PRS Kkaebsong & JustAFriend

Äh, vad fan ler du åt? Ibland är du så jävla konstig, vet du det? Det spelar ingen roll varesig var stannar eller inte, vi kommer säkert ändå aldrig att fungera. Slösa inte ditt liv på mig, jag är ett minst lika hopplöst fall som du är. Sjuttonåringen sände iväg en snabb, sorgsen blick mot Max innan kroppen sjönk ihop. Det var ingen idé att bryta ihop över något sådant, men kunde Zhìyuan undgå att göra det? Nej, nej det kunde han inte. Med buttra, glansiga ögon stirrade han tomt framför sig. Visst var han glad att den jämnårige inte dragit ännu..men det var ju så jävla fel. Eller hur? Eller hur? Ännu en gång verkade det som om alla miljontals funderar tog över slytherinelevens huvud, stökade omkring och blåste runt något alldeles förskräckligt. Och precis som innan slutade uppmärksamheten att fungera.

Vad skullen den där blicken betyda? Varför blev den andre så sorgsen helt plötsligt? Kanske hade han varit det hela tiden och bara dolt det. Det kunde ju inte Max veta. Men varför? Var det Max som gjort något fel? Självklart. Herregud, varför ställer du ens dig själv sådana frågor. Det klart det är du som gjort fel. Vem annars liksom? Nej precis. Seså, skäms.
"Zhìyuan, vad är det?", frågade han tyst. Självklart fullt medveten om att den andre inte kunde svara. Men det kändes lättare att ställa en del frågor högt. Hjärnan var liksom redan full med frågetecken. En del behövde komma ut för att förhindra totalt kaos. Eller tja, det var det nog redan. Men mer kaos.

Nu ställde Max en fråga igen, en fråga som Zhìyuan inte kunde svara på. Men borde inte den jämnårige förstå vad som var fel? Bordet det inte varit relativt lätt att inse? Sjuttonåringen var kär, olyckligt kär, och han kunde inte göra någonting åt det. Allting var förstört, slängt i sjön där det långsamt sjönk till botten. Slytherineleven tog ett djupt, långsamt andetag och satte sig upp. De guldbruna ögonen var stelt fästa i golvet och svansen höll sig stilla - ett ganska så starkt tecken på att personen i fråga inte var särskilt glad. Åh, det gjorde så jävla ont att vara så patetiskt förälskad som han var! Så sjukt, jävla ont. En irriterad suck trängde sig ut genom strupen och Zhìyuan knep ihop ögonlocken. Inte gråta, inte gråta.
Du förstår inte Max, eller hur? Du förstår inte att jag tycker förfärligt mycket om dig..att allt jag egentligen vill göra är att slingra armarna omkring dig och aldrig släppa taget. Men det kan jag inte nu. Fan, jag kan inte ens ge dig en kram eller någonting. Vet du hur frustrerande det är eller? Ytterligare ett missnöjt läte trängde sig plötsligt ur sjuttonåringens strupe och han grävde bestämt ner sig i den andres bröstkorg. Bra, tänk en sak och gör en annan. Smart.

Tankeläsning. Snälla, kunde inte någon komma och lära Max det? Tänk vad det hade underlättat de två pojkarnas vänskap. Och livet i allmänt. Så mycket smidigare det hade varit. Lite creepy, men definitivt smidigt. Ingen hade ju behövt veta. Förutom Max då. Och kanske Zhìyuan. Något annat hade väl varit ganska elakt och Max var inte sån. Elak alltså.
"Nej, jag förstår inte", mumlade han till svar på det missnöjda lätet som undslapp den jämnårige. Ja, något var uppenbarligen jävligt fel och att Max inte kunde förstå vad var så frustrerande och bara...ughhh. Fast Zhìyuan verkade åtminstone inte vara arg på Max. I så fall var han otroligt oklar. Så det var ju alltid något.
Han slingrade ännu en gång armarna kring fluffberget och lutade kinden mot det minst sagt ludna huvudet.

Nähä? Det säger du alltså? Återigen fnös sjuttonåringen högljutt och himlade med ögonen. Däremot var det ju så att inte ens Zhìyuan själv riktigt visste vad han ville ha sagt, så det var absolut inget konstigt med en saken. Max kunde inte läsa tankar, vilket han själv inte heller kunde. Dock hade det underlättat ganska så mycket om tankeläsning fungerat mellan de två eleverna. Väldigt praktiskt.
”Zhìyuan?” Helvete. Slytherineleven stelnade genast till, där han satt så bekvämt i den jämnåriges famn. Föräldrarna hade varit allt annat än långsamma. Brydde de sig ens? Visst, kanske hans pappa gjorde det, men mamman? Hon brukade ju alltid vara så kall och tvär.
”Åh, jag sa ju att det här skulle hända”, utbrast samma kvinnliga röst som talat innan, följd av en rad med irriterade suckar.
”Sluta med ditt evinnerliga gnällande, ingen av oss hade kunnat förutspå det här”, svarade en annan röst, lugn och sansad som alltid. De bråkade verkligen hela tiden, dag ut och dag in. Kvällen till ära var inget undantag verkade det som. Pinsamt. Väldigt pinsamt.

Vad var det egentligen med det här evinnerliga fnysandet? Fnys fnys fnys. Max kunde faktiskt inte rå för att han inte förstod något. Eller eh, det gjorde han ju men inte Zhìyuan. Inte när Zhìyuan inte kunde prata. Så det borde väl inte vara något jättekonstigt och oväntat egentligen. Suck.
Nya personer. Personer som Max var ganska säker på att han aldrig sett tidigare. Dock verkade det inte vara fallet med Zhìyuan. Nej, han verkade veta precis. Och det var väl ungefär allt annat än en superpeppad reaktion. Max kände mycket väl hur kroppen under all päls, stelnat till. Usch då? Vad kunde han vänta sig? En massa bråk och gnäll om en skulle gå efter det lilla han hört. Blä.

”Chao-xing”, väste Jianyu, vara blick slutligen fäst sig på Max och Zhìyuan. ”Jag tror att vår son är kär i en kille”, fortsatte han med munnen lätt öppen. Phew, han hade i alla fall hyfs nog att inte prata på engelska, vilket gladde sjuttonåringen ganska så enormt.
”Jaså? Förvånar det dig eller? Han har alltid varit udda”, svarade modern tvärt och lade armarna i kors, trots att ögonbrynen var lätt rynkade. Hon såg åtminstone lite orolig ut. Vilken överraskning. Nej, det var inte sarkastiskt menat.
”Ja, jo..” började fadern och kliade sig lätt i bakhuvudet. ”Det har du ju faktiskt rätt i”, erkände han med ett nervöst litet skratt och satte sig försiktigt på huk framför de två eleverna, med en hand utsträckt mot hufflepuffeleven. ”Jag har aldrig träffat någon av Zhìyuans vänner förut, vi trodde helt ärligt inte att han hade några.” Oj, så snällt av honom.

Just det, Zhìyuan var inte ursprungligen från England. Ja, Max hade mycket riktigt lyckats glömma det. Eller bara inte tänkt på det. Det var ju inget som spelade särskilt stor roll. Förutom att det var häftigt med en annan kultur och så då. Hur var ens kinesisk kultur? En åt med pinnar? Var inte de vuxna superstränga och så? Nej, herregud Max. Hör du inte vad du själv håller på och tänker? Du är minst lika fördomsfull som alla andra. Ughhh, fy fy fy.
Han förstod hur som helst inget av det det, han misstänkte var Zhìyuans föräldrar sa. Nej, han kunde inte kinesiska. Inte ett ord. Som tur var visade det sig att de även kunde Engelska, vilket ju var en väldans tur. Även om Max inte kunde förstå varför de inte börjat på det språket redan när de klivit in i salen. Äh, de var väl bara betydligt mer bekväma med modersmålet.
Försiktigt sträckte han ut handen och greppade tag om den äldres.
"Jodå...", mumlade han lågt och satte sig upp ordentligt. "Max".

Till skillnad från modern, verkade det som om Jianyu var ganska positivt inställd till Max. Han brydde sig inte så mycket om två män eller kvinnor hade ett förhållande sinsemellan, kärlek var kärlek.
”Trevligt att råkas, Max”, svarade han artigt, med en glimt i ögat. ”Jaha”, fortsatte han sedan och nöp tag i Zhìyuans fluffiga kinder. ”Du har gått och blivit kär ser jag”, konstaterade han kuttrande och skrockade försiktigt. Hur i helskotta visste dem? Hur var det ens möjligt för dem att veta? Slytherinelevens kinder blossade genast upp efter det lilla påståendet och vred sig loss. Nej, nu skulle han inte våga möta den jämnåriges blick för resten av kvällen. Kanske aldrig. Det var på tok för pinsamt.
”Åh, ursäkta mig, så som jag håller på”, utbrast fadern och skakade lite på huvudet. ”Där vi kommer ifrån, där vår släkt härstammar från..tja, jag antar att det är lite av en familjeförbannelse, eller hur? Den är faktiskt uråldrig”, förklarade han, som om någonting av det han sa gick att förstå sig på. Vad. I. Helvete. Led Zhìyuan inte redan av en tillräckligt jobbig förbannelse? Skulle det vara två nu? Från ingenstans. Varför? Varför?

Vänta nu? Va? Hur- nej, det där gick inte att förstå sig på. De två pojkarna hade väl knappt erkänt det för sig själva? I alla fall inte Max. Han visste ju hur det var han kände men han hade inte vant sig helt vid tanken ännu. Långt ifrån. Och så trodde han att han varit diskret. Att de båda varit diskreta. Alltså sure, de hade suttit ihopkrupna väldigt nära inpå varandra men det behövde väl inte betyda något? De kunde ju lika gärna varit vänner? Nej, det där förstod han sig verkligen inte på. Inte kinderna heller, som ännu en gång blossade upp, mest för säkerhets skull. Max hade dessvärre inte privilegiet att ha päls som dolde det hela. Inte ens lite fjun. Suck.
"Öh, förbannelse?", undrade Max i ett tappert försök att inte verka lika hopplöst osocial som han faktiskt var. Eller kanske inte osocial egentligen. Men definitivt obekväm med sånt här. Och av någon anledning ville han nu göra ett gott intryck på den jämnåriges föräldrar. Speciellt om de nu lyckat genomskåda det hela.