Dragonfliers

Alice tittar på Ellen. Hon hade aldrig riktigt tyckt om henne. "Nej, det gör inte jag i alla fall" svarar hon på Ellens första fråga. Den sista ignorerar hon helt just nu.

Jag nickar på huvudet åt Alice och som vanligt vågar jag inte fråga för att bli dömd. Ellen kommer fram och frågar två frågor men även fast jag kan svaren säger jag inget. Jag hade alldrig gillat Ellen så mycket, hon var för fram liksom. Jag var tönten som alldrig sa något, Ellen var den framfusige, Alice var instrument narkoman och Simon var en målar facinist. Jag tittar på skaran framför mig och tycker att det är konstigt var vi har hamnat.

((dill99 instrument narkoman??!! hahahahahhahhahah, lol XD jag dör Det är väl sant ))

( hehe ja! )
Jag tittar frågande på dem och känner hur jag blir röd om kinnderna. Jag brukade alldrig stå eller vara med så här många, jag brukar alldrig vara med någon. Jag sneglar lite på Simon, jag avse alltid tyckt han var den sötaste i klassen. Bara tanken på honom fick mig att känna mig som en lite flicka igen. Jag slutar att snegla på honom och hoppas att ingen såg.

Alice tittar på Sonya, hon hade märkt att hon sneglat på Simon alldeles nyss. Men Alice orkar inte fundera mer på det nu. Hon är fortfarande sur för att hon inte har någon musik. Inte ens hörluarna runt halsen. Vänta lite, de log ju på bänken. Hon suckar.

Jag hör hur Alice suckar men beh inte om jag ska fråga varför så jag är tyst som vanligt. Jag tittar mig fundersamt omkring och vet inte om jag ska vara förbluffad eller ledsen. Jag tittar lite på Alice och tycker att något saknas, hennes hörlurar saknas. Dem brukar alltid hänga runt hallsen på henne men inte nu.

(... upptäckte just att jag är den enda som rollar kille.. o_o)

Simon lägger för tillfället inte märke till de runt omkring. Han är upptagen med att leta igenom sina många fickor för att hitta en bläckpenna eller något sådant. En papperslapp, vad som helst. Han hittar en bläckpenna, plockar upp den och börjar skriva på sin hand. Eftersom hans hand inte räcker till så mycket skriver han bara stödord för tillfället. Men då det gör ont inser han att det kanske inte är en dröm trots allt.

Jag ser att Simon skriver ned stödord men som vanligt är jag tyst och frågar ingenting. Jag känner i fickan efter det jag ber inte är kvar ' hemme'. Jag som tur hittar det jag söker- munspelet! Jag tar fram det och ser en text. ♥ SIMON ♥.
Då kommer jag på att jag ristade in det förut. Jag försöker att snabbt lägga ned det så att ingen eller Ellen tillexempel ska se det.

"Simon" viskar Alice. "Vad gör du?" Hon tittar över hans axel och ser att han skriver på sin hand. Hon stoppar genast ner handen i bakfickan. Ett papper, visserligen ihopknygglat, men det är ett papper. Hon vecklar ut det. Det står inget på det. Hon räcker fram det till Simon. "Här" säger hon och ler.

Simon tar genast emot pappret.
"Tack." Säger han enkelt och börjar skriva ned resterande del av stödorden på pappret. Han hoppas på att han har kvar den. Ja... när eller om de kommer tillbaka.