Lee Jordans första år [SV]

meeer!!

Kapitel 10

"va?!" nästan skrek jag
"Vem är det, Josie?" hördes en röst inifrån sovsalen.
"Ingen" Mumlade flickan som tydligen kallades Josie.
"Du borde gå nu" sa hon och stängde dörren.
Hur kunde hon vara borta?l
när jag kommit till uppehållsrummet så gick jag mot utgången istället för sovsalen. Jag skulle leta rätt på dem alla tre, inte för att jag trodde att dem var tillsammans.
Jag hade inte en aning om var dem kunde vara men jag började utomhus... Chansen att Fred och George gått tillbaka till skogen var stor.
Jag skyndade mig ner till ytterporten för att ingen lärare skulle se mig uppe, men när jag kommit fram till porten såg jag Filch, vaktmästaren som hatade alla elever, stå och mumla till sin hemska katt, Mrs Norris.
Jag fick syn på den gamla fallfärdiga rustningen som jag gömt mig bakom tidigare, jag smög mig fram till den och började vänta.
Jag vet inte hur länga jag stod där men efter ett tag, när Filch pratat klart med katten, så gick han och Mrs Norris iväg mot trapporna. Jag gick fram mot porten, öppnade den och gick ut. Jag styrde stegen mot skogen och efter ett tag fick jag syn på Angelina! Hon var på väg ut ur skogen. Jag började gå fortare mot henne men när jag kom närmare såg jag att något var fel, hon var tårfylld och hon haltade rejält och när jag kom ännu närmare såg jag att hon höll sig hårt om ena armen. Då fick hon fick syn på mig och ropade:
"Lee!" Jag gick fram till henne.
"Vad har du gjort!?"frågade jag och hon började berätta.

_________________________________________

det blev inte så jätte långt... ♥

meeer!!!!

Mer =)

kapitel 11

"Jag gick efter Fred och George in i skogen för att säga till dem att gå upp till sovsalarna igen" började hon " men då snavade jag över en rot, ramlade i en taggbuske som jag tror är giftig och sen bet något mig i benet men jag kunde inte se vad det var, det var för mörkt" hon drog upp ena byxbenet och under knät var ett stort blodigt sår som skiftade i en orange nyans.
"Jag vill aldrig gå in dit igen" mumlade hon jag skulle precis säga något när jag sår Fred och Georges eldröda hår genom grenarna till skogen.
"Vänta här:" sa jag kort till Angelina och så började jag springa mot skogen. Fred och Georges röster blev högre och högre när jag kom närmare skogen.
När jag bara kommit in några decimeter i skogen såg jag en stor gren knaka till och så föll den ner mot marken och det hördes en duns. Fred och George hördes inte längre.
Jag började springa mot stället där grenen hamnat och där såg jag dem. Dem låg medvetslösa med den stora grenen över sig, deras huvuden blödde och Freds arm låg i en obehaglig vinkel.
Jag bara stod där och kunde inte tro mina ögon när jag kom på att jag måste hämta hjälp, de där stora grenen skulle jag inte klara av själv och Angelina skulle inte kunna hjälpa till med sin arm, och jag var osäker om jag ens ksulle få in henne i skogen.
Jag vände mig om och började springa ut ur skogen. jag snavade en massa gånger och jag hade förfärligt ont i ena benet. jag hade skrapat upp det på en taggbuske, antagligen den taggbuske som Angelina pratat om.
När jag kom ut ur skogen började jag springa mot slottet.
"Lee, du haltar" hörde jag Angelina förfärat säga när jag sprang förbi henne. Men jag hann inte svara jag sprang vidare mot slottet.
När jag nästan kommit halvvägs så kom jag på att Hagrids lilla stuga låg närmare, så jag vände om och började springa mot Hagrid istället.
Jag sprang förbi Angelina igen men den här gången kom hon haltande efter mig. Fred och George skulle lika gärna kunna vara döda nu så mycket som dem blödde, tänkte jag.
När jag kommit fram till Hagrids dörr knackade jag hårt.
"Lee vad håller du på med?!" hörde jag Angeina säga, jag vände mig om och såg henne komma haltandes.
jag hörde dörren öppnas och vände mig om igen och nästan skrek:
"Fred och George är skadade i skogen!"
"Va?" sa Hagrid och Angelina i mun på varan
Jag styrde stegen mot skogen och dem båda följde efter. Angelina var tårfylld men jag kunde inte avgöra om det var rädsla eller smärta.
"Dem fick en stor gren på sig" sa jag och jag hörde Angelina skrika till.
"ånej, det är bara sjuka träd som tappar grenar, hoppas man kan bota det." sa Hagrid oroligt
"Bryr du dig mer om trädet än om Fred och George?" sa Angelina med höjda ögonbryn.
"ehh...nejdå"
När vi kom fram till Fred och George skrek Angelina till igen för Fred och Georges huvuden låg i en liten pöl av blod.
"Vi måste ta dem till sju..." var allt jag hörde innan allt blev svart.

åhhhh, spännande!!!
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

kapitel 12

jag vaknade av en hemsk smärta i ena benet
"Var är jag" sa jag så fort jag öppnat ögonen "Vad hände?"
jag satte mig upp på mina armbågar och såg Angelina sitta på sängen mittemot mig.
"Du blev träffad av en till gren av det där trädet" sa hon och lade huvudet på sned "du ser verkligen hemsk ut"
Då kom jag ihåg allt om skogen och om Fred och George
"ska du säga" sa jag och tittade på henne hennes ansikte hade ett stort blodigt sår på ena sidan.
"Jo, grenen träffade mig också men inte mitt på huvudet" sa hon och flinade
"Hur länga var jag borta?" frågade jag och hoppades på något som: "En timme" eller "tjugo minuter"
"bara två dar" sa hon enkelt.
"Va!" sa jag och tittade mig omkring, jag såg Fred och George ligga bleka, bredvid mig och dem hade tjocka bandage runt huvudet. jag tog upp ena armen till mitt huvud och kände att jag också hade bandage runt huvudet.
Angelina ställde sig upp och gick fram till dem, jag märkte att hon fortfarande haltade väldigt mycket och man såg i hennes ansiktsuttryck att hon hade ont.
" Madam Pomfrey sa att om dem legat kvar i skogen några minuter till så skulle dem dött" sa hon och satte sig på Georges säng.
" Madam Pomfrey?" sa jag frågande.
" Sjukhusföreståndaren" förklarade hon. " så du räddade deras liv. Men hon är väldigt sträng, jag får inte gå än, även om jag påstår att jag är bra nu"
"Du haltar"
"Jag vet" sa hon och log " och jag här jätte ont i armen, men det finns något som heter att ljuga"
Då kom en kvinna in i rummet som påminde mig starkt om McGonagall. Jag antog att det Var Madam Pomfrey.
"Varför är du uppe och går Johnsson?" sa hon strängt "Vad bra att du är vaken Jordan" sa hon vänd mot mig "Men du får allt lov att ligga ner"
Vid det här laget satt jag upp helt så jag lade mig ner och jag såg att Angelina flinade mot mig bakom Madam Pomfreys Rygg.

*bevakar* asbra! <---(Lee)

Mer =)

meer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer