In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

Theia släpper taget. Släpper förbannelsen. Gör henne fri.
Sedan springer hon för sitt liv, springer så att det värker i bröstet, skriker i benen och domnar i halsen.
Hon tar sitt svärd och försvinner bland träden. Lämnar platsen spårlöst.
Hon hoppar över en fallen stock och snubblar. Hon faller i marken och tvingar sig upp på benen igen. Hon hade nästan plågat ihjäl en argsint drake, när hon räddat en man, som räddat henne själv så många gånger.
Hon var rädd, rädd för att draken skulle döda henne. Så som hon näst intill dödat Azura.
Hon rätade på ryggen och stannade.
"Azura?!" ropade hon rakt ut i luften, hon såg bort mot platsen hon lämnat.
Azura?!
Skrik inte! fick hon till svar.
Jag har varit så orolig! Vart är du? Är du oskadd? frågade Azura oroligt ut henne.
Theia förmedlade en bild av vart hon var någonstans.
Åh, Theia. Jag kan inte landa där. Du måste ta dig till en större yta. Sedja Berget?
Theia började gå igen, nu mot Sedja Berget.

Xavier ser efter henne när hon springer in i skogen, Cressida börjar röra på sig, snart blinkar hon och de mörka ögonen är fyllda av förvåning, skräck och ilska.
"God kväll, Cressida." Säger Xavier lättsamt.
"Mitt huvud värker." Svarar hon irriterat. "Vem kan knocka en drake?" Fortsätter Cressida och Xavier tänker precis svara att det kan drakflickan, men ångrar sig.
"Ingen aning, Cressida. Men du skakade underligt, vad hände?" Undrar Xavier.
"Hemska ting, jag kan komma att dela dem med dig i framtiden, Xavier." Svarar Cressida och drar ett djupt andetag. "Det doftar blod."
"Det är mitt, jag blev rädd och stoppade tiden. Jag ber om ursäkt för min vårdslöshet." Svarar Xavier med ånger i rösten.
"Pojkvasker, du borde lära dig se efter din kropp." Svarar hon moderligt ilsket innan den bekanta känslan av helande kommer över honom. Det är en trevlig känsla, men troligen bara om man vant sig vid dem.

Theia muttrar ilsket för sig själv när hon fortsätter sin väg mot Sadja berget.
Hon kände sig lurad, dum och samtidigt elak. Hon sparkade argt på en sten, som började rulla nedför kullen, för att till sist stoppas av ett mossigt träd.
Hon betraktade stenen intresserad. Så oförbestämt dess öde måste vara.
Ingen visste vem som skulle sparka på näst, om den skulle hamna under stock och sten, eller ensam stå ute i regnet.
Hon böjde sig ned och tog upp den gråa stenen. Den hade små blåa skiftningar i malmen.
Hon stoppade ned den i sin ficka och fortsatte.

((Det här inlägget är omgjort typ tusen gånger, krävde oändligt tålamod och konsentration. Ändå är det väldigt kort och obetydligt. xD ))

(( WHy is she lurad? XD)

Xavier klättrar vant upp på Cressidas rygg och hon tar ett avstamp från marken och de flyger båda upp i luften. Xavier lyckas ta tag i lädret innan han faller av. Han måste dra sig upp igen och Cressida märker det knappt, men det är okej. Draken är nog mer upptagen med att speja efter annat. Xavier sätter sig tillrätta och Cressidas vingar slår nedåt och de ökar markant i hastighet. Xavier inser att han aldrig berättat vad han hette, vilken miss.

(This is a obetydligt inlägg. xD)

(( Lite lurad av sig själv, tror jag xD Jag känner inte henne. Jag bara ser och betraktar hennes känslor och handlingar. o.O ))

Theia fortsätter, det börjar regna i den svarta natten. Theia tyckte egentligen om regn, det var så vackert. Men nu kändes de mest bedrövligt. Som om världen runt henne grät, kanske grät de för alla liv som släckts? Eller hennes onda handling?
Hon kom fram till Sedja Berget och kallade på Azura.
Det dröjde en lång stund innan svaret kom.
Jag kommer.. Sade hon kort.
Theia började bli lite otålig, hon var arg, kall, trött, skadad och detsutom dyngsur.
Hon huttrade i regnet och slog armarna sig.
Det var bara att vänta.

((Haha xD Det här är också meningslöst!
Ehm.. Nej då, det här däremot är ett meningslöst inlägg xD ))

När det börjar regna flyger Cressida först en stund under molnen, innan hon tydligen hittar det hon söker efter och flyger igenom dem. På ovansidan lyser månen klar, Xavier drar av sig huvan när den skymmer hans synfält när han betraktar molnen. Det är rätt tunn luft häruppe. Men det är inte heller långt dit han och Cressida ska. De ska tillbaka till deras privata lilla läger aka Xaviers gamla, ny övergivna, by. Han saknar tiden då den varit fylld med liv och människor, nu finns det råttor och strövande djur i de olika husen. Men varför ska Xavier klaga, till och med Cressida har ju hittat en lada, som tillhört bygdens herrgård, i hennes storlek. Xavier bor dock i sitt gamla hus, fast det är nog ett av de få husen i staden som ser beboeligt ut.

Theia stirrade ut in luften.
Stirrade så långt hon förmådde, önskade att Azura kunde komma. Hon sparkade i gruser och svor inom sig.
Håret hängde stripigt ned för hennes kinder, tillslut var det så blött att det droppade i knät på henne.
Men hon rörde sig inte, sänkte inte blicken, gömde sig inte under ett träd eller satte pånsig luvan som låg i hennes skinnpåse.
Det var som en mental strid som utspelade sig mellan regnetoch henne.
Tillslut kom Azura. Lyfte upp henne och sate henne på sin varma rygg. Hon var så försiktig som möjligt. Behandlade henne som ett kärleksfullt barn behandlar sin lilla trasdocka.
De flög iväg, de skulle väl hem. Till klippan ovanför den övergivna byn. Grottan de bodde i var varm, trygg och vackert inrätt.
Fast under de dagar hon krigade bodde hon ofta ensam i skogen, men grottan var deras sanna hem.
Och det kunde bara gud ändra på.

Xavier och Cressida landar utanför Cressidas lada och Xavier säger godnatt åt henne. Innan han själv drar sig tillbaka till byn. Han andas djupt och lugnt. Hans svärd slår honom i sidan vid varje steg och han ignorerar ljudet som han är så van vid under tiden som han lyssnar på naturen. Vind som blåser, rasslande löv, cikador, regnets smatter. Allt möjligt, som får det att låta så vackert och fridfullt. Han stannar ute på trappan som är i skydd av ett litet tag och drar av sig manteln under tiden som han bara sitter tyst. Det här är hans hem, det kommer det alltid vara.

"Vart var du?" frågade Theia Azura medan hon tillagade sin hjortbit. Azura åt sin rå, och det var Theia som fick vara snabb om hon skulle ta sig en bit att göra iordning.
Azura svarade inte, hon tänkte ingening som hon kunde läsa av. Det var alldeles tyst, det var som om hon blockerade henne med flit.
"Azura?" frågade hon oroligt och lade huvidet på sned för att se henne bättre.
"Vad döljer du för mig?!" utbrast hon argt och reste sig kvickt. Jag återvände till kriget. Jag krigade Theia, trotts att du bad mig att inte. Jag kunde inte komma till dig. svarade hon lugnt.
Theia stirrade på henne ett ögonblick, men sade inget. Hon orkade inte.

Till slut går Xavier in i huset och börjar tända alla ljus, han kollar skafferiet, där det finns kött och allt möjligt för honom att äta. Han och Cressida fyllde på det förra gången de bodde här. Han tar ut lite torkat kött som han går runt och äter på under tiden som han tänder ljusen, synar fönstren och städar upp lite här och var. Han saknar sin familj, han vet knappt var de kan vara någonstans. Men hans far... hans far är död.