Det sista året på Hogwarts =D

Jag såg på Gemma och log när Neville hade pratat klart.
- Antar att du redan kan aväpna så går det bra att du hjälper en förstis?, sa jag glatt och grabbade tag i en Gryffindorflicka som såg förskräckt på mig.
- Okej, nu ska du aväpna mig, var inte rädd jag kommer inte att göra något, sa jag lätt.
- Ta fram din stav ska jag visa dig hur man gör, jag börjar med att aväpna dig så du ser det praktiskt, sa jag lätt och aväpnade henne innan hon hann blinka.
Jag lockade till mig hennes stav och gav den tillbaks till henne.

Jag nickade som svar till Alex och ställde mig upp. Det stod en förstaårselev som hamnat i Hufflepuff inte så långt ifrån mig och såg sig fundersamt om. Jag stegade fram till henne.
- Hej, jag heter Gemma!
- Hej! svarade hon generat. - Jag heter Julia.
- Vill du att jag ska hjälpa dig? Jag är inte jätteduktig.
- Ja tack, gärna! utbrast hon och log vänligt.
Jag visade återigen handrörelsen för avväpningsbesvärjelsen och ställde mig sedan mitt emot henne med några meters avstånd.
- Gör som jag visade och säg samtidigt "Expeliarmus". Jag kommer inte göra något motstånd.
Jag såg hur Julia koncentrerade sig och utförde sedan rörelsen samtidigt som hon utbrast ett blygt "expeliarmus". Ingenting hände och hon tittade moloket ner i golvet med hettade kinder.
- Du! sa jag tröstande. - Det är i stort sett ingen som klarar det första gången.
För att få henne på bättre humör sa jag:
- Du vet Neville där?
Jag pekade och hon nickade.
- Han hade jättesvårt med avväpningsbesvärjelsen. Och nu är han ledare för DA!
Jag blinkade menande med ena ögat och hon sken upp.
- Så! Försök igen nu. Och lite mera kurage så ska du sa att jag står här utan trollstav på nolltid.
Återigen sa hon besvärjelsen och lite mer modigare. Denna gången kände jag hur min trollstav vickade till i handen.
- Igen! Du har det snart, uppmuntrade jag henne.
På tredje försöket rycktes min trollstav ur handen och flög emot Julia. Hon började nästan hoppa av lycka och strålade. Jag sprang skrattande fram till henne och plockade upp min trollstav från golvet.
- Bra jobbat! sa jag och klappade henne på axeln.
Jag kände mig faktiskt lite stolt att jag lyckats lära någon.

- Så gör samma sak själv nu, sa jag leende och hejdade henne sedan.
- Jag heter Alexandra men kallas för Alex, sa jag lätt.
- Jag heter Charlie, sa flickan leende.
- Okej, Charlie, försök och kom ihåg du kommer aldrig lyckas första gången inte ens andra det kommer att ta tid, sa ajg lätt och hon försökte.
- Låt mer bestämd, tänk dej att su verkligen vill aväpna mig, du måste ha känsla bakom orden, sa jag leende och hon försökte igen och jag kände en darrning i min stav.
- Bra, sa jag leende försök nu tills du aväpnar mig, sa jag och efter ett tag lyckades hon och hon såg överlycklig ut.
- Bra,, sa jag glatt till henne.
- Och om du behöver hjälp någon gång så hjälper jag dig Charlie och Neville vinkade till oss.
- Okej, bra allihopa, nu är det bäst att förstaårseleverna går till sina salar, gå försiktigt se till att inte bli avslöjade, sa Neville och släppte ut dem och ett par till.

Jag sa hej då till Julia och sa återigen vilket bra jobb hon hade gjort. Det hade nämligen stärkt mig enormt om någon behandlat mig så. Hon gick mot dörren och jag slöt mig åter till Alex.
- De var duktiga för att vara förstaårselever, log jag emot henne.
Sen slog mig en tanke och jag tittade osäkert från Neville vid dörren till Alex bredvid mig.
- Tror du jag också ska gå? Jag är ju trots allt förstaårselev här inne, frågade jag lite besvärat.

Jag log mot Gemma och skakade på huvudet.
- Nej, varför skulle du det?, du kan mycket mer än dem även om du inte ännu kan lika mycket som oss.
Men du kan ju inte hålla på att öva aväpningsbesvärjelser som du redan kan, sa jag leende och Neville samlade oss igen.
- Okej, alla som är nya för i år sätter sig där, sa Neville och pekade mot ett par kuddar.
- Nu ska vi andra visa hur en strid kan se ut, bara för att ni ska veta vad ni har att förvänta er, sen ska vi öva, vi tänkte att även förbannelser är bra att kunna, sa Neville och väntade på att de skulle sätta sig.

- Okej, va bra! svarade jag och sken upp. - Jag är jätteglad att du bjöd med mig.
Jag och ett tiotal andra gick bort till de stora röda kuddarna och satte oss.
Min blick följde de resterande som stod kvar och nu intog förberedande positioner för antingen attack eller försvar. Att få se en strid på så här nära håll och i utbildningssyfte var riktigt nyttig trodde jag och jag förberedde mig för att någon skulle göra första steget.

- Ingen orsak, men ibland måste man ta första steget och fråga, sa jag glatt till henne och hon gick och satte sig med de andra.
- Okej, vi kommer att skada varandra, men var inte rädda det finns hjälp sedan, sa Ginny och nickade mot ett skåp som hade troldrycker och liknande.
- Okej, börja, ett, två och tre, sa Ginny bestämt och jag dukade från en formel från Mcmillan, avväpnade honom och lamslog honom sedan.
Jag snurrade om och lamslog både Susan och Hanna.
Jag sände iväg Cho, så hon flög rakt genom luften och slog i väggen.
Striden fortsatte tills det inte var många kvar och Neville avblåste den och vi satte oss åter.

Jag hade tittat storögt på hela striden. Ibland dragit efter andan och även ibland hojtat till högt. Allt hade gått så fort och de verkade vara beredda på allt som kom emot dem. Båda framifrån och bakifrån. Alex, Neville, Ginny och Luna hade briljerat och det var bara de och några få till som stod kvar när striden var slut, andfådda men synligen oskadda.
Så fort Neville hade blåst avslut så spridde sig några av medlemmarna för att ta hand om de skadade. Efter någon minut var alla tillbaka till normalt tillstånd och hade återslutit sig till gruppen.

- Ja, nu ser ni vad ni har att förvänta förutom den lilla detaljen att dödsätare aldrig skulle tveka till att döda er eller kasta förbannelser över er, därför annser vi att vi även ska lära oss förbannelser i år.
Vi måste ge tillbaka med samma mynt, sa Neville och vinkade upp mig.
- Visa dem Alex, sa han och jag drog ner tröjan så de såg mitt svarta sår.
- Dödsätare, förbannelse, sa Neville och trollade fram en docka.
- Alex och jag har tränat på ett par förtrållningar när jag bodde hos dem ett tag under sommarlovet, sa han och viftade med staven och ett antal sår dök upp på dockan.
- Crusio, sa han med ansträngt ansikte, jag visste att han inte gillade den för Bella hade torterat hanns föräldrar med den.
Dockan vred sig i plågor på golvet.
- Imperio, sa jag och jag fick dockan att göra det jag ville.
- Och slutligen, avada kedavra, sa jag och dockan låg död på golvet och ett par elever flämtade till.
- Nu är det inte så att vi vill att ni ska använda dem, men de kan vara praktiska som en sista utväg, sa Neville och trollade bort dockan.
- Okej, vi övar på patronus, sen slutar vi för dagen, sa Neville och jag gick fram till Gemma.
- Behöver du hjälp?, sa jag leende.

De utövade De förbjudna förbannelserna en efter en. När Neville kastade Cruciatusförbannelsen stirrade jag ner i golvet. Även om det vara var en dockade klarade jag inte av att se den plågas av den hemska besvärjelsen. Men Neville var så stark. Jag visste vad som hade hänt hans föräldrar. Dockan plågades så att den hoppade upp och ner på golvet med dova dunsar. Långt bak i huvudet hörde jag pappas hjärtskärande skrik när Bellatrix hade utfört samma besvärjelse på honom.
Tack och lov bytte Alex till Imperius och jag kunde andas ut. Sen föll dockan livlös till golvet slutligen när Dödsförbannelsen var utropad. Jag och även de andra nybörjarna stirrade skräckslaget på den stackars dockan. En klump i magen hade växt under dockans torrterande och jag var glad att det var över.
Jag log svagt mot Alex och ställde mig upp. En aning vinglig i benen var beviset på att jag inte var ett dugg tuff när det gällde en riktig fight. Ännu större anledning till att vara med i DA tänkte jag.
- Ja, tack gärna! pustade jag tacksamt som svar på Alex fråga.