Jag, en vanlig Hogwarts elev

Lite stavfel och sånt. Fast annars var det jättebra!

Bra men som Hp-aren sa så var det något stavfel här och där

Bra, glöm inte att glöm stavas med ett m!

Kap 13 - Rowena och Gordric

Neville

"Hej Ellen" sa jag när Ellen klev in.
"Hej rektorn" svarade Ellen. Jag funderade på var jag skulle börja.
"Jo, som jag sa Ellen" började jag, "så skulle vi forska tillsammans, men jag blev
nyfiken och har forskat till att Rowena Ravenclaws och Gordric Gryffindors barbarn
gifte sig med varandra. Men det står inget om det i någon historia bok. Man ville väll
hålla det hemligt."
"Men, sir" började Ellen. "Vad har det här med mig att göra?"
"Jag tror" sa jag. "Att du kan vara i fara. Varför tror du att du blev en häxa när dina
närmast släktingar bakåt i tiden var ynkar och mugglare. Jag tror det vara en förbannelse som du lyckades bryta."
"JAAAAAAAAG?!" ropade Ellen och väckte alla tavlor. "Men hur?"
"Alla i din släkt måste ha haft sina krafter" började jag. "Dina krafter var så pass starka
att dem bröt förbannelsen. Varför det ligger en förbannelse över din släkt vet jag inte.
Kan vara någon som inte gillade att dem gifte sig eller vem som helst.
Men var på din vakt..."

BRA!

FANTASTISKT!

Bra!

Kap 14 - två veckor senare och fredag den 13:e

Amanda

"AAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!" skrek Ellen på morgonen.
"Vad är det med dig?" frågad Alicia medan hon gnuggade sig i ögonen.
"Det är fredag den 13:e!" ropade Ellen och Miranda i kör. Mugglare tror
inte på sånt. Men alla trollkarlar och häxor har fått lära sig att det är sant.
Nu var det två veckor sen Ellen var hos rektor Longbotton. Hon har kollad
åt varje håll hela tiden sen dess. Jag undrar när hon får ögon i nacken. Men
fredag den 13:e kunde vara slutet för henne. En vanlig person skulle bara
vara med om något pinsamt som att fråga chans på den man är kär i och få
ett nej och sen bli retad i evigheter. Men för Ellen kan det bli ett dödsfall om
inte den personen som är ute efter henne har ännu mer otur. Jag ville berätta
det för henne, men det var omöjligt när resten av tjejerna i min och Ellens
årskurs lyssnade. Istället la jag en tröstande hand på hennes axel.
"Såja" viskade jag i hennes öra. "Den där personen kan ha mer otur. Tänk inte
på det."

Bra!! Hoppas Ellen överlever

BRA!