Greveholm

"Men om de är dystra kan säkert två spöken muntra upp dem, vi har fått barn att skratta innan så det får vi säkert den här gången med Staffan" sa Jean leende och rös sedan till. "Ja det får vi hoppas. utan greven är slottet mycket trevligare" sa han

"Ja, vi kan säkert muntra upp dem eftersom vi är så glada. Vi måste se till så att de trivs här och hjälpa dem med vad de än behöver hjälp med. Vi går ner och presenteras oss" sa Staffan och började gå mot dörren.

((Vad har jag missat?))

((De har kommit till slottet ))

Linus går efter Disa emot slottet. Han kände sig väldigt liten nu när han var så nära slottet. Hur många våningar var det egentligen? Fast såklart, det kunde ju bara vara högt i tak.
När de väl kom in i slottet så blev han nästan genast glad igen. Det var så stort. Han skulle nog kunna få 2 rum helt för sig själv om han så ville!

Disa kliver in i slottet och ser sig om, det var stort, mycket stort. Men gammeldags och säkerligen visste de inte vad trådlöst internet var. De? Ja, slottet alltså, vilka skulle hon annars mena? Hade hon vart sitt vanliga jag hade hon väll sprungit runt och utforskat stället och letat efter lönrum. Men det var som om hon inte var intresserad av något längre, hon orkade inget och ja......hon suckade och satte sig ner i en fotöljen.

((Hur kan jag hoppa in?))

Andreas går runt i den rymliga hallen, intresserat kollade på ett rostigt svärd, eller en dvärja för att vara exakt.
Han tar upp det.
"Ungar! Kolla! Man kan ju undra vilka som bott här förut när man ser sånt här!" när hans barn kollar nedlåtande på honom lägger han ner det. "Men lite spännande är det väl?" han kollar vädjande på sin fru.

Ninni tittade sig omkring och log mot sin man.
"Det är väll det" sade hon kort och tog av sig sin svarta mössa som hon bar.

((Förlåt för så kort))

Linus nickade.
"Tänk vad det kan finnas i alla andra rum!" säger Linus, smått roat. Han hade förväntat sig gamla möbler, vilket det verkade finnas gott om, och inget värst spännande. Men att hitta ett rostigt gammalt svärd, eller det var något svärdsliknande i alla fall, i det första rummet man kommer till var ju inte direkt något normalt. Vilka hade bott här innan och varför hade de lämnat ett gammalt svärd framme? Det gjorde väl ingen normal person?

När Staffan var på väg ner för trappan kom han ihåg någonting Jean sa när de förra husägarna flyttade in och det var att de skulle hålla sig gömda för att inte skrämma bort dem. Så Staffan vände och gick tillbaks till rummet. Han tänkte hjälpa familjen utan att bli sedd.