30th Anual Hunger Games [SYOT]

Part 2

’’Så du förväntar dig att jag bara ska ge upp?’’ Olive skakar snabbt på huvudet.
’’Vi behöver varandra,’’ konstaterade hon efter ett tag. Men Revolt håller sin försvar position samtidigt som hon kisar med ögonen för att försöka syna Olives bluff. Hon finner inget hot hos henne, men hon kunde dölja vad som helst. Det sista Revolts pappa hade sagt innan hon skickats in på tåget till huvudstaden var att aldrig underskatta folk. Och nu när hans lugna men seriösa ord dök upp i henens huvud var hon tvungen att vara på den säkra sidan. Men hon hittar ingen lögn i Olives ögon, så hon sträcker fram sin hand och de ler nervöst mot varandra.

’’Jag målar,’’ sa Olive efter ett tag. Det här får Revolt att le skeptiskt mot tjejen som nu är hennes partner. Olive märker, men rycker bara på axlarna och fortsätter längre och längre in i den djupa tunneln. Luften känns begränsad och antalet av glödlampor minskar mer och mer för ju längre de kommer. Tillslut hittar de en större öppning och de hittar sig själva i ett stort rum. Hackiga väggar och stora stenblock täcker den mesta ytan, men Revolt föreslår att de stannar.

Karriäristerna har just gett sig ut på jakt och ivrigheten hänger i luften. Lisen har hittat ett gömställe när hon rusat ut den östra utgången uppe i en spricka i en av bergväggarna. Den var säker eftersom bara en liten och smidig person kan komma upp. Och från vad hon har sätt i träningscentret var hon minst. Allt hon ägde för tillfället var ett rep och en vattenflaska. Repet hade hon skurit ner från en av de stora bjälkarna som hängde över de smala mörka gångarna för stöd för ras. Men det var ju knappast att spelmakarna skulle låta gruvan rasa, visst? Lisen återvänder med famnen full med äpplen och fullkorns kakor. Det skulle antagligen bli kallt ikväll, men hon kunde inte vara modig nog att sno en sovsäck. Det här fick duga.

Nelly springer inte snabbt. Inte tyst heller för den delen. Så när hon hörde röster närma sig och hon börjat springa visste hon att hon var död. Skriket hon ger ifrån sig är plågsamt och hackigt när greppet runt hennes jacka drar henne bakåt.

’’S-Snälla, jag kan h-hjälpa er!’’ säger hon skakigt, men orden är knappt ord. Lucy’s grepp runt hennes arm släpper inte dock, utan trycket blir bara hårdare och hårdare tills Nelly kan känna hennes arm tappa blodflödet och bli helt stel.

Snart hinner resten av karriärpacken ikapp Lucy och Nelly och Mine skricker åt alla att hålla tyst, men Sanna går emot.
’’Den här gången är det min tur! Du snodde mitt offer,’’ fräste hon. Mine rynkar på pannan men håller upp händerna och backar undan för att ge plats för Sanna.

’’Försök inte ens ta mitt offer Lucy, du fick Lily vid blodbadet,’’ varnade hon. Men Lucy släppte inte taget.
’’Mina föräldrar är l-läkare. Jag kan hjälpa er,’’ snyftade Nelly tyst. Då tar Emelesel fem stora steg framåt till Nelly och Lucy.
’’Du kommer med oss.’’

Nellys händer skakar när hon renar Emelesel’s sår hon har fått i striden vid blodbadet. Hon sitter och morrar lågt för sig själv och har skällt ut Nelly om att sluta skaka. Hela det här gör Nelly ännu mer livrädd och hon försöker verkligen hålla stadigt, men misslyckas fortfarande. Så fort hon är klar med alla krämer och vätskor på Emelesels midja finns det nu bara ett litet rosa ärr kvar. Nu när de sätt vad hon kan göra kanske de accepterar henne in i deras allians. Men Nelly hinner inte tänka längre förens hon känner något strävt gräva in i hennes rygg. Det sista hon ser är Emelesel och hennes hånfulla leende.
’’Tack för det där doktorn,’’ skrattar hon innan allt blir svart.

Kanonen får Ellie att hoppa till. Var karriäristerna redan ute på jakt? Hon måste skynda sig och sätta så långt emellan henne själv och karriäristerna som möjligt. Hon kunde vinna det här. Hon hade ju trotts allt lyckats döda Corriiz och hade en stor grön ryggsäck fylld med mat. När hon springer igenom de långa korridorerna kommer hon plötsligt fram till ett stort valv – ett rum. Rummet är fyllt med stora stenar som antagligen har legat där i åratal. Här skulle vara ett bra läger tänkte hon. Och lite förvånad var hon också att ingen annan hade hunnit hit först.

Men hon hade fel. Ihop pressade mellan de stora stenblocken och bergsväggen sitter Revolt och Olive som försöker hålla andan. De vill inte skada henne och förstöra deras täckmantel. När Olive hade dragigt upp ett camouflage kit från sin påse och börjat måla hade Revolt genast tagigt tillbaka hennes sarkastiska kommentarer och de låg nu båda där, stirrandes på Ellie. De var osynliga och Olive ler smått för sig själv när hon känner sig stolt över sitt en timmes arbete.

Hon hade till och med fått Revolt att hjälpa till lite. De hade till och med haft en liten lektion om att den bruna färgen var onaturlig och om man ville ha brunt skulle man blanda orange och svart för att få den perfekta nyansen. De båda fryser till när de känner hur marken under dem börjar vibrera lite, men Ellie verkar inte lägga märket till det. Hon är upptagen med att få tillbaka hennes lugna andning.

Båda deras ögon spärras upp när de ser Poffozorro komma i världens fart igenom rummet med en yxa i handen. Det går så fort. I ena sekunden står Ellie där, helt trygg och lugn. I andra ligger hon nere på marken och ger inte ifrån sig ett ord. Revolt och Olive ser skräckslaget på och ber att Poffozorro inte kommer lägga märket till dem. Men istället vänder hon sig om.

’’Twix skynda dig! Vad gör du egentligen? Studerar bergväggarna?’’ hånar hon med ett leende och snart kommer Twix in i grottöppningen.
’’Vi måste fortsätta tills vi hittar de vi letar efter,’’ är det ända hon säger till svar och Poffozorro rycker på axlarna och fortsätter in i nästa långa korridor.

Efter ett tag rycker Poffozorro till av att hennes partner Twix ger ifrån sig ett glatt utrop. Hennes hand hittar hennes huvud och hon rynkar på näsan. Hennes huvud gör ont, men hon skyller på vätskebrist och syret. Luften har ändrats dramatiskt under deras färd och hon har lust att vända om, men hon vet att det är inte en möjlighet eftersom det är karriäristernas territorier. Inte för att hon är rädd... Hon orkar bara inte.

Twix står framme vid en av väggarna och hoppar nästan av glädje. Den här väggen är inte av bucklig sten utan av gjord. Efter att ha grävt ett tag piper hon till och tar tag i hennes partners jacka tills Poffozorro’s ansikte är bara en centimeter bort från den mörka jorden. Kisandes lägger hon märket till den halv centimeters tjocka roten som växter fram i jorden. Jisses tänker hon. Men Twix sa att de kunde leva på det, så det kunde funka. Twix fortsatte gräva med full energi och brydde sig inte alls om att bli smutsig medans Poffozorro föll ner på marken med den stora filten de fått med i Ellies ryggsäck och började sova.

Två huvuden sticker upp från sovsäckarna som ligger gömda i en liten nedförsbacke i en korridor. Det är som ett dike och det är absolut det perfekta gömstället. De svarta sovsäckarna blir nästan osynliga i mörkret. Den första har en stark kroppsbyggnad och får nästan inte plats i sovsäcken. Svart rufsigt hår sticker upp och de klar blå ögonen stirrar upp mot taket. Några meter ifrån honom ligger en blond kille med bruna ögon och äter nötter. Det blonda håret räcker honom ner till början av nacken och han har ett ärr i vänstra kinden från när han var liten. Han känner att han inte riktigt kan somna än. Ingen av dem gör.

Lupinfan och Supersökaren hade gått och lagt sig först av alla. En timme sedan för att vara exakt. De var de ända som hade sprungit norrut. Planen var först att sikta mot väst, men när de sett Ms.Markus och Alice springa mot den utgången bytte de riktning och siktade på nord istället.

’’Ditt namn är för långt,’’ muttrade Lupinfan efter ett tag. Supersökaren blir inte speciellt förvånad av det här, det är många där hemma som sagt samma sak.
’’Sey Lerock. Fast bara Sey funkar bra,’’ mumlar han bara tillbaka. Lupin nickar, nöjd med det nya korta namnet och faller in i sömn.

Emelie ligger med ett hårt grepp om spadskaftet samtidigt som hon biter på hennes andra hands naglar nervöst. Hennes ögon åker fram och tillbaka i korridoren och hennes öron är skarpa för hundra meters avstånd. Även fast hon är rätt så säker på att hon är säker för ikväll kan hon inte sluta oroa sig. Arenan har gjort henne paranoid. Även fast hon alltid har varit en misstänksam person hemma var det här en överdos. Hon skulle aldrig låta någon komma in i hennes hjärta eller hjärna. Få henne att känna… Lita på någon. Huvudet skakas snabbt i ett försök att bli av med alla flygande tankar, men det gör henen bara ännu mer yr. Det är dags att sova, och imorgon ska hon jaga.

De två senaste delarna av historian har växt till liv från den här:
http://www.youtube.com/watch?v=ild8_ZOjFYo

Starring:


RIP - Day 1

Hur underbart skriver inte du?

Ajdå O.o
Jag dog visst D:
Haha! Du skriver verkligen helt underbart^^

Bra skrivet c:

Wow... ♥

Väldigt bra skrivet och tycker det är kul när du skriver hur alla ser ut (nästan då) ^^ Awesome kapitel hittills!

Note: Du kan kalla mig Will avifors

Yay, jag lever! bra skrivet.

Awsome kapitel förresten!

ALLTSÅ SÅÅÅ BRA!
r.i.p mig xD