The lord of the Rings (Privat Roll)

( Ja den ^^ nu minns ja C: )

"Tack" ler Werana och sätter sig. "Ja, jo, så är det nog." kommenterade hon Leilas kommentar. Hon mindes att hon läst att alver pratade sådär och de kunde tala i gåtor så man egentligen inte fick något svar. Som om man frågade, Hur gammal är du? vill alven då inte svara kan den svara Jag har sett det där trädet växa. och hur bra svar var det?
Hon följer alvens blick och ser på stjärnorna. "Min far älskade att se på stjärnorna. Nu tror jag att han sitter där uppe och ser på mig." säger hon och ler lite. "Jag hoppas han är stolt, över mig." säger hon sedan och tystnar.

(( ))

"Jag är säker på att han är stolt över dig" säger Leila och ler mot Werana. Hon vänder blicken upp igen. "Stjärnorna är vackra och gåtfulla. Kanske är varenda liten stjärna någon som vakar över oss. Eller så är de ett litet ljus i mörkret, lite hopp. Man kan se på det hur man vill" säger hon drömande.

" Ja, jag följer i hans fotspår, fast han var bara soldat. För ett år sedan kunde jag inte ens läsa, var bara vanlig torpardotter. Och nu....ja det är lite överväldigande, riddare av Gondor....och er alla, er jag läst i böckerna om." sa hon tyst, såg upp mot stjärnorna och nickade. " Jag tror nog att de är våra förfäders ljus, som lyser upp för oss och ger oss hopp i dessa mörka tider." svarar hon filosofiskt, för det var sådant hon tänkt men inte yttrat. Hon skulle väll ses halvt sinnesrubbat om hon sagt så i byn hon kom från.

Leila ler. "Så kan det gå, man vet aldrig vad som kan hända" säger hon.
"Ja, så kan det vara" tilläger hon drömande på svaret.

Werana suckar inombords, nog hade hon trott att alver kunde prata lite normalare. Men de kanske de gjorde när de måste ägna sig åt jordiska ting och inte stjänor. "Nej, nu ska jag sova. Syns imorgon." säger Werana med en lätt bugning och lämnar Leila att studera stjärnorna så gott hon ville.
Hon klättrar upp för väggen, in i sitt sovrum och kryper ner i den mjuka sängen och strax somnar hon lungt.

"Godnatt" säger Leila och följer Werana med blicken. Sedan vänder hon den upp igen. Hon funderar på att själv gå och lägga sig. Hon sitter en stund till och tittar på stjärnorna innan hon reser sig och går mot sitt rum. Hon kryper ner i sängen. Den är mjuk, något såhär mjukt skulle de nog inte se efter de gett sig iväg. Hon sluter ögonen och somnar.

Morgonen grydde och Werana sträckte på sig. En kvinnlig alv medelade att frukost serverades i stora salen innan de skulle ge sig av. Och att hon gjort ordning ett bad, och lagt fram hennes rena reskläder och vapen. Werana log som tack, det skulle vara skönt att göra sig ren ordentligt, det skulle nog inte bli så mycket av med det på resan.
En kvart senare var hon färdig, håret var genomborstat och det glänste rött i solstrålarna som skjöt in genom fönstren.
Hon gick ner till matsalen, hoberna, dvärgen och Aragon var där och hon hälsade artigt på dem. Efter en stund kom även Boromir och de väntade på de övriga i sällskapet.

Leila gjorde sig i ordning innan hon gick till frukosten. Hon tog ett bad och satte på sig de kläder hon skulle bära en lång tid nu.
Några minuter senare gör hon och Legolas sällskap till frukosten. När de var framme såg de hoberna, dvärgen, Aragorn, Werana och Boromir. Efter ett tag kom även Elrond och Gandalf.

De satte sig till bords som Elrond visade dem med en gest. Alla satte sig ner och alver kom och serverade dem mat igen. "Kaninmat igen?" muttrade Gimlin men sade inget mera utan alla började äta under tystnad. Det var deras sista måltid här i Riverdell snart skulle de ut på dett uppdrag Elrond visat dem.

De alla äter under tystnad. Det är gott, men det värkar inte alla tycka. Dvärgen Gimli mumlar något om kaninmat, men äter ändå. De flesta förstår nog att det här blir deras sista riktiga mål mat på ett långt tag.
Leila sväljer sin sista tugga och väntar på att resten av sällskapet ska äta klart.