Privat roll, De insvurna

Tristan lyfte blicken och granskade henne noga. Så länge hon höll den attityden skulle hon klara sig. Men det fanns så mycket mer, och för Tristan kunde inte ens maten och tak över huvudet uppväga de kval och den ånger han kände efter ett fullföljt uppdrag. Mest av allt önskade han att han hade varit dålig på det kungen bad honom göra, men han var inte. Han var en av de bästa.
"Hoppas det", svarade han slutligen och log vagt. Omedvetet strök han halsen. Den höga kragen gömde det ärr som förevigt skulle löpa runt hans hals, det ärr han fått då hans försökte hänga sig själv efter sitt första mord. Två soldater hade hittat honom i tid, och kungen hade förbjudit Tristan att någonsin försöka ta sitt liv igen. Och straffat honom efter det.

Eleria log bara, hur det nu än var eller skulle bli skulle hon inte klaga inför någon. Alla hade de lika och det var ingen ide att bekymra andra. Och framför allt inte Tristan som hjälpt henne så, den första hon mött vänlighet från. Inte ens där hemma fanns det någon som hade visat henne vänlighet.
"Allt ordnar sig på någotvis, och man överlever ju." sa Eleria bara och började gå mot de invigdas våning, hon blev bara nervös av att stå på ett och samma ställe.

Tristan ville inte säga imot till det sista, så han följde efter henn under tystnad, men såg framför sig hur Fantine avrättats föregående vecka. Hon hade varit som Eleria, omåttligt vacker. Efter att kungen njutit av henne hade han låtit henne skaffa information från slottets gäster, döda de kungen inte fick fast på något annat sätt och skaffa favörer från rika och mäktiga män.
Hon hade blivit fast efter mordet på en baron, och kungen hade nekat till att aldrig träffat henne förr. Som en simpel mördare hade Fantine halshuggits på stadstorget.

Eleria gick under tystnad hon kände att skorna skavde och hon haltade lätt. Skor var inget hon var van vid, och dessa var nya och lädret hade ännu inte hårdnat. Hon var van vid att gå och springa barfota och hade aldrig haft något på fötterna inte ens på vintern.

Tristan följde efter henne försjunken i tankar, och sade snabbt adjö innan han försvann på sitt rum.

De följande dagarna såg Tristan inte mycket av Eleria. Medan hon antagligen var upptagen av etikett letktioner, följde han sina dagliga rutiner. Morgon och kväll tränade han med svärd och knivar, sent in i skymningen försjunken i sin knivdans. På dagarna var han i biblioteket och studerade, något han gärna gjorde då han hade ledig tid. Varje dag skickade han efter en av sina spioner för att få höra nyheter från både slottet och staden.
Det var nyttigt att ha spioner om man var i hans position. Kungen visste såklart om dem, men ingen annan gjorde det. Han hade kvinnor, män och barn i nästan varje adligt hushåll, men även på stadens gator.
En vecka efter att Tristan hämtat Eleria skulle kungen ordna en stor bankett för att ära en adling som skyddat rikets nordliga gränser över de senaste fem åren. Det var en man kungen ville hålla sig på god fot med, och han hade därför kallat till sig Tristan. Tristan skulle få "äran" att stå som kungens livsvakt under banketten.

Elerias dagar var fyllda med ettikettslektioner. Hur hon skulle tilltala adelsmän, baroner och liknande. Hur man skulle äta, med bestik och och liknanad. Hur hon skulle gå och stå, använda klackskor och långa svepande klänningar. Utöver det var det lektioner i musik, dans och framför allt att lära sig läsa och prata olika språk.
Men självklart inte allt på engång, det var mest i hur hon skulle uppföra sig som en fin dam, en adelsdam. För kungen skulle ha en bankett där hon absolut skulle delta, i att ära en adling, Eleria kunde bara gissa sin roll i det hela.

På morgonen innan banketten vaknade Tristan tidigt. Slottet hade de senaste dagarna fyllts med gäster, och i stället för att gå till övningsplanen, där både kungens ocg gästernas soldater trängdes, begav han sig till en liten trädgård, där personer sällan vistades.
Solens första strålar lyste upp gården och gräset glänste av dagg. I den totala tystnaden tog Tristan bort sin jacka och tunika, för att kunna röra sig så ledigt som möjligt. Han tog av sig skorna och strumporna och ställde sig barfota på gräsmattan med en kniv i handen.
Sakta började han repetera de första mönstren för att värma musklerna. Då han gått igenom dem började han om på nytt, men i allt snabbare takt.

Eleria vaknade att det knackade på dörren, hon öppnade dörren. Där stod Mary och en hel rad tjänsteflickor. "Du ska med mig, göras representabel." sa Mary bestämt och drog Eleria med sig ner i det såkallade skönhetsrummet. Eleria blev genast avdragen sina kläder och fick sätta sig i ett bad. Tack vare fetare mat och salva syntes kanppt hennes revben mera och blåmärkena och ärren var nästan borta. Hon var inte längre lika sjukligt blek, nu bara ljus och, ja vacker.
Hon torkades och sattes på en vit djupt uringad klänning i siden med spetsar. Hårets sattes upp och läts hängas i lockar över ryggen och levande vita rosor sattes i håret. Hon fick smycken och skor, ja nu såg hon ut som en underbart vacker adelsdam.

Två timmar senare stannade Tristan. Han landade efter ett högt hopp och stannade som om han förstenats, sänkte sedan sin kniv och märkte hur andfådd han blivit. Hans hy gnistrade av svett och lugnt drog han på sig den armlösa tunikan. Han var för varm för att dra på sig jackan, så med den över axeln och kniven i ena handen gick han till badrummet de invigda använde.
Det var tomt där, men ämbaren var fulla. Tristan klädde av sig och tvättade sig ingående, för även han måste vara representabel på banketten.
Med fuktigt hår och en handduk runt höften gick han uppför trapporna mot sitt rum. Då han passerade Elerias rum undrade han om hon var där, om hon redan hade klätts vackert för kvällen, om hon ens skulle delta.

Efter en snabb lunch kallade Tristan upp en ung pojke, som hjälpte honom i sin rustning. Det svarta bröstplåtet spändes över en mörkröd tunika, ja, alla rustningens delar var kolsvarta. De blänkte vackert i ljusskenet, men såg livsfarliga ut.
Pojken gav sig iväg, och Tristan gömde sina dolkar. Den längsta av dem, som han tränat med den morgonen, och ett halvlångt svärd spände han fast vid bältet, nu redo för kvällen.

Eleria fick en lätt lunch inne hos Mary mest för att hon inte skulle svimma innan banketten. Klänningen hade en korsett som snörats ytterst hårt och Eleria hade all möda i världen att andas i korta andetag. Korsetten var mest till för att hålla upp bysten, så brösten blev synliga i den djupa uringningen, för smal var hon trots allt ändå.
Slutligen är det dags för banketten, Eleria ställer sig upp och Mary rättar till allt så allt sitter perfekt. Eleria är nervös och hennes vanliga bleka jag var än mer ljusare, dock var det ju just ljus fina damer skulle vara så det gjorde ju inget.
Men hon var nervös för banketten och för vad som komma skulle. Eleria drar ett djupt andetag och blir förd av en vakt mot banketten i den stora salen.