Om Voldemort hade vunnit

Simon stängde dörren bakom dem.
"Kom" sa han och tog med henne till soffan och satte dem ner. "Vart mötte du honom?" frågade han
"På...på krogen. han räddade mig från...en man" sa hon lågt mellan tårarna.
"Räddade han dig?" sa Simon oförstående och höll om henne. Cara tittade på honom, under alla år hon känt honom hade han alltid varit en riktig vän.
"Ja" sa hon lågt
"Att han har mage" sa Simon argt och Cara tittade på honom, hon kände att han blev arg.
"Simon, du kan inte ändra något. Ta det lugnt" sa hon, det som hade hänt, hade hänt. "Jag vill sova" sa hon lågt och Simon tittade på henne
"Visst, prinsessan" sa Simon och svepte en filt runt dem

Skandar skrattade lätt åt hennes svar och bad om ett glas bourbon av den flörtiga bartendern. Drickan serverades snabbt, och Skandar log mot henne innan han vände sig till Laura för att svara på hennes fråga.
"Glömmer arbetet. Jag svär, vissa dagar känns det som om de försöker döda mig med sin inkompetens." De flesta av Skandars underordnade var dock väldigt bra på sitt arbete, han hade bara antagit de bästa. Men han krävde mycket av dem, så som han krävde av sig själv.
"Hur går det på sportsavdelningen då?" undrade han sedan med ett retsamt leende. Alla visste att Lauras avdelning inte var bland Voldemorts favoriter.

"Din stackare." sa Laura med ett tonfall som sa att hon tyckte raka motsattsen. Hon svepte sin drink och himlade med ögonen åt hans tonfall. "Äh, håll käften." sa hon smått irreterat. Hon hade bara fått ett par idioter som jobbade under henne, hon hadde fått starta upp allt från inget de år de hade vart nerlagt innan hon övertygat Voldemort att få Quiditchen tillbaka, bara hon skötte allt.
"Det går som en dan på rosor." sa hon med söt röst men fortsatte sedan med en irreterad underton. "Nej, det gamla vanliga, inkompeenta människor som inte kan ta ett eget beslut och liknande." hon suckade ibland undrade hon vad hon gett sig in på, ofta kände hon sig bara arg, överarbetad och trött och stressen som gjorde att hon sällan kunde få en blund i ögonen.

Cara vaknade med ett skrik, hon satt sig käpprätt upp och såg sig förskräckt omkring.
"Du är hemma hos mig" ropade Simon från köket och hon nickade, hon mindes. "Mår du bättre?"
"Nej, men om jag skall vara ärlig så mår jag aldrig bra" sa hon och reste sig upp och tittade på Simon som kommit ut med en kaffemugg.
"Du är alltid välkommen hit" sa Simon
"Jag vet, men jag måste hem nu" sa Cara. Hon ställde sig upp och såg på Simon, egentligen var hon elak som lämnade honom så snart, men Simon sa inget utan bara nickade innan hon försvann. Cara landade hemma i hallen och hennes far kom just ut ur biblioteket.
"Cara?" sa han och hon bara viftade bort honom. "CARA!" ropade han nere från hallen men hon ignorerade honom och gick in i sitt eget rum. Hon smällde igen dörren och däckade sedan på sin egna säng

Skandar skrattade åt hennes irrotation, men inte ett elakt skratt. Trots att hennes avdelning var mycket mindre än hans hade hon haft ett hårt jobb med att starta om den, speciellt med de idioter hon tillåtits.
De två kvinnorna återvände. De ställde sig på varsin sida om Skandar och placerade sina armar runt hans midja. Skandar lade märke till de fientliga blickar de riktade mot Laura.
"Ska vi gå?" Föreslog en av kvinnorna, och Skandar nickade.
"Visst. Vi ses på jobbet imorgon", sade han åt Laura med ett leende och ledde sedan ut kvinnorna från baren efter att ha hämtat sin jacka.

Laura mötte öppet deras fientliga ögonkast, ärligt trodde de att de hade en chans mot henne? Förmodligen ar de halvblod eller renblodiga, men nära Voldemort stod de inte. Det skulle bli väst för de själva om de gav sig på henne.
Hon såg efter honom när de gick. "Det gör vi, ha så roligt." flinade hon, att de ens kunde tänka sig att gå med honom....hem förmodligen?
Laura beställde ännu en drink och svepte den lika hastigt ärligt så ville hon dricka bort allt, men det var jobb imorgon, lika bra att komma hem och försöka sova tänkte hon och transfererade sig hem till den tomma lägenheten.

Cara svor till när dörren öppnades och hon vaknade.
"Vad är det?" sa hennes far och hon suckade. Hon la kudden över huvudet och försökte ignorera sin far. "Du har varit hos Simon igen har du inte?"
"So what?" sa hon irriterat
"Sårade han dig?" frågade hans far och Cara tittade upp förvånat på honom, sen när blev han så omtänksam
"Simon? nej knappast" sa Cara och satte sig upp. Hon snurrade håret runt fingrarna.
"Vem sårade dig?" frågade han och Cara skrattade.
"Jag tänker inte öppna mig för dig, du har inte tid med mig annat än för att visa mig för världen. Jag är ingen trofé" sa hon trött
"Du har inte rätt att säga att jag inte bryr mig" sa Voldemort
"Jag har all rätt i världen" sa Cara och reste sig upp, just nu orkade hon inte bråka med honom. "Men ta det lugnt far, du har vunnit hela världen, bara inte mig. Men du klarar dig utan mig" sa Cara och log, hon behövde komma bort, till sitt kontor som hon av någon konstig anledning hade fått på ministeriet. Hon transfererade sig dit. Det var inte ovanligt att hon flyttade på sig flera gånger per dag. Hon kände sig alltid så rastlös. Hon satte sig ner vid fönstret och tittade ut på Londons gator

Skandar hade en väldigt underhållande natt med de två kvinnorna. Han somnade in på små timmarna mellan dem, och vaknade trött till väckningen. Kvinnorna, vars namn Skandar inte längre kom ihåg, fortsatte sova, så Skandar tog en snabb dusch och klädde på sig innan han väckte dem. Mugglarflickan lagade morgonmål, men Skandar nöjde sig med en kopp kaffe innan han transfererade sig till ministeriet.
Skandar var trött och kände inte för småprat med de andra anställda på ministeriet. De försökte ställa sig på god fot med honom, han var ju trots allt bland de mäktigaste männen i Stor-Britannien, men nu lyckades de endast störa honom.
Avdelningen för utländska relationer och politik var stort och lyxigt, liksom också Skandars kontor. Han satte dig vid sitt bord och masserade sina tinningar. Dags för en till tung dag på kontoret.

Cara hörde hur människor började anlända till ministeriet, trotts det var hon helt själv. Hon var själv i ett hav av människor. Ett leende syntes på hennes läppar, här kunde hon få vara ifred. Ingen letade efter henne här eftersom hon inte förväntades vara här. Det här var ett kontor som aldrig användes. Hon hade ingen avdelning, ändå styrde hon över alla om hon ville. Hon skrattade åt makten hennes far gett henne, åt makten hon inte ville ha. Hon la drakskinnet runt axlarna och lutade huvudet mot den kalla rutan, huvudverken sedan igår började försvinna.

På morgonen hoppade Laura in i duschen efter ännu en av sina sömnlösa nätter hon torkade sig och drog på de vanligasvarta jeansen och en vit tröja till det. Men hon drog den genast av sig då hon spg sig i spegeln. Hennes hy var blek i vanliga fall, men med sömnlösheten och den vita tröjan såg hon ut som ett spöke. Så hon drog på sig en grön tröja, borstade håret och drack en stark kopp kaffe innan hon transfererade sig iväg till ministeriet och sitt kontor.
Kontoret låg på andra planet men det var litet och inte alls så stort och fint som det vart innan. Laura visste att det var för att Voldemort helt enkelt tyckte att det var en onödig avdelning men hon var glad att hon fått starta upp den igen.
Som vanligt när hon kom in satt hennes underlydande stilla och tysta vid sina skrivbord. Laura sa åt dem att börja och de gjorde som hon sa och hon gick in på sitt kontor och hällde upp ännu en kopp kaffe åt sig.
Hon suckade då hon såg på den stora högen med papper, övertid igen och allla de som lydde under henne. Inte ett eget beslut kunde de ta, de kompetenta idioterna. Allt måste de fråga henne om och hon måste ge order och inte ens då var det säkert att det blev ordentligt gjort.
Hon satte sig ner vid skrivbordet och började med dagens arbete, och drack mer kaffe allt för att hålla sig pigg.