Hungerspelen-roll

Jag vänder om, och går tillbaka. det är inte värt att försöka sig på något. jag kan lätt bli lurad.

Kalira Ox

Det ljudet Kalira hörde kom nog från Frida. Eller så blev den som var där rädd för deras "team".
Kalira gick för Frida, alltså var hon ett lätt offer åt Frida. Men Frida skyddade henne bakifrån, så hon var som ett slags skydd.
Nu var det bara att hitta vattnet, förrådet var slut just.
Spåret ledde dem hela tiden uppåt, och Kalira hoppades innerligt att den förde dem rätt.
Just som de tog en paus och Layla hade fått sätta sig ner, satte hon ett finger för munnen.
"Sch!" väste hon.
De lyssnade. Ett porlande ljud hördes.
Vatten!

Det porlande vattnet nästan ekade i mina öron och det började snabbt att vattnas i munnen.
''Skynda, hitåt!'' Sa jag högt och bestämt samtidigt som jag tog täten. Med raska steg joggade jag framåt och när jag kom fram till den lilla bäcken hukade jag mig ner. Det var vackert. En smal bäck med lite fiskar simmandes omkring. I vattenkanten växte det vackra, färgglada blommor och bin surrade omkring i luften.
''Fint va?'' Undrade jag och jag insåg att det var första gången jag var trevlig mot henne. ''Var försiktig, det kan vara förgiftat.'' Sa jag och markerade att hon inte skulle komma framför mig. Jag visste att hon skulle kunna knuffa ner mig i det misstänksamma vattnet, men magkänslan sa att hon inte skulle göra det.

jag var trött.
Gå och gå, det var det enda man fick göra. men men, trötthet var bättre än död.

Nu skulle det antagligen ha varit en chans att döda Frida, om vattnet var giftigt.
Men Kalira var ganska säker på att den inte var det, tänk om alla dog av törst. Och hur i hela friden skulle det annars växa växter och simma fiskar i den?
"Vattnet är säkert", sa Kalira torrt, för att inte skapa onödig vänskap som skulle betala sig senare.
Kalira och Frida drack snåla av vattnet och tvättade sina ansikten sedan. De fyllde även sina vattenflaskor så gott det gick.
"Bra. Vatten. Det betyder också liv, alltså djur, men det kan även finnas männsikor. Så var på din vakt, både vännen och fienden är nära", sa Kalira varnande, och gick kallt förbi Frida för att leda henne framåt.

Samira sprang genast in i skogen när gongongen ringde. Hon började småspringa, hon ville komma så långt in i skogen som möjligt.

Jag kunde inte låta bli att tänka att hon var smart.
''Här är ett bra ställe att fälla folk. Vi stannar här, du gör upp eld så går jag och jagar. Förstått?'' Sa jag och utan att invänta svar ställde mina spjut och lutade dem mot ett träd. Jag kastade pilkogret över axeln och greppade pilbågen.
''Förresten, var försiktig med spjuten. De är riktigt vassa. Använd de bara om de behövs.'' Sa jag kallt och vände på klacken. Jag behövde egentligen en vän, men än så länge var vi bara bundsförvanter. Vänner ville jag inte döda, och i Hungerspelen får man inte bry sig om någon. Det fick jag lära mig tidigt, att stänga av känslor för andra. Hemma i tvåan bestäms det tidigt vilka flickor och pojkar som ska till Huvudstaden, och jag var en av de som visade i extremt tidig ålder att jag skulle in på arenan. Då började min specialträning, att ha inställningen att jag var bäst och alla andra var underlägsna, att inte bli kär, för att inne på arenan kunde man inte gå runt och vara kär, likaså med vänner. Man tar det man behöver, inget mer. Hemma i tvåan var jag ganska populär, men det var bara två-tre stycken jag verkligen brydde mig om.

Kalira Ox

Frida hade bara kallt låtit henne lämna kvar åt en uppgift som ett barn kunde göra. Jag är inget barn, tänkte Kalira ilsket, och började göra eld. Gnistorna kändes som vrede, och det torra träet fattade eld direkt.
Men å andra sidan hade hon mycket tid nu. Om hon höll sig här nära skulle hon kunna bevisa att hon var nödvändig.
Kalira böjde sig ner till bäcken. Fisken skulle hon steka.
Hon höjde sig åter och såg att det var fullt med bär i gläntan, som hon dessutom visste att var ofarliga, och gav god smak. Runtom växte också flera ätbara svampar och örter. Kalira log åt att hon lätt kunde göra en lyxmåltid till henne och Frida på det här. Denna platsen måste vara spelens "skattkista".

jag ser en rökpelare stiga ut ur skogen. någon, eller några, måste korkat nog tänt en eld.

Det hälften så stora hjortliknande djuret slungas mot marken samtidigt som pilen viner igenom dess bröst. Jag ler för mig själv och går fram till det döda djuret. Hjorten har fortfarande puls, och för att göra slut på lidandet skär jag av en stor blodådra på den, jag låter blodet rinna av och jag kastar upp den över axlarna. Den är ganska tung men jag suckar och fortsätter bära tills jag kommer fram till vårat läger.
''Kolla vad jag fick!'' Hojtar jag stolt och blir lika glad när jag ser vilken måltid Kalira håller på att tillaga. ''Wow, det här blir en riktigt festmåltid!'' Ropade jag glatt och log faktiskt mot henne. ''Vi måste äta upp den här innan kvällen.'' Sa jag och log snett samtidigt som jag nickade mot det döda djuret på mina axlar.