och bara tittat på den andre en bra stund kravlade han sig närmre. Närmre fluffberget. Zhìyuan var ju inte farlig. Långt ifrån. Eller tja, om han ville så kunde han väl mer eller mindre slita Max i stycken och äta upp honom men det kändes inte som att den jämnårige hade några sådana planer. Och tur var väl det.
Försiktigt började han pilla lite med en liten pälstest innan han osäkert plockade upp en av de stora tassarna. "Gör det fortfarande ont?", frågade han ytterst ytterst tyst och försiktigt. Som om en normal samtalston skulle bli för mycket. Få allt att explodera. Tur att vargar/hundar/varulvar/eh hade bra hörsel. För det hade de väl?

Ont gjorde det förvisso inte, men det betydde ju inte direkt att Zhìyuan var sådär supernöjd med tillvaron. Och även om det inte gjorde ont längre, så hade det gjort det innan. Men troligen var det ingenting jämfört med att bli bränd levande. Med andra ord hade han ingenting att klaga på. Sjuttonåringen skakade därför på huvudet och sneglade upp mot Max. Ögonen var försiktiga och rörelserna likaså. Han hade redan skrämt den jämnårige tillräckligt många gånger och det skulle bara vara onödigt att göra det igen, genom att röra sig för snabbt eller något annat dumt. Hellre vara extra långsam och undergiven än tvärtom, precis som han varit under den föregående kvällen. Fan, allt Zhìyuan ville var att få en stor, tröstande kram. Och helt ärligt såg det ut som om hufflepuffeleven också kunde må bra av det. Bestämt lirkade han loss tassen och satte den på en av de slanka axlarna, för att sedan vila pannan mot Max respektive.
Förlåt, jag kan inte låta bli. Det är fortfarande läskigt, okej? Jävligt läskigt faktiskt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad som kommer hända i framtiden..Max, jag är rädd. Väldigt rädd. Minst sagt.

Hjärtat flärpte till när den andre rörde på sig. Jo, det var som att han behövde skolas om. Trots att han gått igenom i princip samma process dagen innan (nu snackar vi Max rädslor här va, inte förvandlingen)så kändes allting ganska skrämmande igen. Även om han redan började lugna ner sig. Suck hjärtat. Bara gör ditt jobb. Slå. I normalt tempo. Tack för förståelsen.
Max blickade in i den andres ögon. Jo, han förstod. Inte allt såklart. Han var fortfarande ingen tankeläsare. Men en del förstod han. Jodå. Att den andre var rädd var inte svårt att tyda. Återigen försiktigt, slingrade han sina armar runt den större, längre, fluffigare vännen. Begravde ansiktet i pälsen. Se där, inget farligt. Bara mys.

Åh, det skar i hjärtat när han insåg hur obekväm Max måste vara med situationen. Zhìyuan själv var ju inte obekväm med själva närheten, absolut inte. Nej, han tyckte att det var lugnande och rogivande. Den jämnårige doftade fortfarande väldigt ljuvligt och även om hjärtslagen var snabba så var de där och gav allting takt.
”Mr Huang”, ljöd plötsligt en skarp röst genom salen, som fick sjuttonåringen att rycka till. Fan, han hade verkligen varit helt förlorad i sina egna tankar. Åtmsintone så pass att han inte hört fotstegen röra sig ner längsmed korridoren.
”Zhìyuan, bete dig”, knorrade sedan en bekant röst och tassarna gled genast ner till marken. Åh nej, inte Ming. Fy fan vad jobbigt.
”Åh, ge mig inte den där blicken..jag har redan skickat en uggla till mamma och pappa”, fortsatte den yngre brodern, vars blick snart fäste sig på Max. ”Vem är du?”

Det lätt skrämmande myset tog dock hyfsat snabbt slut när en massa andra personer störtade in i salen. Eller tja, massa och massa. Ett par. Två, tre, fem? Max kollade inte. Han reste sig snabbt upp till sittande position. Att ligga ner kändes inte optimalt. Inte om han nu skulle tvingas prata med folk. Folk som inte var Zhìyuan. Om Zhìyuan ens räknades som folk. Återigen, det krävdes definitivt en tydligare definition av folk. Jupp, helt klart. Och även helt klart relevant nu...suck.
Vem var pojken som pratade? Zhìyuans bror? Jo, det verkade så. Mamma och pappa var ju en ganska avslöjande ledtråd.
"Öh Max, Zhìyuans...vän", svarade han tyst. Osäkert blickade han upp på den andre personen.

”Det ser inte ut som det”, sade Ming skarpt och lade armarna i kors över bröstet. Jo, de var förvisso bröder. Men Ming var tre år yngre än Zhìyuan och betydligt kortare och bara allmänt söt. Ögonen var inte smala och elaka, dragen inte skarpa och hårda..nej, han såg snarare ut som en liten ängel - vilket han var i både Mr och Mrs Huangs ögon. Och så hade de oturligt nog fått en Zhìyuan också, som var allt annat än en gullig liten ängel.
”Mr Huang”, utbrast professor McGonagall ogillande och skakade på huvudet. ”Om din äldre bror här ska bete sig, så får du också ta att göra det”, fortsatte hon och satte sig på huk framför sjuttonåringarna. ”Vi har informerat dina föräldrar och de är påväg..” mumlade hon med rynkade ögonbryn, innan hon vände sinaskarpa små ögon mot Max istället. ”Mr Fig, jag hoppas att du inte tänker gå runt och sprida några rykten, eller hur? För isåfall har vi ett stort problem.”

Det ser inte ut som det. Ursäkta? Vad hade den där lilla söta varelsen för rätt att avgöra det? Jo, för Zhìyuans bror var minst sagt söt. Inte på samma sätt som Zhìyuan själv, nej. Nej, han gick inte runt och blev kär i flera bröder. Absolut inte. Brodern var typ hundvalps-söt. Och Zhìyuan var...öh, söt. Wow. *Applåd*.
Sprida rykten? Hur många falska anklagelser gick det egentligen att klämma in i typ mindre än en minut? Jisses.
"Nej, det klart jag inte kommer", svarade Max och såg för ovanlighetens skull oerhört kränkt ut.