In the dark PRS Vidomina & Medi

I samma stund som Rion hade talat öppnades dörren och Léon kom in med Juniv i hälarna. Mannen såg från Rion till Leo och till sist Alice. Han suckade tungt och gick fram.
"Kan du tala mitt barn?" Han lät oroad och såg på Leo.
"Ni kan stanna. Om hon är för svag så ska jag inte stanna, då är hennes första prioritering att vila upp sig."
Alice öppnade munnen men det lät fortfarande som hon inte talat på år och Juniv nickade.
"Vila dig och se till att återhämta dig. Provet blir uppskjutet till nästa månad och jag hoppas att du blir väl om omhändertagen av dessa vampyrer."

När Juniv kommit in i rummet såg både Rion och Leo upp efter honom. De iakttog hans rörelser.
När han sökte sig till Alice fick Rion hejda sig för att inte gå fram och stoppa Juniv. Han förstod att Juniv och ville vad som var bäst för Alice och nickade därför igen då han sågt åt honom och Leo att se efter Alice. "Vi ser till henne, sir.", sa Rion. Han svalde. En aning orolig över att ha träffat honom. De hade ju trots aldrig setts tidigare. Både Rion och Leo hade hållit sig undan rådet. Deras puls var ökad, men ingen av de visade oro inför Juniv.
"Vi stannar hos henne.", tillade Leo.

"Bra." Han smekte Alice över kinden innan han och Léon gick ut från rummet.
Alice öppnade ögonen och så på Rion med ett svagt leende.
"Tack" kraxade hon och vände sig om och böjade att hosta igen och satte sig upp.
"Kan jag få te?" Frågade hon och såg på Leo.
"Jag är även hungrig."

"Jag ser till så att Isabelle kommer med te och mat till dig.", sa Leo och reste sig för att lämna rummet. Rion nickade instämmande och gick såg efter Leo då han lämnade rummet.
"Det är så skönt att se att du återfått medvetandet. Du verkar vara friskare, Alice. Det är härligt att se.", sa Rion och log mot henne trots en oroande blick åt hennes håll. Han var inte säker på att Alice var frisk än.

"Tack Leo." Hon såg på Rion och log svagt mot Rion.
"Det är skönt att höra att ni varit oroliga för mig." Hon harklade sig och pekade mot glaset och så på honom.
"Jag blev så dålig att jag säkert gjorde er så oroliga och det ber jag om ursäkt för."

"Nej, säg inte så."
Han placerade en hand bakom hennes huvud och böjde sig över för att se närmare på henne. Han ville inte att hon skulle klandra sig själv. "Var inte så hård mot dig själv.", viskade han. "Vi stannar gärna med dig.", tillade han sedan som för att övertyga henne att hon inte hade varit till något besvär.
Leo kom strax tillbaka med en bricka i sina händer. Det ångade av maten och kopp te stod placerad på den. Rion vände sig om för att se på honom. "Det går bra." sa Leo och gick fram till ett av borden i rummet. "Tror du att du tar dig upp? Det finns mat åt dig här."

"Du har självklart rätt men jag klandrar mig själv ändå. Jag blev sjuk och jag vet inte vad jag ska göra." Hon tog sig upp i sittande ställning och lutade sig tillbaka.
"Det ska bli gott." Hon log mot dem och nickade.
"Men ni behöver inte vaka över mig i natt. Jag kan klara mig."

"Jag lämnar det här på bordet. Kan du ta dig upp ur sängen?", frågade Leo och såg lite tvekande på Alice.
Rion ställde sig upp och erbjöd henne sin arm. "Kom, jag kan hjälpa dig till bordet.", sa han och log mot henne. Leo log då med och backade undan så att de skulle kunna passera förbi honom.
"Som du vill Alice. Vi är inte långt bort ändå.", sa Rion som svar på hennes senaste kommentar.

"Jag orkar inte ta mig ur sängen. Jag orkar ändas sitta upp." Hon såg oroat på honom.
"Jag hoppas jag inte blir dålig igen."

"Okej, jag kommer med brickan till dig.", sa Leo och plockade upp brickan för att placera den i hennes knä på täcket. "Så, det kanske är bättre såhär?". Han såg sig om. "Var är Isabelle? Hon borde vara här med dig.", sa Leo och Rion nickade långsamt instämmande.