Krukan i Gryffindors sällskapsrum

ganska roligt ( :jätteroligt)

Så de skulle äta mig ändå? Eller skulle jag få äta? Kanske skulle jag få dricka också! Jag ville så gärna fråga men visste att det bara var Drako som förstod mig.
Det var fortfarande tidigt på morgonen och jag undrade om maten hade börjat dukats fram. En knubbig hand grep tag runt min kruka och lyfte ner mig från fönsterbrädan. Jag lyftes in innanför hans pyjamasskjorta och en lukt av svett trängde sig in i mina "näsborrar". Jag försökte panikslaget slingra mig ut genom ärmen men ännu en knubbig hand stoppade mig och jag tvingades stanna i den förskräckliga världen innanför Crabbes pyjamasskjorta. Jag kände hur han började gå och plötsligt vände sig om, som om han inte ville visa att han hade något innanför skjortan. Han fortsatte att gå uppför trappen i sidled och vände sig inte om förrän jag hört ett gnissel av en dörr som öppnades. Dörren stängdes med en smäll och Goyle hann med nöd och näppe in i rummet.
En knapp knäpptes upp och dörrarna till mitt fängelset öppnades. Men jag hann inte ta mer än ett andetag innan jag las ner under ett täcke. Det var nästan så mörkt där att jag inte kunde se mina händer men det luktade i alla fall inte lika mycket svett där. Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan jag fick dricka något. Jag skulle inte klara mig länge till utan vatten, och hit kom inte professor Sprout med sin rosa vattenkanna. Jag saknade Drako oerhört mycket och ville mer än något annat få tillbaka honom som vän. Men så länge det fanns böcker att låna på biblioteket så var chansen minimal att han skulle ägna en tanka åt mig. Täcket drogs undan och jag fick än en gång känna den otäcka lukten av Crabbes svett när han drog in mig under hans skjorta (inte pyjamas- han hade bytt om medan jag var under täcket). Jag försökte hålla andan men lyckades inte och var tvungen att ta ett andetag i den förorenade luften. Jag antog att vi skulle gå och äta nu och jag hade rätt vid den punkten. Med snabba och långa steg rusade de två pojkarna till den stora salen där frukosten stod framdukad. De tog ut mig ur skjortan och satte mig istället på bänken mitt emellan Crabbe och Goyle. Salen var helt tom och det var bara vi som satt på de långa bänkarna. Maten stod framme på alla borden fast att det inte var någon från Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor där. Crabbe och Goyle började genast vräka i sig mat. Man kunde nästan tro att de inte ätit på en vecka, men jag hade ju sett de suttit och tjuv-ätit i sällskapsrummet för bara någon dag sedan. Plötsligt föll en vattendroppe ner på min knastertorra jord. Och se en till, och sen en till, och sen var jag nära på att drunkna när Goyle hällde ut hela vattenkannan över mig.
- Varför tog du vatten? frågade Crabbe? Du borde ha tagit saft stället!
- Jag kan ta det också! utropade Goyle. Jag ryckte till av förskräckelse. Om jag fick saft över mig skulle jag definitivt drunkna och mina blad skulle bli alldeles kladdiga. Plus att jag var allergisk mot saft. Jag skulle helt enkelt bli den fulaste krukväxt någonsin, med fula utslag på stjälken, klibbiga blad och dessutom skulle jag hålla på att vissna. Men det var försent att säga något.Den första droppen hade redan träffat min genomblöta jord.

---------------------------
Ni får säga till om ni ser några stavfel.

Neeeej! Inte saft! XD

Jag fick simma för livet för att inte drunkna. Min jord, som varit fnasertorr för bara några minuter sedan, hade förvandlats till en sjö med geggig botten. Jag tog tag i kanten av krukan och vilade mina "armar" litegrand innan jag fortsatte att simma. Jag kände att det började svida lite på bladen medan jag simmade och jag antog att det var utslagen höll på att komma fram. Jag ville gråta, men visste att det bara skulle göra så att det blev ännu mer att simma i, så jag höll tillbaka tårarna innanför "ögonlocken". Ett ögonblick var jag nära att ge upp med att simma och bara ville dö. Det skulle ju ändå vara smärtsammare att lava en tid till med fula utslag och klibbiga blad. Crabbe och Goyle kollade ner på mig med förtvivlade blickar.
- Vad har du gjort!? utbrast Crabbe.
- Det var din idé, sa Goyle. Crabbe blev blodröd i ansiktet och jag såg att han ville ge Goyle ett ordentligt slagsmål. Men han höll tillbaka.
- Du kunde ha avstått från att ha hällt det ändå! Skrek Crabbe. Också var grälet igång. De skrek och slogs men plötsligt tystnade de och tittade rodnande ner i sina tallrikar. Crabbe öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen när det inte kom ut från den. Jag förstod ingenting, där jag stod i min kruka och kollade på de två rodnande pojkarna. Goyle harklade sig.
- Öh, vi ska nog gå nu, Crabbe sa han och ställde sig upp för att börja gå utgången. Jag hamnade återigen i det illaluktande fängelset under Crabbes tröja och såg därför ingenting förrän vi kom ut ur den stora salen då jag fick känna på den friska luften igen.
- Skitt, såg du!? Alla kollade på oss! sa Goyle. Vi borde inte ha börjat bråka.
- Nej, det borde vi inte, men ser du inte vad du har gjort med han? Sa Crabbe. Goyle granskade mig med ett missnöjd ansiktsuttryck och sprang sedan iväg. Han kom tillbaka efter bara någon minut med en förpackning i handen. Det var prercis på gränsen till att jag inte kunde läsa vad som stod på saken han höl i handen över 5 meter bort, men jag såg ändå vad som stod där: plåster

Jättebra kapitel, du är en underbar författare! ♥

När Dako kom tillbaka till verkligheten, efter att ha läst ut boken om de vises sten, var det första han gjorde att fylla vattenkannan med vatten. Han gick sedan fram till fönsterbrädan, där en plåstermumie (jag) stod och höll på att ramla baklänges när han såg mitt förskräckliga utseende. Precis som jag förutspått hade jag fått fula utslag av saften och mina blad hade blivit alldeles klibbiga. Vätskan hade dunstat bort och efter att jag hållit på att drunkna så hade Crabbe och Goyle inte vågat vattna mig mer. De hade dock grävt ner muffinsar i jorden och satt plåster på mig så mycket att det inte syntes vad det var som var under det tjocka lagret av plåster. Drako andades några jupa andetag innan han gick fram till mig och tog bort plåstrerna som varit nära att kväva mig. Han grävde upp muffinsarna och slängde de över axeln. En liten slytherinelev plockade förvånat upp den och bet av en stor tugga, men spottade ut den igen när han märkte att den smakade jord. Jag skrattade lite tyst för mig skälv och undrade vem som skulle få ha oturen att halka på spottet. Svaret dök upp snarare än förväntat när Crabbe kom inlunkande och råkade trampa precis där slytherineleven hade spottat. Han ramlade pladask på golvet och Goyle som gick efter honom märkte inte att det låg en Crabbe på golvet och snubblade därför på honom. En hög bildades på golvet där spottet låg och den lilla Slytherineleven som spottet där från början tyckte att det verkade som en kul lek och la sig därför ovanpå Goyle. Alla som befann sig i sällskapsrumet följde snabbt den hans exempel och snart var Crabbe, som låg längst ner i högen av Slytherinelever, platt som en pannkaka. Drako vände sig om för att se vad det var som ställde till allt oväsen, och när han såg högen som bildats på spottet kastade han ifrån sig vattenkannan som hade vattnat mig med och hoppade in i högen. Jag hade börjat skratta så att tårarna rann nu, aldrig förrut hade jag kunnat gissa att en jordig muffin kunde gör så mycket.