PRS Kkaebsong & JustAFriend

Rektorn såg plötsligt lätt road ut, med ett av ögonbrynen höjda. Även Zhìyuan kunde inte låta bli att frusta till. Åh, Max var verkligen underbar på alla sätt och vis. Till och med vid situationer som dessa.
”Det var inte så jag menade, Mr Fig. Skulle det här komma ut blir det inte roligt för Zhìyuan här, så det är lika bra att vara på den säkra sidan”, förklarade hon med ett blekt leende och började studera slytherinelevens ansikte, gled med fingrarna över nosen och vidare upp mot ögonen. ”Tja, Poppy..jag vet inte riktigt vad vi ska göra i nuläget..” mumlade hon sedan fundersamt och släppte sjuttonåringen, som genast fann sig med nosen nergrävd hos Max. Där var det säkert och tryggt. I alla fall mer tryggt än att sitta och låga blicken glida mellan alla andra. För det var farliga grejer det.

Max blängde lätt tillbaka på henne. Jo, han förstod att det var så. Att inget av det där fick komma ut. Att allt var ytterst hemligt och det var bäst att vara på den säkra sidan. Inget personligt. Men men, han kunde liksom inte undgå att känna sig lite trampad på tårna. Så det så.
Max fingrar fann sig snabbt nedgrävda i den andres päls. Mys mys. Att den jämnåriga sökte tröst och skydd hon Max kändes bra. Väldigt bra. Även om det ju inte fanns sådär särskilt många alternativ för tillfället. Men äsch. Principen var den samma. Och det var mysigt oavsett.

”Inte undra på att min enfaldiga, pinsamma bror har lyckats hitta någon minst lika inskränkt prick”, muttrade Ming, vars blängande ögon gled mellan Max, madam Pomfrey och professor McGonagall. ”Får jag gå eller? Mamma och pappa kommer väl ändå förr eller senare, så varför måste jag stanna?” Fortsatte han buttert och sneglade ner i golvet.
”Varsågod, det är ingen som hindrar dig från att gå”, bet skolsystern tillbaka och såg lätt ogillande på den yngre Huang brodern. Åh, det här blev bara bättre och bättre. Det var fan rätt åt Ming, som allting hade alla på sin sida och usch. Nu var det ombytta roller minsann, ha! Till och med Zhìyuan kunde glädja sig åt det hela, trots att han egentligen kände sig mer än förlägen.

Varför kändes det typ bra att den yngre brodern ville och troligtvis tänkte gå? Tja, det var väl inget mysterium egentligen. Han hade inte varit sådär förfärligt trevlig. Inte mot Max och speciellt inte mot Zhìyuan, som sjuutonåringen plötsligt kände sig manad att skydda med sitt liv. Nu var ju inte det nödvändigt alls då det för tillfället inte var någon som ville den andre något illa. Men äsch då. Komsi komsi Zhìyuan, din stora nallebjörn. Wow. Lockande. Bestämt slingrade han armarna kring berget av fluff.

Innan Ming bestämde sig för att gå, låg blicken kvar på Zhìyuan och Max i några långa sekunder. Sedan fnös han och sköt ut hakan en aning, för att marschera ut genom de öppna dörrarna. Trevlig som alltid alltså?
Välkommen till mitt liv. Bry dig inte om honom, han är typ naturligt dryg och uppkäftig. Förresten så skiter jag i vad han tycker. Sjuttonåringen himlade lite med ögonen och sneglade diskret upp mot den jämnårige igen. Jaha. Nu hade han tydligen blivit ett gosedjur igen. I vanliga fall hade han väl protesterat, men det var ju faktiskt Max det handlade om, och Max fick gärna sitta med armarna slingrade om lurvet för resten av livet.

Nej, det där var väl inte det mest fantastiska första mötet med brodern. Fast det var väl inte Max fel? Han hade ju knappt öppnat munnen. Självfallet är det ditt fel. Allt är ditt fel för du är du och du är kass. Så det så. Lägg inte över det här på någon annan nu. Intala inte dig själv att du skötte dig fint. Du var och är precis lika awkward som alltid.
Just då brydde sig Max inte om att det stod andra, vuxna personer och tittade på dem. Nej, han valde att försöka bortse från det. Fokuserade istället bara på Zhìyuan. Skulle han stanna i den formen för alltid? Jo, det verkade ju så. Med tanke på att alla kroppsdelar ersatts så...ja, det skulle väl inte hända igen. Gick det att bli en tvärtom-varulv? Bli människa varje fullmåne? Det kändes högst orimligt. Fast med tanke på allt annat som hänt så kändes det kanske inte omöjligt ändå. Hur som helst så saknade Max den mänskliga Zhìyuan. Han tyckte ju självklart om den fluffiga versionen med. Men på ett annat sätt. Fast ett byte, om det nu ens var möjligt, skulle nog bli väldigt väldigt smärtsamt och något sådant ville han verkligen inte att den andre skulle behöva uthärda. Nej, då var det bättre att han stannade som varg.

Fan, Zhìyuans huvud var verkligen alldeles proppfullt med tankar och funderingar. Och även en hel del faktum, som han gick igenom om och om igen. Nej, han vägrade att stanna på fyra ben för resten av livet. Det var då ett som var säkert. På ett eller annat sätt skulle den aspekten passera, varesig de te tydde att han skulle behöva gå igenom samma groteska process igen eller inte. Men förmodligen skulle han inte behöva det. De lätt guldskimrande ögonen fäste sig tvärt på Max, där de sedan stannade. Kanske det inte varit ett så dumt öde om inte den jämnårige kommit valsandes in i sjuttonåringens liv. Åh, dumma Max. Varför var han tvungen att vara så jävla lockande för? Varför var de gröna ögonen så gröna? Varför var läpparna så inbjudande? Zhìyuan vände med ens bort blicken och knorrade bedrövat. För i helvete, Huang Zhìyuan. Vad tänker du med? Allt annat än hjärnan uppenbarligen. Vargar och människor kan inte ha förhållanden med varandra, och även om du lyckas skaka bort all den här toviga pälsen kommer det inte att fungera. Du är uppenbarligen inte mänsklig för fem öre, så glöm och dröm. Fast drömma kan du ju faktiskt göra. Jo, det är okej att drömma.
”Borde vi skicka honom till St mungos?” Började McGonagall lågmält, någonstans längre bort i salen.
”Jag tror inte att det kommer leda någonstans, Minerva. Det är bättre att vänta på pojkens föräldrar”, svarade skolsystern ännu tystare. Kunde blickar bränna mer i nacken? Det var så sjukt uppenbart att de kollade bort mot Max och Zhìyuan.
”Den andra pojken då?” Fortsatte rektorn trevande.
”Tja, jag tror att de har någon slags förståelse för varandra faktiskt”, erkände madam Ponfrey, med ett litet, försiktigt skratt. ”Max var ju med i den där branden för några år sedan, som tog livet av hans bröder..det är fortfarande oklart vad som faktiskt hände”, mumlade hon sedan och började röra sig in mot kontoret. Usch, varför var de tvugna att ta upp det där med branden? Slytherineleven hade ännu inte lyckats acceptera det mysteriet. Och fan heller att han skulle göra det. Nope. Svans eller ej, sinnet var ju intakt för tillfället.

Max lyssnade på de vuxnas samtal. Nej, fy för St. Mungos. Eller egentligen inte. Det var ju bra där. En fick hjälp och så. Men dels så var väl inte minnena därifrån sådär hemskt positiva. Ughhh. Nej, det hade varit en lång och smärtsam sjukhusvistelse. Och Max ville inte att Zhìyuan skulle dit. Det klart han ville att den jämnårige skulle må bättre. Ja, helt klart. Mest av allt. Men om den andre skulle dit innebar det med största sannolikhet att Max själv skulle bli kvar här. Lämnad ensam. Utan sin nyfulla vän. Och fjärilsvallare. Typ. Även om fjärilarna tog det rätt så chill för tillfället. Jo, det var inte på samma sätt när Zhìyuan befann sig in pälsformen. Det kändes skumt att ha den typen av känslor flr ett djur. Det var bara skumt. Inte så värst socialt accepterat heller för den delen. Det betydde inte att han tyckte om den andre mindre. Nej, verkligen inte. Men inte lika mycket på det sättet. Inte just då.
"Du stannar här hos mig va?", viskade han in i det pälsiga örat.

Var det ändå inte helt självklart att Zhìyuan inte tänkte gå med på att åka någon annanstans? Den jämnårige satt liksom och pratade med den mest envisa åsnan på hela jordklotet, så vad sjutton hade han väntat sig? Att slytherineleven skulle lägga benen på ryggen och fly? För det var ungefär det sista han tänkte göra. Plus att han skulle fly för livet om de fick för sig att tvinga honom. Nope, nej till sjukhus och nålar. Sjuttonåringen fnös högljutt och ruskade på huvudet med en halvt förnärmad blick.
Vad tror du om mig egentligen? Jag tänker inte röra mig ur fläcken, så det så! De får slå mig medvetslös om de vill ha bort mig från skolområdet. Och där var det där underliga muttrandet tillbaka. Zhìyuan kunde verkligen inte hindra det, utan lätet grundade sig någonstans djupt därinne och typ forsade ut - helt okontrollerat. Nåväl, det tydde väl på att han var lite mänsklig. Bättre att muttra än att bete sig som ett vilddjur.

Ett litet leende bredde ut sig över Max läppar. Det där muttrandet var ändå charmigt, om än ganska udda. Zhìyuan tänkte stanna. Bra. Bra bra bra. Vad skulle Max ta sig till annars liksom? För några dagar sedan hade en hel termin i ensamhet känts helt okej. Men nu? Efter att Zhìyuan gjort intrång i Max liv. Nej. Absolut inte. Nu kändes en termin omöjlig utan den andre. Bara några dagar hade ju blivit för mycket. Bara timmarna han varit borta under den pågående dagen, kändes kämpiga. Ja, han hade nog gott och blivit beroende. Beroende av Zhìyuan. Hälsosamt? Nej, troligtvis inte. Speciellt inte om en tänker på faktumet att personen i fråga var en varulv och Max en hyfsat svag och känslig människa. Men nu fick det vara så. Han tänkte aldrig lämna den jämnårige. Aldrig aldrig aldrig.