Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip höll sig kvar hos dem, oroad och otålig men hade inget annat val än att stanna kvar där och vänta på att Alec skulle återvända och förhoppningsvis med Magnus. Han tvivlade inte på att dem skulle klara sig ifall det blev något trubbel, för de var alla bra krigare, men han var mest orolig för ifall de skulle få med sig Aubrey därifrån.

Då Magnus anlände till institutet tog Alec med sig honom till gruppen som väntade på dem. Då trollkarlen öppnat en portal till Alicante, tog Alec ett djupt andetag innan han självsäkert klev in i den med Isabelle hack i häl. Förhoppningsvis skulle de återvända med Aubrey utan att ställa till med allt för stora problem.

Philip var inte sen med att också han gå igenom portalen efter dem, och strax efter kom Isrela. Han hoppades nu bara innerligt att de skulle lyckas med det dem kom hit för, han var tvungen att tro det. Även om han var orolig.

"Gör ingenting dumt nu," varnade Alec de andra. Även om de hade god lust att springa iväg och leka räddare i nöden, så var de i Alicante hos Klaven och de ville inte göra saker och ting värre nu. Han gick fram till Penhallow som väntade på dem längre fram tillsammans med några vakter och hälsade artigt på henne.
Aubrey stod tillsammans med andra fångar i en rad och väntade på sin tur att bli avrättad. Hon hade fått beslutet för en dag sedana och Klaven slösade ingen tid. Ängsligt såg hon sig omkring, hennes liv kunde inte sluta på det här viset. Inte ännu. Hon trodde knappt sina ögon då hon långt borta fick syn på välbekanta personer. Såvida hon inte hallucinerade så hade de kommit för att rädda henne. Hoppades hon.
"Philip!" ropade hon för full hals, brydde sig inte om att vakterna som närmade sig henne för att be henne vara tyst.

Philip följde otåligt med, hade bestämt sig för att åtminstone till en början försöka att inte säga så mycket - han visste med sig att han ofta pratade för mycket så att det kunde bli till Aubreys nackdel istället. Och det kunde dem inte riskera. Han höll sig visserligen inte bakom men tyst var han när de gick fram till Penhallow. Samtidigt som Isrela började prata och försöka övertala henne så fick han se raden av fångar - och Aubrey. De hade verkligen inte kommit i god tid. Hennes rop skar i hjärtat, och trots Alecs förvarning tidigare började han genast gå mot henne. Egentligen bara för att prata med henne, men han litade inte helt på sig själv om några vakter skulle få för sig att stoppa honom.

Hon gav ifrån sig ett lågt ljud då hon såg hur Philip vände sig om och kom gående mot henne. Han hade hört henne! Tårarna brände bakom ögonlocken, och det dröjde inte länge förrän de rullade längs med hennes kinder. Vakterna hade också lagt märke till honom, så de började gå honom tillmötes istället.
"Stopp, du får inte vara här," påpekade den ena vakten och blockerade hans väg.

Philip fick verkligen anstränga sig för att inte direkt försöka slå ner vakten som stoppade honom. Han såg hur Aubrey grät och ville inget hellre än att nå fram till henne, men han ville inte heller förstöra deras chanser att ta sig därifrån utan strid så det var åtminstone värt ett försök att inte bli brutal. Men dög inte det för vakterna skulle han inte tveka en sekund till.
"Jag är hennes parabatai och pojkvän, släpp förbi mig", sade han kort.

"Du må vara kung och du kommer inte förbi här utan Penhallows tillstånd." Vakten stirrade bistert på Philip. Den unga skuggjägare skulle inte för ett ögonblick tro, att han bara kunde komma gående utan att någon skulle hindra honom.
"Alla fångar ska avrättas på grund av deras brott. Du får hålla dig på avstånd," tillade den andra vakten.

Dem hade ju iallafall fått sin chans, men uppenbarligen tänkte dem inte släppa förbi honom. Och Philip var fast besluten att ta sig fram till Aubrey, för det var hjärtskärande att se henne där. Utan att ens säga något så gav han sig istället på vakterna för att ta sig förbi dem, trots Alecs förmaningar innan. Han måste ta sig till Aubrey. Han hade fördelen att vara rätt skicklig, och lyckades faktiskt ta sig förbi de två vakterna för att fortsätta fram till Aubrey.

Storögt såg hon på då Philip slog omkull de två vakterna. Hon glömde till och med bort att gråta. Var han modig eller dum? Han skulle garanterat råka illa till tack vare det där. Må Alec rädda dem alla. Aubrey sträckte ut sina händer mot honom. Hon kunde inte krama honom eftersom hon hade handbojor på sig, men hon ville bara röra vid honom.