19 år senare [Privat roll]

Under resten av dagen planerade han att sitta i sitt kontor, inlåst, och bekämpa de inre krafterna som besatte honom. Han ville inte att det skulle bli som under hans sjunde år igen, han skulle inte låta Voldemort ta över honom. Istället för att begrava det före-detta viskandet som han gjort innan försökte han att trycka ut det som fanns inuti honom. Han visste inte om detta var en personlig impuls eller om det inom honom förvred hans tankesätt. Timme efter timme satt han med knytnävarna tryckta mot hans tinningar och koncentrerade sig, snart kände han att det brände till i det mån-formade ärret och snabbt gick över, han koncentrerade sig hårdare. Snart kändes det som om det rann ur lava ur ärret, och när han såg på det såg han svart rök falla ner mot golvet, sedan landade det i en liten pöl av rök. Han kände ännu en stöt i ögat och såg något rött blixtsnabbt flyga in i pölen. Precis innan den försvann med en smäll såg han det ta form av en mans gestalt, men han såg aldrig någon näsa...

Cara öppnade ögonen en stund senare och var åter lugn. hon log och ställde sig upp och tog upp stenarna men lät ljusen vara tända, de var rogivande. Hon bestämde sig för att laga mat och gick ner till köket. Alferna såg på henne
"Nej jag vill inte ha hjälp, jag vill laga min egen mat" sa hon bara och började ta fram ingredienser och lagade en kryddsoppa och gick sedan upp till rummet igen. Hon satte sig ner vid det låga bordet och började äta av soppan och log. hon var lugn och så länge ingen styrde henne nu så skulle allt ordna sig

I en liten stund hade han panik och var osäker på vad han skulle göra, sedan sprang han ut ur kontoret för att leta efter Cara. Hon skulle nog veta vad man skulle göra. Och han ville inte berätta för McGonnagall att han lyckats ta med sig Voldemort in i slottet, även om det var av misstag skulle hon antagligen misstänka det värsta. James tittade i varje korridor han gick förbi, med staven redo tills om Voldemort skulle finnas någonstans.

Cara hörde hur åskan började dundra och hon log stort. Åska, blixtrar, regn och stormar var de bästa värden som fanns. Hon öppnade fönstret och vinden ven genast in och pappren flög runt i rummet men Cara målade ringar med krita och satte sig ner ner mitt i rummet med slutna ögon, korsade ben och med händerna på knäna och började samla energin från blixten. Det skulle hjälpa henne betydligt, energin från blixten skulle inte bara få henna att må bättre utan även att orka mer. Hon kände hur hon lyfte från marken och log det var som det skulle

Korridor efter korridor, han kunde inte hitta henne någonstans. Plötsligt hörde han dundret från åskan och drog staven, men insåg att det bara var oväder. I hans panik slog tanken på att leta i Caras kontor aldrig honom. Han fortsatte att småspringa tills han nått den sjunde våningen, där han hittade ett tappat pergament, prydligt hopvikt, men det såg väldigt slitet ut. När han böjde sig ner för att undersöka det hörde han en ung röst bakom sig.
"Nej! Rör det inte, det är mitt!" det var en av Potters ungar.
"Ditt? Det är bara ett pergament." sade han irriterat.
"Nej det är det in- Jag menar, jo, men jag sta- Fick det av min pappa och jag vill inte att han ska bli arg för att jag tappat bort det."
"Sta? Sta som i stal? Borde jag meddela Potter om det här så att du kan få det tillbaks eller ska jag bara konfiskera det utan att nämna ett ord till omvärlden?" sade han, och ett litet leende smög sig upp på hans läppar. Pojken såg besviken ut.
"Strunt samma..." muttrade han.
"Fem poäng från Ravenclaw för stöld."
"Men jag går i Gryffindor?"
"Åh, mitt misstag. Fem poäng från Gryffindor också."

Cara log när åskan dånade igen och blixten slog ner någon stans. Hon så på stenarna som började lysa och sedan glöda. Hon tog upp två av dem och la dem i handen för att samla energin från blixten. Hon märkte att hennes hår började lysa vitt som det egentligen har. Håret blev svart när blixten försvann och hon slöt ögonen och började nynna på en hebreisk sång

Han gick in i vid behovrummet för att undersöka pergamentet, och ju mer han vred på det, ju mer nyfiken blev han.
"Vad är du?" frågade han sig själv till slut. En text visade sig. Jag lovar och svär att jag har rackartyg i kikarn och en bild på en trollstav som pekade mot ett pergament. Han pekade sin stav mot pergamentet och upprepade meningen. Nu visade sig texten Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn presenterar med stolthet Marodörkartan.

Cara slöt händerna och hon landade på golvet och hon ställde sig upp. Stenarna hade slutat glöda och hon stängde fönstret, håret var åter svart och hon blåste ut ljusen och rummet blev bäcksvart. Hon ställde sig på händer mot väggen för att väga upp balansen i kroppen. Allt var tvungen att vara i balans kroppen så väl som själen. Hon slöt ögonen och började räkna baklänges från 1000

Han öppnade pergamentet och fann tusentals olika prickar med alla namn på alla elever och lärare. Han undersökte alla och vek upp nästa våning. Vart han än tittade kunde han inte se sig själv någonstans. Till slut bestämde han sig för att hitta Cara på den, och efter några sekunder såg han, och kände sig korkad, att hon var helt stilla i sitt kontor. Han vek ihop den och såg texten Färdig med fuffens och listade ut vad han behövde göra, sedan småsprang han till hennes kontor och knackade ivrigt på dörren.

Cara var ytterst förvånad när det knackade på dörren. Men hon ställde sig på fötter och gick irriterat mot dörren och drog upp den och slöt ögonen när ljuset träffade henne
"Vad vill du?" fräste hon och såg sedan att det var James "öh James ledsen, jag räknade inte med att bli störd" sa hon och släppte in honom och tände några ljus igen och ställde sig på händer igen längs sedan väggen igen
"Var det något jag kan hjälpa dig med?" frågade hon och slöt ögonen och fortsatte sin räkning