här rollar vi THG

(Supah bra, luna~lovegood ^^)

Jag kan skriv lite snart! ^^

(JAAA :3 lumos1)

haha tack men lite långt och långtråkigt...
förlåt för det men när man har en idé i huvudet så skriver man utifrån den inte hur lång den ska vara. haha sry om du inte ville läsa det men gjorde det ändå.

Nä, nä det är ok Cx BWAHAHAHA så kul att du är den enda killen xDD

"Som vanligt, damerna först!" säger President Snow och tar upp en lapp ur glasklotet. "Fanny Green!" ropar han innan han tilläger:
"Några frivilliga?"
Jag känner en knuff i ryggen och vänder mig om.
Min mamma tittar på mig med hotfulla ögon.
"J..Jag.." säger jag, knappt hörbart.
"Sa någon något?" Sade Snow.
"Jag."
Jag går fram på darriga ben fram till honom.
"Utmärkt!" säger han och mig ler ett stort oäkta leende.
"Då tar vi nästa", säger Snow och tar upp en annan lapp.
"Colin Bun. Några frivilliga?"
"Ja. Jag." hördes en bekant röst.
Min bror.

okej det där var kort bra och spännande! allt i ett! omg ska två syskon tävla mot varandra? OMG.

ja, vad kan man säga. ´jag ställer upp för laget. alla spel behöver en kille. jag hade tänkt vara en tjej men ingen var kille så jag måste ju skapa lite jämlikhet här så...

luna~lovegood

Zoey stod bland mängden av alla fjortonåriga tjejer från distrikt åtta. Hon tittade upp mot de stora skålarna där namnen var, på några lappar stod hennes eget namn, Zoey Cory. Det var inte så många lappar med hennes namn på, kanske tjugo? Hennes föräldrar hade sagt att hon inte fått byta sitt namn mot mat eller något annat. Hon hade gjort det en eller två gånger men inte mer.
Plötsligt sa kvinnan med gäll röst ”Damerna först” och så skuttade hon iväg till flickornas skål. Hon stoppade ner handen och började leta efter en lapp, när hon hade hittat en lapp drog hon långsamt upp handen igen. Hon vecklade ut pappret och läste högt, ”Zoey Cory”
Zoey drog efter andan och stod blixt stilla, men snart nog slappande hon av. Hon märkte plötsligt hur allas blickar drogs mot henne. Hon log mot dem och började sakta gå upp till scenen.
”Kom nu lilla vännen” sa kvinnan och log stort när Zoey hade tagit de första steget på den lilla trappan upp till scenen. Zoey skyndade sig fram till henne och log tillbaks. Hon försökte vara så lugn som möjligt. Hon tänkte om och om igen att hon skulle ha det så bra i huvudstaden och tillslut så lyckades hon faktiskt inbilla sig själv att det var sant, hon uteslöt alla tankar om Hungerspelen och tänkte bara på lyxlivet i huvudstaden. Hon log ännu större och tittade ner på alla ansikten från scenen. Hon letade efter mors, fars och Simons ansikten, hon hittade dem snabbt. De såg förfärade ut, Zoey log mot dem och försökte säga att allt var bra och att de inte hade något att oroa sig för. Men det hjälpte inte de såg lika förfärade ut som innan. Simon klamrade sig fast vid mors arm och gömde sitt ansikte, han var gråtfärdig. Plötsligt frågade kvinnan ”Några frivilliga?” det blev dödstyst. Och då kom Zoey på en stor fördel till att hon blev vald. Nu behövde ingen annan få dö., nu kunde hon göra det istället. Och med den tanken så log hon, om möjligt, ännu större.
”Då tar vi herrarna” sa kvinnan och gick fram till pojkarnas skål. Hon drog upp en lapp och läste högt.
”Miller Harrison!”
Zoey hade ingen aning om vem han var. Men plötsligt började en förskräckt liten pojke närma sig scenen, han var bara tolv år gammal. Ett år äldre än hennes bror. Och då visste Zoey precis vem han var, hennes brors kompis. Han stirrade storögt på Zoey med sina gröna ögon. Zoey tittade bort och tänkte att det här inte alls var bra, det var nästan som att det skulle vara hennes egen bror som stod där. Hon försökte att hålla leendet i styr men det ville hela tiden sjunka ner fastän hon tvingade upp mungiporna om och om igen.
”Någon frivillig?” frågade kvinna. Ingen var frivillig, det var inte så konstigt. Distrikt åtta var fega, lika feg som Zoey själv.
”Då så, då har vi distrikts åttas deltagare. Zoey Cory och Miller Harrison!” sa hon och gjorde en gest mot Zoey och Miller.

(Hehe.. Skrev ganska dåligt. xD Jaja.)

Nä det blev bra, Trädkatten :3