Vägen hem

"Kom nu vov-vov." Säger Xandra lyckligt leende till sin stora hund som skäller åt henne till svar. "Men..." Sedan glömmer Xandra vad hon skulle sagt och disig hinna lägger sig över hennes ögonglober. Hon kramar om sin hund och så vips känns det som om hon rör sig. Men det spelar ingen roll. Hon bara reser på sig och börjar dansa runt, snurrar runt och gör smått onaturliga rörelser innan hennes hund skäller igen. Det låter dovt som något hotfullt och Xandra stannar och tittar oförstående på honom.
"Vad är det vov-vov?" Undrar hon med huvudet på sned och en barnsligt ledsen min.

Lane hoppade smidigt ner från upphöjningen på taket efter att ha kikat ner på alla de pyttesmå människorna som strövade omkring på gatorna på väg till sina jobb. Det var ofta som han spenderade sin tid uppe på taken för att antingen tänka eller kasta vattenfyllda ballonger på individerna nedanför.
Hans iller Stitch gav ifrån sig ett litet ljud medan den sprang mot stegen som ledde vägen ner till marken igen.
"Jag vet att jag är försenad till skolan... så jag kan lika bra skippa hela dagen", konstaterade Lane innan han lade Stitch på sin axel och började klättra ner för stegen.
Han hade just och just kommit halvvägs då en plötslig vind tog tag i honom och fick honom att tappa taget om stegen, han kunde se hela livet passera revy framför ögonen på honom. Nästa gång han öppnade ögonen så befann han sig verkligen inte i New Yorks sopiga gator.

Ljuset från morgonsolen sken in genom det öppna fönstret och träffade Hopes blick. Det var en av dem vackraste dagarna i Nirgeria. Denna veckan var det Vita, som betyder liv på Nirgeria/Latin. Det var då man hyllade de som hade fortsatt till nästa stig (de som hade dött) och det var då som träden var som grönast och livet och energin i landet var som starkast. Alla Livbändare skulle samlas för att röra vid Vita- stenen som ger dem kraft och energi att skapa liv men som också gör att de blir bundna till stenen.
Hope vaknade av solens strålar och tittade ut genom fönstret. Hon levde på ett av dem högsta kullarna i Nirgeria. Hon kunde höra fåglarnas kvitter i vinden och det sågs inte till ett ända moln på himlen. Hope kände sig instängd bakom murväggarna och ville ut i friheten men hon visste alltid att någon gång skulle hon vara tvungen att bli instängd igen. Hon ville leva fritt, kunna sova under en klar stjärnhimmel och vakna av doften av vått gräs och höra ljudet av allt liv ifrån skogen.
Hope sprang ner för trappan och hoppade ut genom dörren, hon sprang nästan in i sin pappa som kom tillbaka efter att ha talat med Nirgerias beskyddare.
”Hope, vart är du på väg, vi ska ju snart vandra till Vita stenen!” ropade Hopes pappa efter henne men Hope sprang bara vidare, hon ville inte röra stenen eftersom hon visste vad som skulle hända. Hope sprang av glädje och sträckte ut sina armar, hon skapade växter runt om henne medans hon sprang in i skogen. Blommorna och växterna bildade en lång ateljé där hon sprang. Hopes mus Heni satt plötsligt på hennes axel och Hope tittade på sin lilla vän men när hon tittade fram igen såg hon att stigen in i skogen tog slut och hon stannade, Heni flög in i en buske. Hope gled ner på marken och såg sedan att stigen inte alls tog slut men det fanns ett skynke av löv framför henne. Hope drog undan skynket och kände hur nyfikenheten tog över och plötsligt var hon inte i skogen längre.

Marius hade gått ut på en promenad, bara för att få komma undan bråken hemma. Det var nog det enda riktigt negativa med att ha två äldre systrar, de bråkade alltid. De kunde inte hålla sams om något. Antingen var det små bråk som till exempel 'du tog min borste' eller så utvecklades det till stora bråk som till exempel 'du snodde mina pengar jag skulle handla för', eller något sådant i alla fall. Självklart bråkade de med Marius också, men det var aldrig lika högljudda. Marius började gå över vägen, som ledde ut till skogen, och dumt nog kollade han inte upp förrän det var försent. En bil kom i alldeles för hög hastighet emot honom för att den skulle kunna hinna stanna. Reflexmässigt stängde han ögonen och inväntade smällen. Fast den kom aldrig utan när han öppnade ögonen var han inte ens i hans hemstad längre. Utan han var i något sorts rum.

Rummet var inte speciellt stort, det var endast svagt uppbelyst med några facklor på vardera av väggarna och på lukten kände man att det luktade instängt.
Lane tittade sig förvirrat omkring och märkte att han inte var ensam i rummet, flera ungdomar i hans egen ålder fanns där. Ingen av dem hade han sett förut, inte för att det skrämde honom direkt. Det som fick honom att fundera var att han inte befann sig på gatorna längre, han kunde inte komma ihåg att han hade gått in i ett rum heller. Han hade ju fallit ner för en stege, så var han död eller drömde han bara?

Hope gnuggade sig i ögonen och blev förvånad över vad hon fick se. Hon befann sig i ett slags litet trångt rum och skogen var borta. Rummet fick Hope att må illa, instängdheten fick henne att börja vaja fram och tillbaka och fick tillslut luta sig emot väggen för att inte svimma. Då såg hon att det fanns några andra ungdomar i hennes ålder i rummet och dom såg alla lika förvånade ut som hon.
- Var är vi? frågade Hope och hoppades att någon av dem kunde ge henne ett svar hon ville ha.

Alexis ställer sig upp och ser sig om, ett mycket gammeldags rum var det, med massa kostiga prylar som hon kunde tro hörde till alkemi och likande konster....men det var det väl ingen som höll på med längre? Folk visste väl att man inte kunde förvandla metall till guld? Alexis ser sig om och skjuter bak det eldröda håret bak i ögonen och ser nu de andra ungdommarna som ser lika förvånad och förvirrad ut som ho känner sig. En filcka något yngre verkar inte må särskilt bra och vajar till, och Alexis går fram till henne "Du, hur är det?" ler hon och svarar inte på drågan eftersom hon itne vet svaret.

En flicka med långt hår som ser ut som en flammande eld kommer fram emot Hope och frågar hur det är med henne.
- Jag...
Hope tar upp händerna emot ansiktet och känner doften av liv som sprids ut genom hennes hud. Och hon känner sig starkare och tittar sig omkring i rummet. Hon var rädd, var var hon?

Marius ser på de andra, några tjejer och en kille var här också. Han säger inget utan kollar runt i rummet. Gammaldags inredning och konstiga prylar, det har var då inget vanligt rum. Men hur kunde det vara det egentligen när han på något konstigt vis blivit transporterad hit utan att han vetat vad som hänt. Två tjejer, en med eldrött hår och en lite mindre, verkade ha en kort konversation en bit bort.

Hope kände sig instäng, hon fick ingen frisk luft inne i det trånga instängda rummet, hon som var van vid att kunna springa ute i skogen och känna vinden i håret.
Hon började få panik och gick runt i rummet och kände desperat på vägarna efter något täcken av liv. Men allt hon kände var tjock betong. Tillslut lugnade hon sig och satte sig ner på golvet i ett försök att tänka klart.