Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura rullade runt på mage och kom upp på fötter. Om hon skulle laga klart taket?
Hon gick och leta reda på mer material och klättrade upp för stegen och började spika på papp under så hon kunde lägga på nytt tegel.

Cara lyssnade och hörde när dem gick ut på bron, hon visste att de då var fyra steg ifrån henne. Hon hörde på andetagen att de var två. Hon kastade den ena kniven som träffade en av dem, hon kunde avgöra det på dunsen som kom när han landade och hon tog ett språng mot den andra och lyckades få tag på honom. Hon sparkade undan hans trollstav och tryckte kniven mot hans strupe
"Vad vill du?" väste hon
"Mörkrets herre bad oss att leta efter viktiga människor och döda mugglare som kom i vägen" sa mannen skrämt och hon förstod att han var ny
"Voldemort är död" fräste hon och mannen försökte stamma fram ett svar
"Han...han är...tillbaka" sa han lågt och Cara skar halsen av mannen och försvann sedan från platsen. Det kunde inte vara sant hennes far var död

Taket var klart precis innan regnet började strila ner. Vilken tur hon hade haft, att allt blev klart innan regnet kom. Hon kastar ner verktygen på marken och låter regnet strila över henne. Det var härligt, att vara så ensam att man kunde göra vad som behagade en. Ville hon ligga här kunde hon det.

Cara satte sig i hörnet i grottan och försökte andas normalt, det här kunde inte vara möjligt. Hennes far var död han var död. Hon ville inte att han skulle leva, han hade förstört allt från början! han hade startat kriget och nu skulle det säkert bli ett till! Hon vägrade delta! inte en gång till! Hon gungade fram och tillbaka
"Låt det vara en mardröm" sa hon åter och åter för sig själv

Det började blåsa en kylig vind och Laura fick inse att det snart var höst. Det var inte sommar och varmt längre. Hon klättrade ner för stegen och försvann in i stugan. Den var fortvarande inte städad. Men hon gjorde darrande av kyla ordning en brasa, drog av sig de våta kläderna och svepte in sig i en gammal filt i fotöljen.

Cara visste inte vad hon skulle göra. Hon hade ingen lust att låta hennes far hitta henne och bli indragen i allt igen. Hon borde kanske dra vidare utomlands, men hon ville inte behöva fly. hon ville bara leva sitt egna liv. Fast o andra sidan hade inte Laura känt igen henne så då skulle kanske inte hennes far göra det heller? hon funderade på vad hon skulle göra.
"Ja först skall du tända en brasa och sedan äta middag" sa hon och började med brasan och middagen

Laura rotade runt i sin väska och insåg att hon inte hade någon mat kvar. "Härligt" muttrade hon illsket för sig själv och gick in i de båda sovrummen för att tända brasor i kakelugnarna så att hela stugan skulle bli varm. Hon la ved i spisen i köket och en härlig värme spred sig även där. Hon värmde vatten och hittade te som hon kokade och satte sig sedna på en kökstol med muggen i handen och såg uttpå spöregnet utanför.

Cara log när det började blixtra, hon mådde som bäst när det stormade. hon satt med den varma skålen i handen och började äta när hon hörde att hon inte var ensam
"Vem där?" sa hon och drog en kniv men fick inget svar och hon ställde ifrån sig skålen och drog den andra kniven med. men personen sa inget och regnet dolde personens andetag så hon hade ingen aning om var hon skulle sikta. hon kände snart en hand över munnen och försökte komma loss

Laura drar på sig ett par mjukisbyxor och ett linne. Hon stoppar fötterna i hennes stövlar och drar på sig hennes fars stora svarta regnrock som räckte henne över knäna.
Sedan letar hon reda på en korg och drar huvan över huvudet innan hon går ut. Hon ska ut i skogen och leta efter svamp, så hon får något i sig för just nu skriker magen av hunger.
Hon går genom trädgården, det regnar och blixtrar fortfarande men det bekommer henne inte.
Snart är hon utanför det skyddande zonen runt huset och är ute i skogen.

Cara satte hälen på personens fot och taget runt hennes mun lossnade
"Vem är du" sa hon argt och backade
"Jag trodde du skulle känna igen din egna far" sa rösten och hon ryste, hon visste att det var hennes far, hon skulle känna igen den rösten för alltid.
"Vad vill du?" sa hon kallt
"Nej men vad är det för ton?" sa han roat och hon skrattade inte hon ansåg inte att det här alls var roligt. Hon backade mot utgången men han gensköt henne och tog tag i hennes händer "Jag har inte sett dig sedan du förråde mig" sa han kallt