Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Numa?" frågade Vicinia oroat och satte fast bältet med knivar runt midjan, hon rengjorde den använda kniven och stoppade in den. Sedan la hon kogret och pilbågen över axeln och satte på sig ryggsäcken. Hon hade tänkt ge kogret och pilbågen till Numa, men nu var han inte där.
"Såg någon åt vilket håll han sprang?" sa hon och såg på Mars. "För han sprang väll inte in mot hornet?"

Maes säg på marken runt dem, men bara spåren de lämnat efter sig bröt den vita ytan. Han insåg att de skulle behöva gömma sina spår om de inte ville bli dödade under natten. Mars rynkade pannan och kastade en blick uppåt. De från yttre distrikten, som var lätta och vana vid att klättra skulle ha ett övertag.
"Jag går tillbaka, vänta här", sade han slutligen, men han hann knappt ta ett steg då de hörde någon närma sig. Mars lyfte sitt svärd, men det var bara Numa, som rusade fram mellan granarna och snubblade onkull framför dem.
En lång pojke, från sexan trodde Mars, följde efter honom med en krökt dolk i handen. Mars lyfte sitt svärd, men pojken spetsades av Elenas spjut innan han hann göra något. Numa stirrade på den döende pojken då han föll ner på knän och stirrade oförstående på spjutet. Då han föll färgade han snön runt sig röd.
"Hej, se på mig", sade Mars strängt och tvingade Numas ansikte bort från liket. "Du måste hålla dig samman." Numa nickade, men han skakade våldsamt. Mars kom att tänka på Vicinia, då hon i förra spelen misslyckats med att döda flickan och Mars fått göra slut på henne.
Då Numa slutade skaka retade Mars på sig.
"Vi måste längre bort, men spåren kommer att leda vem som helst efter oss." Mars lät svärdet glida ner i skidan som han hade över ryggen. "Vi går tillsammans en stund, men sedan delar vi på oss. Elena, om du kan ta Numa och leta en plats där vi kan övernatta, så gör vi andra steg med Vicinia och kommer sedan till er?" De kunde gå tillbaka längs sina steg, kanske det skulle förvirra förfäljarna. Elena nickade, och de började gå tillsammans. Mars plogade först, medan han såg sig vaksamt runt.

Vicinia tog dolken ur den dödes pojkens hand och rengjorde den i snön innan hon gav spjutet till Elena och slöt snabbt pojkens vidöppna döda ögon. Han var trotts allt en människa, han kunde ha en familj där hemma. Lite värdighet skulle han få och inte bara betraktas som ett dött lik. "Vila i frid" säger hon mjukt och följer sedan efter de andra.
"Här Numa." säger hon och ger honom kogret med pilarna och pilbågen. "Tog dem till dig, när du använt en pil. Ta tillbaka den om du kan, vi har inte många." säger hon allvarligt och stryker den skrämda pojken lätt över kinden.
"Tro mig det går över, tillsist tänker du inte på att du dödar." säger hon med en aningen sorgsen röst. För det var precis vad som hade hänt henne, hon dödade utan att tänka. Och för att lätta lite av den skuld hon kände mot barnen, så slöt hon deras ögon och sa de tre orden. Mer kunde hon inte göra för dem.

De gick i vad som kändes som flera timmar, men man kunde inte vara säker. Allt såg likadant ut och snön runt dem var ostörd. Mars kunde inte hjälpa att känna sig oroad över stegen de lämnade efter sig, det var så enkelt att följa dem.
Då solen passerat sin högsta punkt stannade han och vände sig mot de andra.
"Det är bäst att vi delar på oss nu, så vi hinner tillbaka med Vicinia innan det blir mörkt." Mars sökte hennes blick för att vara säker att hon ville följa efter honom.
"Se till att han inte skadar sig", sade han till farväl åt Elena, och började sedan gå.

Vicinia mötte Mars blick och nickade. Det var väll en självklarhet att hon skulle följa med honom. Allt för att överleva. Hon satte ryggsäcken bättre över axlarna och såg till att knivbältet satt fast och följde sedan efter Mars.
Snart hade de lämnat Numa och Elena bakom sig och det känndes som förr, som förra gången. Nu var de lika mycket fara för dem, de kunde bli överfallna när som helst.
Vicinia tänkte på hur annorlunda allt var, då var hon rädd, outbildad, otränad och och ovillig att döda. Nu var hon annorlunda i allt det, egentligen avskydde hon sig lite, hon kunde döda utan att tänka. Det hade hon aldrig trott om sig.

De gick under tystnad tills Elena och Numa försvunnit, och länge efter det också. Mars tänkte inte vände om förrän det började skymma.
"Vad tror du att gör? Om bara vi fyra är kvar och vägrar att döda varandra?" frågade han tankfullt. De kunde inte vara på tv-rutorna nu, det måste hände något intresseantare än deras vandring.
Som för att bekräfta hans tankar ljöd ett kanonskott i tystnaden. Mars höll andan och väntade, men inget till kom. Numa och Elena var i säkerhet.

Hon ser sorgset på Mars, frågan var egentligen enkel.
"Vägrar vi att döda varandra, skickar de mutanter efter oss, eller snöstorm, eller någon gigantisk isbjörn eller iskyla och dödar oss en efter en." sa hon enkelt.
Det fanns ingen chans att de alla skulle överleva, nej detta hungerdpel skulle det bara bli en vinnare.
Det började skymma och Vicinia stannade, "Ska vi gå tillbaka till de andra nu?" sa hon frågande.

Mars nickade och grimaserade. Vicinia hade rätt, hur han än önskade att det inte var så.
"Jaa, vi gör det", svarade han då hon föreslog att de skulle gå tillbaka. Om det hann bli för mörkt skulle de inte hitta spåren Elena och Numa hade lämnat.
Så de följde sina ägna spår tillbaka, försiktiga med att inte trampa fel. Då de kom fram till korsningen fortsatte de mot den sjunkande solen, och fick gå länge innan spåren slutade.

De hittade tillsist Numa och Elenas spår i snön och följde dem dit dem ledde. Plötsligt kommer en pil farande, men den bara dalar lamt ner framför Vicinias fötter och hon tar upp dem. "Numa" mummlar hon och tar upp pilen och kliver sen fram i gläntan där Elena och Numa står i försvar men sänker vapnen när hon och Mars kommer.
Vicinia ger tillbaka pilen till Numa, men säger inget och han rodnar djupt.

Mars höjde sitt svärd, men sänkte det då det ändast var Elena och Numa som väntade på dem. Då Vicinia återlämnade pilen åt Numa gick Mars fram till Elena.
"Har ni sett någon?" frågade han lågt, för han visste inte hur långt ljudet reste i arenan. Hon skakade på huvudet och pekade på ett hål i snöhögen intill.
"Vi kan övernatta där, det är varmare. Det kommer att bli svinkallt på natten", mumlade hon, och Mars nickade.