Rolla privat någon?

Jag vill inte titta längre men skräcken tar över och det är just det jag gör. Jolene tittar också. Sabina ställer sig upp och då ser jag hör skadad hon är. Det är inte längre bara de blåa märkerna efter vajrarna. Nu blöder hennes näsa, stora rivsår i hennes tröja och flertal på benen. Hon ser inte ut som sig själv. När de fortsätter slå henne skriker jag: "Sluta!!" konstigt nog gör de som jag säger och stannar upp. "Vill du vara nästa eller?" frågar en soldat som jag mycket väl känner igen: Hjälmen.

Juliana fortsätter kämpa mot kedjorna. Utan resultat. Det fungerar inte, hon kommer inte loss. Hennes familj är antagligen döda nu. Dödsdömda och nu är hon ensam igen. Hon brukar vara ensam, men nu känner hon sig helt tom. Hon känner tårar rinna nedför kinderna och hon snyftar till. Sedan inser hon att hon inte har en anledning att gråta, de är inte döda. Hon tror inte på det, man kan bara tro på det man ser.
"Tro bara på det du ser." Säger hon svagt ut i mörkret.

Hjälmen frågar ännu en gång medan en annan soldat fängslar Sabina runt ett träd. Blodiga. Lilla. Sabina.
"Vill du vara nästa!?" upprapar han. Jag nickar.
Efter ett par sekunder är mina handbojor av och jag står beredd. En soldat, stor som ett berg kommer fram mot mig. Han står mig mellan benen och jag faller till marken. Sedan är det nästas tur. Jag ställer mig upp och undviker hans första slag. Jag slår ett mot honom som verkar träffa. Han sätter sig ner och du ser jag vad han har. Runt hans hals hänger två små nycklar.

Juliana försöker komma på formeln för att låsa upp. Hon måste låsa upp bojorna. Hon måste ta sig härifrån. Hon hoppas bara att hon inte behöver använda alltför mycket magi för att ta sig ut därifrån. Hon kommer inte på formeln. Hon måste komma på formeln, hon måste ta sig ut härifrån! Innan hon dör härnere. Juliana blir en aning stressad då hon kommer ihåg skelettet som är någon halvmeter bredvid. Vem det än var dog personen härnere och Juliana vill inte dö härnere heller för den delen! En tanke slår henne att om hon dör av kvävning slipper hon nog lida, man lider om man svälter. Det vet hon.

När jag ser nycklarna tvekar jag inte. Jag sträcker mig efter dom och rycker bort dom. Utan att tänka springer jag till jolene och låser upp hennes handbojor.
"Spring!" befaller jag och hon gör som jag säger.
När jag springer till Sabinas träd hinner jag inte. Soldaten har återhämtat sig och ett hårt slag mot min tinning gör så jag faller till marken.

((Fy, vad tråkiga mina inlägg är. XD))

Juliana fortsätter fundera på den rätta formeln under tiden som hon fortsätter rycka i kedjorna för att komma loss. Fruktlösa försök om och om igen. Hon ser inte ens någonting, hon har ingen chans och det enda hon gör är att förbruka nödvändig energi och troligtvis syre. Hon tar ett djupt andetag och drar i kedjorna en sista gång innan hon ger upp. Juliana suckar och känner plötsligt sin bok glida ned och med en duns ramla på golvet. Händelsen rör upp ett moln av antagligen damm som får henne hosta flera gånger om. Sedan nyser hon dessutom. Hon suckar och hostar till igen. Nu har hon inte ens sin bok inom räckhåll längre.

((Hp Luna Okaii, jag är ledsen men jag vill verkligen veta vad som händer härnäst. XD))

((Förlåt... Var hos några kompuisar..))

Ett slag mot benet. Någon som skriker. Ett slag i ansiktet. Rösten blir starkare. Ett slag mot magen. "Sluta!" skriker rösten. Ett slag till mot huvudet innan röstern slutar. Jag känner med mina fingrar på ansiktet. På darriga händer tvingar jag dom framför mig. Blod. Mina fingrar är täckta med mörkt blod. Jag skriker. Eller, jag tror att jag skriker. Bilden är suddig och svår att förstå. En soldat landar med en duns på mig. Jag skakar av mig honom och ställer mig upp på rangliga ben. Synen är nästan omöjlig, men sann. Tre soldater ligger utslagna ihopkurade till en boll. De två som är kvar har inte mycket chans. Sabina. Starka. Modiga, Sabina står med elpistolen i högsta hugg.
På ett ögonblick ligger en till soldat på marken. Jag ler. Jag ler för jag är så glad. Sabina. Min älskade syster sabina. Med en blåtira där och lite blod där har slått ner fyra soldater. Kanske såg jag bara i syne. Kanske var inget sant. Den känslan tar över för en sekund. Jag faller ihop igen. Förts när Sabina fäller den sista soldaten, vänder sig mot mig och kramar mig hårt förstår jag. Det var på riktigt.

(( Heh, it's Ok. >_> Måste sluta tjata. xP ))

Juliana kommer på formeln när luften börjat tunnas ut en aning. Svårare att andas och lite annat. Hon lyckas med handrörelsen efter några försök.
"Recludam nunc." Säger hon och kedjan klickar. Hon tar sig snabbt loss från den och låser upp nästa fort. Sedan kedjorna om fötterna. Hon reser sig en aning fort och bristen på syre får allt att snurra och hon tappar balansen och faller. "Aj." Säger hon lätt och reser sig igen. Sedan håller hon ut handen framför sig med handflatan uppåt.
"Ignotion." Säger hon och en eldflamma lyser upp mörkret. Egentligen inte det smartaste i brist på syre men hon är säker på att dörren kommer gå upp med samma formel. Om det inte finns en spärr eller dylikt på andra sidan. Hon försöker låsa upp den. Hon lyckas men kan inte öppna. Det fanns tydligen en spärr. Juliana kan inte låta bli att sucka innan hon släcker flamman.

((Haha nej, det är jättebra! Ibland kollar jag trådar men har inte tid att svara. Sedan glömmer jag c )

"Spencer!" utstrålar hon. Jag kramar om henne. Hon hjälper mig upp på fötter och vi börjar gå utan någon anig om var vi ska gå.
"Jolene!" ropar jag gång på gång. "Jolene!"
Månen reser sig på himlen och mörktet täcket skogen som ett tjockt täcke. Sabina årkar inte längre bära upp mig så vi båda stannar. Båda lutade mot träd pustar vi upp. Vi sitter nära varnadra och efter ett tag märker jag att Sabina somnat. Även om det känns helt omöjligt att sova nu så är det just det jag gör.

(( Okaii. ._. ))

Juliana överväger att spränga upp dörren, men det skulle väcka enormt mycket uppmärksamhet. Men det är bara den formeln hon kommer på för tillfället. Hon känner sig för övrigt riktigt trött vilket antagligen är på grund av att luften blivit riktigt syrefattig vid det här laget. Juliana ser ingen riktig utväg, hon vet att hon kommer tuppa av om hon använder formeln men hon behöver syret. Juliana lägger händerna på dörren.
"Explosa." Säger hon och dörren sprängs upp. Mycket riktigt svimmar Juliana efteråt.