We fight for love and our lives. (konstigt namn, jag vet -.-)

((Kort inlägg))

Mica följde efter hopen av elever, hon kliade sig bakom nacken och gäspade. Hon var trött.

((Sååå koort))

Äntligen börjar kön röra på sig, och Dianna antar att dörrarna till Stora Salen har öppnats. Hon slänger med håret, och skyndar sig sedan efter de andra. Magen kurrar och Dianna ler vid tanken på att Slytherinarna kommer få all möjlig god mat medans de andra säkerligen inte kommer få speciellt mycket, eller speciellt gott, över huvud taget.

Zam ser portarna öppnas och går in med resten av eleverna. Hon sätter sig så långt ifrån Snape som möjligt och tittar upp på honom, som tur var tittade han inte tillbaks på henne.
Han stod och inspekterade eleverna som gick in i salen och satte sig på sina platser uppe där han alltid stod, där Dumbledore stod - men inte längre, han dog, varför? För att han var klumpig och ramlade ner för ett torn, men hon tror inte på det. Dumbledore kanske var gammal, men inte så särskilt klumpig, något annat måste ha hänt, någon måste ha knuffat honom, säkert någon slytherinare eller Snape själv.
Zam kommer ihåg hur förkrossad hon blev när hon hörde att Dumbledore var död, han var en av de få i skolan som kunde hennes namn och de stod varandra ganska nära, eller snarare stod Zams föräldrar nära honom, och därför hälsade han ofta på henne i skolans korridorer. Utan honom har hon ingen hopp kvar, hon har liksom ingen att prata med längre.

Som väntat, när Victor intar sin plats vid bordet och får håret att anta sina vanliga ljusa färger får han en ondsint blick från Fulfejan Snape. Victor tittar bara ned i bordet och försöker andas, Crucio. Det kommer troligen bli hans straff. Den röda strålen blixtrar till i hans minne, men när han tittar upp har han samma likgiltiga uttryck han har allt som oftast.

Dianna ler ett litet leende, men stirrar ned i bordet när hon känner Snapes iskalla blick bort mot henne. Hon kan till och med känna hur hans egen mun kröks till ett, hrm, leende, och sedan inser Dianna vad han har gjort. Hon spelar neutral, fast inombords bubblar det av ilska. Varför han hon inte den blekaste aningen om, och hon tycker inte om det. Hon är en Slytherin, de är inte direkt kända för att vara ödmjuka och känna medlidande. Men... Hon kan inte låta bli. Det bara blir så.

"Elever." Tystnad följer.
"För at förtydliga de nya reglerna, och efter nyheter och gårdagens incidenter, måste jag nog återkalla några minnen hos er genom att återigen förklara om till exempel, korridorsregler." Snapes röst ekar ut i hela salen och trots det, är det som mest Gryffindor som antingen flinar triumferande - eller bävar av ren fruktan för tillfället.

Zam känner med ens att Snape fångat in henne i sin blick och stirrar tillbaka på henne efter han talat klart meningen.
Hon vände snabbt blicken ner i bordet och försökte att inte tänka på igår.
När hon vägrade att använda crucio på en försaårselev och sprang iväg, det kunde nog följa många konsekvenser.

"Jag har fått ett anonymt tips om en viss Gryffindåre, med betoning på dåre, som kaxat emot en Slytherinelev och självaste Mörkrets Herre. Till att börja med vill jag säga att den här personen, en viss hufflepuffelev, och den bedårande unga damen Dianna Melbourne ska komma till mitt kontor direkt efter frukosten. Ni vet vilka ni är." säger Snape kallt och fångar upp Diannas blick som hon besvarar med ett självsäkert leende.

"Menar han dig?" Väser en yngre pojke skrämt till Victor.
"Ja." Svarar Victor simpelt, till synes orädd. Det finns inte ett spår av att han egentligen är så rädd för att bli drabbad av Snapes Crucio. Något rykte sa att det var som att hela helvetet bröt loss inom kroppen, värre än Carrows. Tusen gånger värre.

Snabbt, men ändå för att folk inte ska ta det som det hon gör (misstolk) så försöker hon leta upp gryffondorkillen. Den andra tjejen har hon ingen aning om vem det är. Tillslut hittar hon killen och försöker få ögonkontakt med honom.