Eragon [Privat rollspel]

Aily skrattar åt Órs förvånade min.
"Vi slår läger för natten" ropar Murtagh. Aily tittar förvånat upp. Det hade börjat mörkna.

Jag är tacksam att vi äntligen ska landa. Jag är inte rädd eller ilamående längre, men har rejäl kramp i armarna och det börjar bli obekvämt att sitta på Aureus. Det var i varje fall en otrolig upplevelse, men det är synd att min första ritt på en drake inte var på min egen.
Vi har landat och nu är jag istället osäker på hur jag ska komma ner.

Aily hoppar ner och hjälper först Alex och sen Tungdil ner.

Efter den långa och ovana ritten böjer sig mina ben under min tyngdJag kämpar för att stå och svajar lite. Alex gör samma sak, men Aily och Murtagh hoppar av sina drakar prcis som om de aldrig har gjort något annat.

"Brisingir" säger Aily och en eld flammar upp.

"Hur gjorde du det där", frågar jag Aily. Hon bara sa någonting och så blev det en eld, men jag vet att hon inte hade tändstål. Jag är så förvånad att jag glömmer att vara kylig mot henne.

Aily ler.
"Magi" säger hon och går sen för att hjälpa Ór ner från Aurus huvud och sadla av honom.

Magi, det förklarra ett och annat. Det är säkert därför hon kan göra vissa saker, men jag visste ju inte att människor kunde lära sig att använda magi. Jag trodde att det bara var alver, drakar och andra magiska väsen.

"Jag går och skaffar mat", säger jag till Murtagh.

Aily tittar efter Tungdil. Då får hon syn på något i ögonvrån. Hon hinner precis få upp svärdet innan Murtagh träffar henne.
"Reflexer, bra" säger han och anfaller igen. Den här gången är Aily beredd. Hon panerar och anfaller hon också.

Ór följer med mig. Jag är tacksam att jag får skaffa mat. Jag står inte ut med att ha folk omkring mig hela tiden. Framförallt inte människor. Och jag tycker inte särskilt mycket om Aily. Det är första gången på länge som jag och Ór får vara för oss själva, och dte ger oss möjlighet att prata och tänka över allt som har hänt sedan hon kläcktes.